Medan de fortfarande är i livet
Det här inlägget kommer handla om annat än ekonomi, för livet handlar om mer än ekonomi.
Igår dog Stan Lee, mannen bakom serier som Spindelmannen och Iron man och anledningen till att vi det senaste decenniet översköljts av Marvel-filmer.
Men inlägget handlar inte om Stan Lee egentligen, utan om de kondoleanser som trillar in så snart någon dör. Just nu är sociala medier fyllt till brädden med människor som uttrycker hur älskad, beundrad, fantastisk, otrolig han var. Ett inlägg av Robert Downey Jr (som spelar Tony Stark/Iron man, för den som levt under en sten) på Instagram med en bild av honom och Stan Lee har i nuläget 5,1 miljoner likes.
Nu har kanske just en kändis som Stan Lee fått beundrarbrev och kärlek i mängder även när han levde, men jag tänker alltid att hade det inte varit bättre att visa all den där kärleken när personen i fråga var i livet? Jag tror att vi glömmer det i mångt och mycket. Vi glömmer säga till de omkring oss att vi uppskattar dem. Det borde ju vara så mycket mer värt då, än när våra hjärtan slutat slå.
I boken ”The fault in our stars” (”Förr eller senare exploderar jag”) är huvudpersonerna sjuka i cancer (ja, det är en fantastisk bok, faktiskt) och de har en för-begravning för den som är döende. De läser upp de tal de skulle hålla för personen, så att den som är döende får höra det fina medan de är i livet istället för efteråt. Jag tycker att det är en sån fin tanke. Och att man kanske inte bara behöver göra det när någon är döende, utan långt innan dess.
Ta hand om er.
