Bokrecension: Factfulness
Innan jag börjar med en mer djupgående recension vill jag bara säga en sak: LÄS DEN.
Okej, med det avklarat kan vi ta tag i resten. En recension av Factfulness av Hans Rosling med sonen Ola Rosling och svärdottern Anna Rosling Rönnlund.
Jäklar, vilken bok. Denna härliga ton, denna positiva känsla mitt i en hel del elände, denna tillförsikt som genomsyrar boken från första till sista sidan. Den är genomarbetad och intelligent och lär dig saker på varenda sida.
Första uppslaget, på insidan av själva omslaget, har det bubbeldiagram som Rosling blivit känd för, världshälsografen som på ena axeln visar livslängd och på andra visar inkomst. En ”världskarta för hälsa och välstånd” (vill man se den utan att låna boken finns det på Gapminder också). Den återkommer han till flera gånger i boken. Sedan kommer en inledning med tretton multiple-choice-frågor, som till exempel:
Hur många människor i världen har viss tillgång till elektricitet?
A: 20 procent
B: 50 procent
C: 80 procent
Så får man svara på alla frågorna, och det är tydligen ytterst ovanligt att man är bättre på att svara på frågorna än en chimpans (dvs slumpen). När Rosling frågade 12 000 personer i fjorton länder dessa frågor var genomsnittet två rätt av tolv, och femton procent fick noll rätt. Så är man kass är man i gott sällskap.
Frågorna återkommer i hela boken, så att det blir en supertydlig röd tråd att följa – dock utan att det blir tillgjort. Resten av boken är elva kapitel, på de olika instinkter Rosling identifierat som problem som hindrar en från factfulness. Varje kapitel går igenom dessa instinkter och går till botten med dem. Till exempel skriver han om försämringsinstinkten:
Lösningen är inte att dränka alla negativa nyheter med fler positiva nyheter. Det skulle bara leda till en förljugen snedfördelning åt andra hållet. Det skulle hjälpa lika mycket som att balansera för mycket socker med för mycket salt. Kanske mer spännande, men mindre sunt.
En lösning som fungerar för mig är att försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt.
När vi hör någon säga ”Det blir bättre” verkar vi tro att de också säger ”Oroa dig inte, slappna av” eller rent av ”Blunda”. Men när jag säger ”Det blir bättre” säger jag inte alls något sådant. Jag vill definitivt inte att du blundar för de fruktansvärda problemen i världen. Jag säger att saker och ting kan vara både dåliga och bättre än de var innan.
Han kopplar varje kapitel till både statistik och egna berättelser, och trots att det är statistik som nog skulle få de flesta att somna i vanliga fall så gör han det på ett sätt som bara är spännande. Det här är en faktabok som är en page-turner! Rosling och hans son och sonhustru har ju tillsammans utvecklat Gapminder, som gör alla de välkända bubbeldiagram och annat visuellt som Rosling använde i sina presentationer. Han växlar enkelt mellan statistik i världen, liknelser om sitt barnbarns tillväxt och egna erfarenheter från alla olika hörn av världen. Och det är bara spännande. Och roligt, dessutom. Små finurligheter i hur han uttrycker sig gör att man ibland kan sitta och småfnissa åt det. Här pratar han om miljö som en av de saker vi är rädda för (rädsloinstinkten):
Kemofobin gör också att det flera gånger per år presenteras ett ”nytt vetenskapligt rön” om något syntetiskt ämne som finns i mycket små kvantiteter i något vanligt livsmedel och som skulle kunna döda dig om du åt ett fraktfartyg eller två av det varje dag tre år. Då gör högutbildade personer allvarliga miner och diskuterar det över ett glas rödvin. Att det inte finns några dödsoffer alls spelar ingen roll för diskussionen. Rädslan verkar nära sig enbart på det osynliga ämnets ”kemiska” karaktär.
Och han ger en del kängor också. Ett riktigt bra stycke är om anti-vaccinationslobbyn:
Högutbildade välmenande föräldrar väljer att avstå vaccinationer som skulle skydda deras barn mot dödliga sjukdomar. Jag älskar kritisk tänkande. Jag beundrar skeptiker. Förutsatt att man respekterar fakta. Så om du är skeptisk mot vaccinationer mot mässling vill jag be dig om två saker. För det första att du tar reda på hur det ser ut när ett barn dör i mässling. De flesta barn som insjuknar i mässling tillfrisknar helt, men det finns ännu ingen bot och även med tillgång till den bästa moderna sjukvården, dör ett eller två barn per tusen insjuknade. För det andra att du frågar dig själv: ”Vilket slags fakta skulle övertyga mig att byta åsikt?” Om svaret är ”Inga fakta skulle någonsin få mig att byta åsikt om vaccination”, ställer du dig utanför den faktabaserade rationaliteten, utanför just det kritiska tänkande som lett dig till denna punkt. För att vara konsekvent i din skepsis mot vetenskapen borde du nästa gång du ska opereras säga till kirurgen att hon inte behöver bry sig om att tvätta händerna.
Och ett sista citat om något som ligger mig varmt om hjärtat: Att vi har ändliga resurser när det gäller allt. Oavsett om det gäller inom medicin där man inte kan ge allt åt alla, eller om det gäller politiker som på fullaste allvar hävdar att de ”inte ställer grupp mot grupp” och liknande dumheter, eller utvinningen av olja. Vad det än handlar om så är det ändligt. I stycket nedan har han talat om huruvida det viktigaste för honom när han arbetade på ett sjukhus i Afrika var att satsa allt på de enskilda barn som kom in till sjukhuset, eller om många fler kunde räddas genom att man förbättrade förhållandena utanför sjukhuset.
Att ägna det enskilda synliga offret alltför stor uppmärksamhet utan hänsyn till antal kan få oss att satsa alla våra resurser på en bråkdel av problemet, och därmed rädda långt färre liv. Denna princip gäller överallt där vi måste hushålla med knappa resurser. Det är svårt för människor att tala i termer av resurser när det handlar om att rädda liv, eller om att förlänga eller förbättra liv. Den som gör det uppfattas ofta som hjärtlös. Men så länge resurserna inte är oändliga – och det är de aldrig – är det mest medkännande man kan göra att använda sin hjärna och komma underfund med hur an gör mest gott med det man har.
Jag vet inte om jag har något favoritkapitel, för alla är bra. Man känner igen sig hela tiden. Rosling kallar sig inte optimist, utan sitt eget påhittade ord: positivist. Han tycker att ”optimist” har naiviteten inneboende i sig, och han är inte naiv. Han har sett världen för vad den är. Men han är positiv, och han kan, som han föreslår även för oss andra i citatet ovan, hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det kan både vara dåligt OCH ha blivit mycket bättre. Allt är inte perfekt, långt ifrån – men det har varit mycket sämre förr. Och han överför denna positiva känsla till läsaren.
I slutet av varje kapitel får du en tydlig kortversion av hur man hanterar instinkten för att istället bli mer factful. Dessa är korta och koncisa och i punktform. Och avslutningsvis finns en bild som kort och koncist sammanfattar hela boken.
Enlarge
I slutet av boken drabbades jag av en lite vemodig känsla, dels för att boken var slut och dels för att dess författare dog våren 2017 efter att han drabbats av pankreascancer (den sjukdomen… fy farao). Jag hade väldigt gärna velat träffa Hans Rosling någon gång. Jag hade så gärna velat se honom fortsätta med sitt viktiga arbete. Vem vet var vi hade varit med ebola-epidemin om han inte varit med? Ingen människa är oumbärlig, jorden fortsätter snurra, men vissa är mer saknade än andra.
Och svaret på frågan ovan? Det får du när du lånar eller köper boken. För det ska du givetvis göra!
Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! 
