Det enda skönlitterära jag läser
Numera läser jag sällan skönlitterära böcker. Det fanns en tid i ungdomen då jag slukade allehanda böcker och det fortsatte även under tiden på juristlinjen, men väl på läkarprogrammet blev det så otroligt många timmars läsning att all nöjesläsning försvann – det var helt enkelt inte tillräckligt avslappnande att efter att ha läst hela dagen sätta sig och läsa ännu mer, oavsett att det då inte var medicin.
Det senaste året har jag börjat läsa mycket igen, men det blir mest fackböcker på olika områden. Jag vill lära mig mer.
Men det finns ett undantag: Fredrik Backman.
Jag läste En man som heter Ove för vid det här laget ganska många år sedan, och blev lika tagen av den som alla andra verkar ha blivit. Inte många böcker blir ju både enmansteater och film och går på export till en massa andra länder, allra minst böcker om gamla griniga gubbar. Men Backmans fantastiska språk ger liv åt Ove och alla känner någon, eller ser sig själv i honom. Och jag vet inte om Backman har en medveten tanke om det, men han skriver på samma sätt som Pixar resonerar i sina filmer: för varje skratt, en tår. Oves tur till sjukhuset när han träffar clownen fick mig att gapskratta – och de stora förluster han genomlidit (om nu någon inte läst dem ska jag inte spoila) fick mina ögon att tåras.
Sedan dess har jag läst alla böcker han skrivit, mig veterligen. Den långa Mormor hälsar och säger förlåt, som är annorlunda, sorglig i delar och nära nog obegriplig i andra ända tills allt knyts ihop. Britt-Marie var här, en uppföljare som inte har mycket med första boken att göra och vars huvudperson är en femtio plus kvinna som får ett litet äventyr. Varje dag blir vägen hem längre och längre, om en farfar vars minne sviktar i någon demenssjukdom. Ditt livs affär, som griper i mig när jag tänker på den lilla flickan och där Döden faktiskt inte är sitt jobb.
Och så har vi Björnstad och Vi mot er.
Långt mer komplexa än de andra böckerna är Björnstad och dess uppföljare en rad människoöden som blir så verkliga i Backmans händer att det känns mer som att han intervjuat ett gäng människor och sedan skrivit en bok om dem. För inte kan väl en enda människa i sitt huvud skapa så många karaktärer, var och en av dem både goda och onda, rädda och modiga, starka och svaga, men på tusen olika sätt precis som vi är i verkligheten? Människor som hatar och älskar och allt däremellan, och vars handlingar får konsekvenser i stort och smått. Inte kan väl en vuxen man förstå hur två tonåriga tjejer – bästa kompisar men ändå helt olika – tänker, bara för att nämna något?
Allt kretsar kring hockeyn, men det spelar ingen som helst roll att man som jag är totalt ointresserad av hockey, för egentligen handlar det inte alls om det.
Jag är ändlöst fascinerad av hans förmåga att hålla mig gissande gällande vad som ska hända. Vem kommer leva, vem kommer dö, vem kommer överleva de hundra olika vändningarna? Ibland vill jag gå in och bara skrika åt karaktärerna, få dem att förstå sin egen inskränkthet och vad deras hat orsakar. Det lämnar ingen berörd. Det tog mig lång tid att ta mig igenom Vi mot er, bara för att den i delar är så mörk – men den är värd att läsa till slut. Och jag älskar hans språk, hans liknelser, hans förmåga att sätta ord på det omöjliga.
Nu kommer snart den bisarra (enligt författaren själv) Folk med ångest som Backman skrev bara för att han behövde skriva något roligt. Jag är inte den ende som kommer läsa den – långt innan utgivning har den redan 22 reservationer på vårt bibliotek… Det ska komma en tredje bok i Björnstad-serien, men böckerna är inte bara tunga att läsa utan även tunga att skriva, verkar det som, för Backman behövde en paus. Det unnar jag verkligen honom.
Och oavsett vad han skriver framöver kommer jag att läsa det.
