ADHD – en ursäkt för vad som helst?
Mitt och makens gemensamma ”guilty pleasure”-TV är sedan länge Lyxfällan. Serien är nu inne på sin tjugofemte (!) säsong, så det finns uppenbarligen fler än vi som sitter och gottar oss i soffan. Inte åt andras olycka, så mycket som åt vår egen begåvning. Eller nåt.
I ett av senaste säsongens avsnitt var det ett par som som vanligt gjort av med bisarra mängder pengar och de hade dessutom lyckats med det på väldigt kort tid. De hade träffats elva månader tidigare, och två månader senare gjort slag i saken med ett extravagant bröllop för lånade pengar, en bröllopsresa där de använde hela krediten på Norweigan-kortet (40 000 kr) som ”fickpengar” under sex dagar, och så vidare. Utemat, energidrycker, cigg, snus, spel, och shopping var som vanligt vardag. Killen hade aldrig betalt en räkning i sitt liv. Lånekostnaderna var på 76 000 kr. I. Månaden.
Tjejen var student och skulle snart börja jobba som förskolelärare.
Och killen hade inget jobb.
Varför?
För att han har ADHD.
Jag kan börja jobba, ja, det kan jag. Men då ska förutsättningarna vara rätt också. Det känns som att ba’ bli överkörd av arbetsgivarna då. Att man är billig arbetskraft. Då är det inte så kul att jobba.
ADHD verkar, för vissa, vara en carte blanche för vilket beteende som helst. Ett tidigare avsnitt av Lyxfällan som fastnat hos mig var med en kille som med ADHD som ursäkt hävdade att han helt enkelt inte kunde hålla i pengar. Punkt. Ingen diskussion, det bara var så. Så då kunde han ju lika gärna fortsätta gödsla med pengar överallt utom på sitt eget sparkonto, det var ju ändå inget att göra åt saken. Han hade ju ADHD.
Och det är givetvis fullständig bullshit. Alla människor har vi olika saker vi kämpar med, och någon med ADHD har det klart svårare med impulskontroll, svårare att koncentrera sig länge – men det betyder att det är något att jobba med, inte att det är något att rycka på axlarna åt. ADHD är en del av det mänskliga spektrumet av personligheter, från de som kan sitta och koncentrera sig på något i timmar och glömma att äta, till de som blir trötta på saker efter trettio sekunder. Dessutom kan man ju undra över det där, för killen hävdar själv i programmet att när han börjar spela, då bara fortsätter han länge, så det kan han ju uppenbarligen koncentrera sig på. Man tycker inte allt här i livet är kul. Jag tycker att det är skittråkigt att dammsuga, men jag kan ju inte bara skippa det. Jag tyckte engelska var jättejobbigt i grundskolan (vi pratar två timmar av repetition för att lära sig kanske tjugo glosor, som lillebror lärde sig på tio minuter när han förhörde mig), men det betydde att jag fick kämpa med det, inte ge upp. Samma sak med matte. Och Isabella Löwengrip (Blondinbella), oavsett vad man tycker om henne i övrigt, är ju ett utmärkt exempel på hur man kanaliserar sin ADHD istället för att använda den som ursäkt.
När jag jobbade på vårdcentral så kom det in patienter som ville ha remiss för ADHD-utredning. ”Jag har ju svårt att koncentrera mig”, hette det oftast. Jag undrar om inte precis det här, att man får en ursäkt för en massa beteenden, som är inte helt sällan är orsaken till att en del människor vill ha en sån utredning och diagnos. (Det finns andra som under inga som helst omständigheter vill ha utredning och diagnos trots att de har uppenbara svårigheter, för att de inte vill ha den stämpeln, vilket väl också säger en del om hur vi ser på ADHD.)
I slutet av programmet har killen inte börjat jobba än, trots att Lyxfällan fixade en intervju som blev till ett erbjudande om jobb. För att det inte ”var läge för det just nu”. Oväntat.
