Camp FI

Det ska sägas att jag var rätt nära att inte gå dit. Inte för att jag inte trodde att det skulle vara trevligt, utan för att det är såå långt utanför min comfort zone att mingla runt med en massa folk jag inte känner, att det knappt går att föreställa sig. Dessutom visste jag inte riktigt vilken av sällskapen på gröngräset som var mina FIRE-kollegor, förrän jag skarpsynt lokaliserade Fru EB:s svarta dramaten. Men vid det laget var jag ju (uppenbarligen) på plats, och det kändes fånigt att inte våga gå fram.

Så jag gick alltså dit och det var jättetrevligt. (Surprise!)

Det var dock ett väldigt hemligt gäng, får man ju säga. Anonymt så det förslog. Jag och Sparo diskuterade det en stund, varför allt ska vara så hemligt. Camp FI i USA verkar ju inte vara tillnärmelsevis lika anonymt. Eller? Jag vet inte riktigt, för min del är jag ju inte anonym (med tanke på att jag länkar från min privata Twitter, genom vilket man förmodligen kan hitta all möjlig och omöjlig info om mig). Det vore nog bara bra om det blev ett lite öppnare samtalsklimat om pengar i allmänhet och sparande i synnerhet. Något vi konstaterade på plats var att det nog egentligen är färre som bryr sig än man tror. Jag har hittills inte fått några negativa kommentarer från min omgivning. De flesta struntar blanka f-n i om/hur mycket jag och maken sparar av våra löner, och de kör på i sina egna hjulspår. Någon enstaka är nyfiken, och jag har genom diskussioner med kompisar fått även dem att bli intresserade av sin egen ekonomi. (Dessutom, på diskussionen om anonymitet, var det någon som berättade att denne gett sig tusan på att ta reda på vem Miljonär innan 30 är. Vilket tydligen inte hade varit särskilt svårt. Så så mycket för anonymitet.)

I övrigt diskuterades det verkligen högt och lågt på plats. Många frågor om hur man kom in på FIRE, men också allt från politik till löpning (så klart med Sparo närvarande, även om jag inte deltog något vidare i den diskussionen). Det var många som var ”bara läsare” (deras ord, inte mina) vilket ju var kul, även om jag blir nära nog förlägen av att höra att någon läser det jag skriver.

Och jag lyckades mingla. Lite lagom. Jag tror att det var folk jag ändå lyckades missa att hälsa på. Efter 2,5 timmes pratande gick jag hemåt för att hinna med tåget, med höjd för att gå till centralen istället för att ta spårvagn. Tur det, för spårvagnen hade vid det laget stängts ner på grund av ”kunglig kortege” som snart skulle påbörjas. En lapp satt vid hållplatsen där vi höll till, men hållplatsen vid Skansen var knökfull med väntande folk som inte verkade informerade om att det skulle ta tre timmar innan det kom någon spårvagn. Jag gick hur som haver till föräldrarnas lägenhet och därefter till stationen, där SJ uppfyllde alla förväntningar genom att vara fyrtio minuter sena.

Tack till Fru EB som anordnade det hela. Det vore kul att upprepa framöver, dock hellre någon annan dag än nationaldagen, åtminstone om platsen ska vara densamma, med tanke på miljarden människor som skulle till Skansen ungefär samtidigt som jag skulle hem.

(Innan Camp FI hade jag en underbar förmiddag och lunch med föräldrarna, utan barn. Jag älskar mina ungar, men det är så skönt att få en andningspaus utan dem ibland. Jag njöt till fullo.)