Halvtidskontroll
I fredags gjorde jag min halvtidskontroll i forskningen. Vid mitt universitet är det är ett tillfälle att kolla av var man är någonstans på sin väg mot disputationen, för att se om planen verkar realistisk och att handledaren gör sitt jobb. Man har två opponenter som nagelfar planerna, jobbet som redan är gjort och de planerade studierna framåt, och som ställer mer eller mindre tuffa frågor. Till skillnad från disputationen är det dock okej om man inte kan svaret på precis allt.
Jag har varit väldigt nervös inför det hela, eftersom jag inte är särskilt förtjust (underdrift) i att sitta ansikte mot ansikte och försöka formulera mig snabbt och på ett prydligt sätt. Jag är otroligt mycket mer bekväm med det skrivna ordet, där jag kan tänka efter, kolla upp och formulera om vid behov. Dessutom är nog min största skräck här i världen att vara korkad och att alla andra plötsligt ska inse att jag inte alls kan allt det där som de tror att jag kan.
Hur som haver gick det bra. Tydligen kan jag allt det där de tror att jag kan.
Som tur är har jag fantastiska människor omkring mig när jag går upp i spinn som förra veckan. Min bästa kompis kom med en skylt till mig, men istället för mitt namn står det ”Superwoman” på den. Och en glittrig, rosa penna också med ”Superwoman” på. Hon har kallat mig det länge och jag känner väl inte alltid att jag uppfyller det epitetet, men skylten fick ju mig nära nog att börja grina. Maken är min andra stora stöttepelare, som står stadigt fast när jag stormar.
Halvtidskontrollen innebär 1 500 kr mer i lön, om vi nu ska koppla det här inlägget till ekonomi. Men man behöver ju inte koppla allt till ekonomi. Faktiskt tänker jag med det här inlägget mest konstatera att pengar är långt ifrån det mest värdefulla här i livet. Nära vänner och älskade som stöttar och gör en glad är långt mycket viktigare och jag är så otroligt tacksam över att ha dem i mitt liv.
