Det här är en liten söt bok (omslagsmässigt: ledsen familj sitter och tittar ut från ett fönster i en grå stadsbyggnad, glad familj går mot solnedgången utanför ett hus på landet) med tveksamt mycket innehåll. Jag vet inte riktigt var jag fick idén om att läsa den – jag har bara varit på Frugalwoods hemsida en gång, men jag stötte väl på den på någons blogg. Och hon har varit med (x2) i ChooseFI-podden.
Anyway.
Medan böcker som Jag lämnar ekorrhjulet på ett klart och tydligt sätt redovisar precis hur man kan göra för att minska sina utgifter är denna bok snarare en memoar än något annat. Den går igenom typ tio år av familjen Frugalwoods liv, från det att författaren lämnar college (utan skulder!) tills de köper sitt ”homestead” på landet i Vermont. Däremellan har paret varsin karriär och går från att bo kasst till att bo bättre till att köpa hus. Ungefär. Tyvärr är det sådär intressant – hon är lite neurotisk, han är bara en skiss genom hela boken. Hon verkar gilla allt som han gillar.
Redan baserat på att de lyckas spara ihop till att först kontantköpa ett hus i Cambridge (dyrt!) och senare kontantköpa ett hus med en massa mark, även om det är på landet i Vermont, på bara ett par år, kan man ju misstänka att de kanske inte har riktigt så ”vanlig” lön som de vill framställa sig som. De sparar 40-50% av sin inkomst när de spenderar mängder med pengar på utemiddagar och salongsklippningar. Från det att de bestämmer sig för att bli ekonomiskt fria till att de köper huset i Vermont tar det 1,5 år (med en sparkvot på över 80%) – och då behåller de huset i Cambridge för att hyra ut.
Det pratas inte heller om exakta siffror annat än precis i början av boken, då författaren får 10 000 dollar + matkuponger för ett helt års arbete i en non-profit-organisation (det är imponerande att hon ändå sparade 2 000 dollar det året). I mitt sökande efter fler böcker i genren hamnade jag på bokens Amazon-sida (för att de alltid har tips på andra böcker baserat på det man tittar på) och ett antal recensenter skriver att bara herrn i paret tjänade över 200 000 dollar per år i ett par år (fortfarande? det verkar som att han fortfarande arbetar), och på den typen av lön är det ju inte riktigt lika svårt att spara massor som om man tjänar betydligt mindre. Det är ju också därför min och makens sparkvot är bra; han tjänar förhållandevis bra (dock långt, långt ifrån två millar om året) och jag har en acceptabel lön (som dock är under medellönen för kvinnor med mer än treårig eftergymnasial utbildning).
Tonen i boken är tyvärr lite översittar-mässig tycker jag. Hon påpekar om och om igen hur privilegierad hon är, vilket blir tjatigt. Att de ger till välgörenhet. Och att de absolut inte är som de superrika som hon tigger pengar från som jobb (donationer till non-profit-organisationen). Det blir lite mycket.
Jag har som sagt varit inne på bloggen en gång. Det finns mer tips där än det fanns i boken. Ett avsnitt jag gillade var om att hålla nere kostnaderna när man ska få barn. Det kan jag titta på mitt eget liv och tycka att vi gjorde ”fel” med vårt första barn, då vi köpte mer än nödvändigt nytt, istället för begagnat (en del var absolut begagnat, men långt ifrån allt som hade kunnat vara det; en bebis behöver verkligen inte vara dyr). Samtidigt kan jag känna att när hon verkar tycka att det är givet att man kan gå igenom en graviditet utan att lägga pengar på gravidkläder (hon verkar ha massor av kompisar som ger henne allt möjligt, trots att hon samtidigt hävdar att hon inte hade särskilt mycket vänner när hon bodde i stan), vilket jag inte upplevde för ett år sedan när jag var gravid. Jag letade ändå rätt mycket efter begagnat…
Det är inte en bok som jag känner ger så mycket. Att man ska sluta köpa dyr ost och nya stövlar för att istället spara, och äta hemma istället för på restaurang… tja, det är ju inte jättedjupa FIRE-tankar. Det finns en del trevliga sektioner ändå, som resonemanget om smink (även om jag inte förstår konceptet av att inte kunna lämna huset utan smink och nagellack) och att maken klipper hennes hår.
Det citat jag gillade bäst i boken var följande:
These revelations also led me to realize that paying money is the laziest, least creative way to solve a problem or reach a desired end. There’s no innovation in slapping down a credit card. […] A frugal life is a creative life and one that’s devoid of clutter, both physical and mental, and absent any boredom.
För det kan jag också känna. Det är mer kreativt att komma på lösningar som kostar mindre. Det är roligare att leta efter det man behöver/vill ha på begagnatmarknaden snarare än att gå in i en affär och bara beställa. Det är resan, inte bara målet.
Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! 
[…] ut två böcker på FIRE-temat i snabb takt, där den första var ”Meet the Frugalwoods” och den andra var ”Jag lämnar ekorrhjulet”. Nu tar vi den senare, en bok som […]
Det är lite kul att läsa din recension och kommentarerna och reflektera kring min egna FIRE-resa.
Jag har gått ifrån att vara helt betagen av alla FIRE-bloggare till att bli lite mer sval.
Numera börjar jag nästan reta mig på en del. De är ett jäkla svamlande många gånger och präktighet samt motsägelser finns i massor.
Allt har sin tid och sin plats på något vis.
Vad tycker du att folk svamlar om? Nyfiken! Jag tycker det finns en väldig variation i kvalitet mellan olika bloggar. Vet inte själv var jag ligger i den skalan, men jag tycker ju mest bara att det är kul att skriva och blogga igen, så det får vara som det är 🙂
Du nämner i en kommentar här att du anser att Minimalisterna är extrema. (Försökte svara på den kommentaren men det går inte.) På vilket sätt menar du att de är det? Jag påstår absolut inte att du skulle ha fel. Har följt deras blogg sedan 2013 och läst nästan varje inlägg.
Har inte läst den där boken du recenserar, man blir inte sugen heller efter allt som skrivits här! 😉
Jag har som sagt inte läst så mycket av deras blogg, men sådant som att Fru Minimalist hade ett köpfritt år varpå hon inte ens fick köpa ett par nya solglasögon under sommaren (men det var ok att en läsare skickade ett par till henne) kändes bara bisarrt.
Haha, man får läsa och bilda sig sin egen uppfattning om man vill det! 🙂
Jag tyckte det var en trevlig berättelse men det var allt. Jag kunde inte relatera till henne alls. Jag tyckte hon verkade sjukt neurotisk. Allt skulle undersökas till absurdum och som du nämner att hon inte kunde gå ut utan smink.
Eller hur? Jag förstår att vi är olika, men att det skulle vara ett sådant enormt steg att lämna hemmet utan nagellack är för min del helt crazy. Och att följa kvadratmeterpriset på alla sålda enheter i en stad är ju också… wow. Jag är ju absolut för att följa och följa upp, men inte så. 🙂
Frugalwoods blogg var totalt livsomvälvande för mig under de första ca 3 åren av min FIRE-resa, men jag tror precis som IGMR att var sak har sin tid. Det handlar mycket om timing när det gäller vilka bloggare/författare man fastnar för när. Vi hade samma mål så vi klickade, och sen är hon jävligt bra på att skriva, vilket jag uppskattar. Att jag var student och levde på CSN då upplevde jag inte som något hinder, det tog lång tid innan jag hade fattat att jag kunde räkna med den svenska motsvarigheten av ”IT-nisselön”.
Jag upplevde Minimalisternas bok som tråkig – been there done that, liksom. Böckerna bygger ju på bloggarna och har man läst allt de har skrivit på bloggen så behöver man inte läsa boken.
Jag läser fortfarande Frugalwoods men inte med samma stora behållning. Jag uppskattar dock Liz öppenhet genom åren kring att vara ung, vit, privilegierad kvinna, småbarnsmamma och att leva med förlossningsdepression(er?), och oavsett område i livet så finns det något att läsa när man känner sig i behov av inspiration. Kommentarerna är rena guldgruvan om man känner att man har fastnat på något område.
Nate jobbar hemifrån men med samma jobb som han hade när de bodde i stan tror jag. Hans arbetsgivare ville inte släppa honom… i likhet med många andra FIRE-anhängare 🙂
Det verkar från kommentarerna här som att boken har varit livsomvälvande för flera – vilket ju är jättehärligt. Kanske handlar det, som IGMR säger, om när man läser den. För egen del finns det andra böcker jag föredragit och kommer fortsätta föredra. Minimalisternas bok gav mig nog något mest eftersom jag inte följer deras blogg (jag orkar inte med den, har försökt läsa den lite då och då men de är så extrema att jag bara blir trött). Frugalwoods inlägg om förlossningsdepression var bra, i övrigt håller jag, efter att ha besökt bloggen ett par gånger efter att ha läst boken, med om att kommentarerna är en guldgruva.
Jag har också nyss läst boken och håller på att läsa den en gång till innan jag måste lämna tillbaka den.
Jag håller med om att tonen blir lite ”översittaraktig” ibland. Men mest värdefullt för mig var hennes beskrivningar av hur besviken hon blev när hon kom ut i arbetslivet. Efter att ha varit hyperambitiös (och ja, neurotisk) toppstudent med höga förväntningar blev det extremt svårt att (till sist, efter många år i arbetslivet) acceptera att ett jobb med hög position och fin lön faktiskt inte skulle skänka henne den tillfredsställelse och lycka hon räknat med. Hon bytte jobb flera gånger och klättrade på karriärstegen precis som hon föresatt sig men alltid med samma tristess och besvikelse som resultat. Det var alltid ungefär ”Är det verkligen tänkt att jag ska göra det här resten av livet? Det är ju skittråkigt!”. Stor igenkänning för mig på detta, både inställningen och förhoppningen som student, och förvirringen och besvikelsen som följde – och därav mina nuvarande ”drömmar” om enkel livsstil, extremt sparande och ett liv utan traditionellt lönearbete.
För övrigt så tror jag inte alls att de köpte sina hus kontant. Hon pratar inte mycket om bolånen i boken, men jag tror att de finns där, och på hennes blogg tas ”mortgage” upp när hon redovisar utgifter varje månad.
Jag gillar den delen av boken, att hon kommer till insikt successivt – jag tror att början för min del var mer givande än andra halvan. Språket kom jag inte riktigt över oavsett var jag var i boken, men som alltid kommer vi ju uppleva böcker olika 🙂 Vad gäller huslån kan de åtminstone inte vara sådär vidare enorma, med tanke på att de behöll huset i Cambridge när de köpte sitt ”homestead”.
Jag tror så här… denna bok läste jag precis i början av mitt FIRE uppvaknande. Den gjorde verkligen ett avtryck på mig. Istället för att trumma in precis hur man gör har den siktet på målet. Jag behövde det där och då. För min fru var den också boken som gjorde att hon blev mer öppen för idén om ett sparsamt liv för att öppna upp andra möjligheter. Var sak har sin tid och denna bok med en lite mer skönlitterär touch uppskattade jag då. Nu kanske ribban är högre och jag tror inte jag skulle få ut så mycket av den om jag läste den ikväll.
Jag tror också man kan ha väldigt olika mycket ut av den här beroende på när man läser den. Samtidigt måste jag ändå vidhålla att tonen i den var något som skavde från början, och det hade den förmodligen gjort för min del alldeles oavsett när jag läst den. En del saker är bra, insikter om att jobb inte automatiskt skänker lycka bara för att det betalar bra. Precis som på bloggen (som jag besökt ett par gånger nu sedan jag läste boken, bara för att se stilen där) upplever jag att hon använder alldeles för många ord för att komma fram till poängen. Aja, vi tycker olika och det är ju jättebra om den gjort ett så positivt avtryck i ert liv!
Jag fick boken skickad till mig av IGMR, men måste säga att jag kom av mig halvvägs. Hade svårt att relatera och kände att det inte gav mig så mycket. Ska läsa klart det snart dock så jag får en helhet.
Har tänkt dock på amerikaner och deras löner. Det är ett land där möjligheterna att tjäna mycket pengar verkar helt klart större än här i sverige. Mr Money Mustasche tex som 4 år efter examen som IT-nisse tjjänar 62k/mån. 5år efter examen: 75k/mån med bonusar och hans fru 45 000kr/mån. Det är liksom inga svenska sjuksköterskelöner vi pratar om.
Som IGMR skriver så kan man säkert ha olika ut av denna beroende på när man läser den. Tonen i den gjorde mig dock väldigt irriterad och det tror jag att jag hade blivit oavsett när. Och ja, det verkar som att amerikaner kan få upp lönen rejält – och deras lönehöjningar äts i mindre utsträckning upp av skatt. Här hemma blir det ju inte mycket av lönehöjningar när man kommer över nivån för statlig skatt.