Mitt och makens gemensamma ”guilty pleasure”-TV är sedan länge Lyxfällan. Serien är nu inne på sin tjugofemte (!) säsong, så det finns uppenbarligen fler än vi som sitter och gottar oss i soffan. Inte åt andras olycka, så mycket som åt vår egen begåvning. Eller nåt.
I ett av senaste säsongens avsnitt var det ett par som som vanligt gjort av med bisarra mängder pengar och de hade dessutom lyckats med det på väldigt kort tid. De hade träffats elva månader tidigare, och två månader senare gjort slag i saken med ett extravagant bröllop för lånade pengar, en bröllopsresa där de använde hela krediten på Norweigan-kortet (40 000 kr) som ”fickpengar” under sex dagar, och så vidare. Utemat, energidrycker, cigg, snus, spel, och shopping var som vanligt vardag. Killen hade aldrig betalt en räkning i sitt liv. Lånekostnaderna var på 76 000 kr. I. Månaden.
Tjejen var student och skulle snart börja jobba som förskolelärare.
Och killen hade inget jobb.
Varför?
För att han har ADHD.
Jag kan börja jobba, ja, det kan jag. Men då ska förutsättningarna vara rätt också. Det känns som att ba’ bli överkörd av arbetsgivarna då. Att man är billig arbetskraft. Då är det inte så kul att jobba.
ADHD verkar, för vissa, vara en carte blanche för vilket beteende som helst. Ett tidigare avsnitt av Lyxfällan som fastnat hos mig var med en kille som med ADHD som ursäkt hävdade att han helt enkelt inte kunde hålla i pengar. Punkt. Ingen diskussion, det bara var så. Så då kunde han ju lika gärna fortsätta gödsla med pengar överallt utom på sitt eget sparkonto, det var ju ändå inget att göra åt saken. Han hade ju ADHD.
Och det är givetvis fullständig bullshit. Alla människor har vi olika saker vi kämpar med, och någon med ADHD har det klart svårare med impulskontroll, svårare att koncentrera sig länge – men det betyder att det är något att jobba med, inte att det är något att rycka på axlarna åt. ADHD är en del av det mänskliga spektrumet av personligheter, från de som kan sitta och koncentrera sig på något i timmar och glömma att äta, till de som blir trötta på saker efter trettio sekunder. Dessutom kan man ju undra över det där, för killen hävdar själv i programmet att när han börjar spela, då bara fortsätter han länge, så det kan han ju uppenbarligen koncentrera sig på. Man tycker inte allt här i livet är kul. Jag tycker att det är skittråkigt att dammsuga, men jag kan ju inte bara skippa det. Jag tyckte engelska var jättejobbigt i grundskolan (vi pratar två timmar av repetition för att lära sig kanske tjugo glosor, som lillebror lärde sig på tio minuter när han förhörde mig), men det betydde att jag fick kämpa med det, inte ge upp. Samma sak med matte. Och Isabella Löwengrip (Blondinbella), oavsett vad man tycker om henne i övrigt, är ju ett utmärkt exempel på hur man kanaliserar sin ADHD istället för att använda den som ursäkt.
När jag jobbade på vårdcentral så kom det in patienter som ville ha remiss för ADHD-utredning. ”Jag har ju svårt att koncentrera mig”, hette det oftast. Jag undrar om inte precis det här, att man får en ursäkt för en massa beteenden, som är inte helt sällan är orsaken till att en del människor vill ha en sån utredning och diagnos. (Det finns andra som under inga som helst omständigheter vill ha utredning och diagnos trots att de har uppenbara svårigheter, för att de inte vill ha den stämpeln, vilket väl också säger en del om hur vi ser på ADHD.)
I slutet av programmet har killen inte börjat jobba än, trots att Lyxfällan fixade en intervju som blev till ett erbjudande om jobb. För att det inte ”var läge för det just nu”. Oväntat.
En ingift släkting som alltid skött sig fram till 40-års ålder skilde sig och ”fick” diagnosen ADHD. Nu helt plötsligt kan han inte jobba mer för som han säger -jag kan inte passa tider. Nähä, men ställ en klocka eller två och sluta skyll på ADHD. Det är ju lite konstigt att få en diagnos när man är 40 år när livet funkat innan. Virus?
Men herregud… Vet inte vad jag ska säga! Vilken ”framgång” att få ADHD-diagnosen?
Ja, det är inte lätt med föräldrar som har ADHD heller. Eller som av andra skäl inte har sunda gränser. Har varit tvungen att portförbjuda besök av min kusin med litet barn som absolut måste få göra vad han vill, även hos andra. Jag menade att det inte är okej att springa omkring och skvätta smält glass överallt i mitt hem och inte heller att pojken fick lägga glassar direkt på min tygsoffa. Kusinen tyckte jag var kinkig, men då förbjöd jag besöket bara. Mycket tråkigt att de inte fattar att man inte ska behöva storstäda efter ett par timmars besök. Gränslösheten är enorm vad gäller den pojken som mest av allt behöver gränser då allt inte står rätt till där. Såg redan att han som bebis var speciell. Han har egen assistent i skolan och har haft sådan redan sedan första tiden på dagis på grund av låg impulskontroll och gränslöshet.
Och så nästa person, en bekant med många olika diagnoser. Hon får barn och kommer till mig med barnet. Det får pinka fritt rakt ut i luften i mitt vardagsrum, trots att hon ju kunde styra den lilla prylen, men nej den får man inte röra när han kissar! Vilket kaos av kisspölar och stänkt! Orkar inte med oförmågan att styra sina ungar. Nu har hon två och de får göra allt de vill, själva är barnen också nog lite speciella. Pappan är tvungen att vara hemma på heltid med den hemmavarande modern också, (Hon har aldrig jobbat på grund av diagnoserna.) Annars går familjelivet inte ihop. Kära nån, vad all denna gränslöshet skapar problem, lidande, stress och kostar pengar. Förlåt att jag nu skrev av mig här. 😉 /Eva
Jag tycker faktiskt synd om sådana ungdomar som tillåts skylla på olika bokstavskombinationer och som har föräldrar som ursäktar allt. Sen har de ett ansvar när de blir vuxna som lyxfällandeltagarna men det är ju en rejäl uppförsbacke. Jag jobbade några år i domstol och man kunde nog göra en ganska bra gissning över vilka ungdomar som ’klantat till det och kanske för en kväll hamnat i fel sällskap’ och vilka som inte fattade något. Vissa kom till domstolen och skämdes med föräldrarna i släptåget och där de blev uppenbart att beteendet fått konsekvenser. Sedan hade du föräldrar som inte kunde se att deras lillplutt gjort något fel trots att han hälsat på folk mitt i natten med basebollsträ. Han hade ju diagnos a och b. Det var också dessa föräldrar som var sjukskrivna men sedan hämtade ut pengar för utebliven inkomst. De borde ha blivit fråntagna sitt förmyndarskap för det går väl knappt att kalla dem föräldrar!
Det är just att använda det som ursäkt som driver mig till lättare vansinne. Ja, visst, ditt barn har ADHD – ta ansvar kan du lära dem att göra ändå. Det är trots allt ditt barns liv som går åt skogen om du inte gör det, t ex som du skriver att barnet (vid det laget inte så mycket barn längre) i slutändan hamnar i domstol för att man gjort något riktigt dumt, eller hos Kronofogden. Inte hjälps man då av föräldrar som tycker att gulleplutten deras inte kan hjälpa att han slagit ner någon. Och när dessa personer sedan får barn (de i Lyxfällan tenderar ju i alla fall att yngla av sig i rasande hastighet), hjälp. Vad ska de barnen i sin tur lära sig om eget ansvar?
Ja kära nån, ADHD är ett kapitel för sig. I skolan hade jag en elev som var dyslektiker men som jag misstog för ADHD istället eftersom det var det enda jag såg. Att han inte kunde läsa tänkte jag aldrig på eftersom han ändå inte gjorde något vettigt som hade kunnat avslöja det. När jag påtalade detta med koncentrationen och satte gränser och var allmänt tålmodig blev han rasande och det hela blev mitt fel eftersom jag bemött honom utifrån en diagnos han inte hade och sedan försökt mig på med individuell lästräning när han ändå ”inte kunde läsa”. Man han kunde ju läsa på nätet hur bra som helst… Att han inte läste text på papper såg jag bara som en brist på koncentration och att ingen någonsin krävt detta av honom. Böcker fnyste han åt, tyckte det var otroligt gammelmodigt och pinsamt.
Skrivandet låg på en tankemässig nivå att man undrade över om han verkligen fyllt 15 och inte bara var 10. Men hur utveckla tankar när föräldrar bara låter honom göra som han vill, leva gränslöst, gå på sina impulser och skuldbelägga alla som försöker lära honom sunda gränser och ta makten och ansvaret över sina handlingar.
Att ADHD skulle ha att göra med ett tvingande behov av att vara elak och tänka ut hyss är märkligt. Men allt skylldes på den diagnos han nu inte ens hade och på dyslexin jag ifrågasätter. Inget var hans eget fel. Den värsta fienden var den som ville bryta hela den onda cirkeln, dvs jag. Rektorn var på elevens och föräldrarnas sida. Jag slutade på skolan. Men det gjorde eleven också förstås eftersom han gick ut nian. /Eva
Vilken tråkig historia! Och jag kan inte tänka mig att föräldrarna och rektorn gjorde honom en tjänst genom att tillåta allt. Sunda gränser måste man ju lära sig alldeles oavsett vem man är – jag och maken försöker lära vår treåring, så då är det klart att äldre barn också kan lära sig var gränsen går. Man undrar ju hur det gick för pojken.