I ett anonymt inlägg i Facebooks Economista-grupp var det en tjej som frågade om råd. Hennes problem är att utgifterna är större än inkomsterna, vilket ju är stressande. Hittills har hon löst det med försäljningar på Blocket och sånt, men det håller ju inte i evighet.
Ekonomin i korthet
Fast månadslön: 24 100 kr, vilket tydligen ger 16 500 kr ut i snitt varje månad (efter ”diverse avdrag”)
Boende: Bostadsrätt som ägs ihop med sambo
– Lån 4 685 kr
– Avgift 2 877 kr
– Internet och el 1 690 kr
Totalt ca 9 300 kr ut på boende/månad
Varje månad överför de 10 000 kr vardera till en gemensam pott för boende, mat, försäkringar, hundar, etc.
Bil: Passat från -16
Användning: kör till och från jobbet varje dag med två stora hundar, kör till familjen/släkten ett par timmar bort
– Lån 115 000 kr
– Avbetalning 1 652 kr/mån
– Diesel 2 000 kr/mån
– Trafikförsäkring 377 kr/mån
– Trängselskatt 1 000 kr/mån
– Skatt 3 900 kr/år –> 325 kr/mån
Totalt 5 354 kr/mån
Övrigt
– CSN 799 kr
– Hundförsäkring 531 kr
– A-kassa 115 kr
– Glasögon avbetalning 277 kr
– Telefon 814 kr (telefon + abonnemang)
Skulder
– Kreditkort 49 000 kr (kreditkort avstängt sedan länge)
Månadskostnad 1 565 kr (nedförhandlat)
– PT-utbildning 16 468 kr
Månadskostnad 1 500 kr (nedförhandlat)
Totala utgifter får jag då till 20 955 kr, vilket jag förstår gör det grymt stressande om man bara får ut 16 500 kr. Det är -4 500 kr/månad, eller -53 000 kr/år. Det blir enormt mycket pengar att försöka täcka från månad till månad med försäljningar av grejer.
Mina tankar
Till att börja med undrar jag hur det står till i parets förhållande. Sambon har enligt inlägget högre lön, inga lån/skulder annat än bolånen, och kan lägga undan en större summa pengar varje månad medan hon
gråter mig till sömns var och varannan natt. Vi har inte haft det topp under våra år och har en del kvar att arbeta på, ekonomin är en stor del av det. Vi pratar inte alls om läget utan kör på som det alltid har varit.
Att inte diskutera ekonomi i ett förhållande är inte ett hållbart sätt. Förr eller senare kommer det slå tillbaka på dem och det verkar som att det redan gör det för dem. Jag undrar ju hur man som sambo kan stå bredvid och titta på när den andre mår så här dåligt. Är det verkligen något att bygga en framtid på? En rimlig tanke skulle ju vara att han, med en högre lön, under en period kunde ta en större del av boendekostnaderna bara för att hjälpa till. Det är klart att det inte är något måste och att man måste vara ense, men man måste PRATA om det i alla fall.
Men bortser vi från den lösningen och antar att hon får klara sig själv får man ju se över två delar: inkomsterna och kostnaderna. Gällande inkomsterna skriver hon
[lönen] är i dagsläget inte justerbar förrän nästa år (om jag inte byter arbete men det är inte planerat som det ser ut nu, mest pga förmåner som är extremt svåra att hitta på andra arbetsplatser)
Jag förstår inte vad det är för ”avdrag” som görs på lönen, men det verkar vara en hel del som äts upp. Det borde ju vara någonstans mellan 18 000 och 19 500 kr tycker jag ut, beroende på var hon bor. Är det verkligen så förmånligt med det jobb hon har? Hon har CSN-lån (från månadskostnaden kan man gissa på flera års utbildning), vad har hon utbildat sig till?
Går det inte att höja lönen på det ställe man redan jobbar, ta extrapass, eller byta jobb, så är ju den fjärde lösningen att söka extrajobb. Allt från att tjäna pengar på någon hobby till att dela ut tidningar, ”side hustles” finns det ju rätt gott om, om man är öppensinnad och verkligen motiverad. Skulle hon hitta ett sidojobb med 5 000 kr i månaden in extra skulle det täcka hennes nuvarande pengabrist. Även om det ”bara” skulle ge någon tusenlapp skulle det ju ändå lätta på trycket.
Och sedan utgifterna.
Boendekostnaderna uppgår till 9 300 kr som delas jämt, alltså 4 650 kr för henne att betala. Här är det mest internetkostnaden som låter extremt hög och som borde kunna göras betydligt mindre. Av de 10 000 kr återstår, när de nuvarande boendekostnaderna är betalda, 5 350 kr som ska gå till hälften av all mat, försäkringar, hundar, mm. Det borde man kunna trycka ner en del, med billigare mat till hundarna, billigare mat för egen del (portionenundertian är ju en rekommendation), och att se över vilka försäkringar som faktiskt behövs.
Angående bilen känns den rimliga lösningen som att sälja den, oavsett om hon ”är i behov av en snarlik bil”. Äldre än 2016 som därmed blir billigare borde kunna hittas, tänker jag utan att vara insatt det minsta i bilar. Det låter bara som att över 5 000 kr i månaden på bil är en orimligt hög kostnad. Dessutom verkar personen i fråga bo i Stockholm eller Göteborg med tanke på trängselskatten, vilket borde medge möjligheter att åka kollektivt istället för att åka bil. Samåkning är en annan möjlighet. Att åka till hemstaden går förmodligen också det kollektivt, även om det ju är svårare med två stora hundar. Blir hon av med bilen skulle hon ju dock lösa hela sin ekonomiska situation, eftersom det är vad hon går minus varje månad, även om hon behöver ett kort för kollektivtrafiken.
Och sen undrar jag varför hon måste ha med sig hundarna till jobb? Krävs de i jobbet (i så fall kan man ju tycka att arbetsgivaren borde stå för en del kostnader) eller är det för att hon vill/måste ha med dem för att de blir lämnade ensamma annars för länge? Borde inte sambon ta lika stort ansvar för hundarna i så fall, eller ekonomiskt kompensera henne när hon behöver en större bil? Och om de måste följa med för att de inte kan lämnas ensamma så länge, är det ett alternativ att sälja eller lämna bort hundarna till någon annan? Jag vet att det är tufft och att de är familjemedlemmar, men att ha hund kostar och i det nuvarande läget håller inte ekonomin för det. Hundarna är uppenbarligen en kostnad, lite oklart hur stor men hon står för en av försäkringarna som går på 6 300 kr/året. Till det kommer mat, samt försäkringen för andra vovven. Om en av dem dessutom blir sjuk blir det snabbt dyrt trots försäkringar.
I övrigt-kategorin finns CSN. Med 800 kr i månaden betalar hon nästan 10 000 kr om året, och det kanske går att diskutera med dem (jag är inte insatt i CSN) för att tillfälligt sänka. Tycker det vore värt ett samtal med dem åtminstone. Hundförsäkringen går det förmodligen inte att göra så mycket åt (man kan fundera på en högre självrisk, men då gäller det ju att kunna betala den). Glasögon på avbetalning var tydligen nödvändigt, även om jag tror att det hade gått att få dem betydligt billigare än att betala 277 kr/månaden i x antal månader, om hon valt billigare bågar (men det vet jag inte, det kanske är billigast möjligt).
För telefonen skriver hon
Har sänkt mitt abonnemang till det lägsta möjliga, betalar 814 kr för abonnemang + telefon.
Om den där telefonen snart är avbetald skulle det gå att få ett mycket billigare abonnemang än galna 814 kr/mån. Vimla med 2 GB surfmängd kostar just nu 50 kr/månaden i 3 mån, sedan 100 kr/mån. Till exempel. En annan variant är väl att se om hon kan sälja mobilen och bli av med kostnaden, för att istället köpa en billig variant. Oavsett vad är det där galet mycket.
Gällande skulderna verkar hon ha gjort vad hon kan, eftersom hon förhandlat ner avbetalningarna, så det är förmodligen inte mycket att göra där. Att inte ta nya lån verkar hon ha lärt sig – eller ja, någorlunda åtminstone. Hon har ju uppenbarligen köpt glasögon, mobil, bil och PT-utbildning med hjälp av lån, men oklart hur längesedan det var hon tog dessa beslut. Såväl glasögon som mobil låter ju som dyra historier, inte i närheten av billigast möjliga.
Vill man ta den lite mer extrema vägen så är det att be sambon köpa ut henne ur lägenheten så att han tar boendekostnaden och hon betalar hyra till honom. Sälj hundarna, sälj bilen, åk kollektivt, ät vegetariskt så skulle det hela lösa sig snabbt. Då skulle hon kunna ha en buffert och klara av sin ekonomi. Men det är tveksamt om hon är villig att göra så pass stora förändringar. Bil, hundar, dyr mobil är hur som haver lyx hon inte har råd med just nu.
Det låter ju helt galet att den ena i ett parförhållande har ständig ekonomiångest medan dennes partner inte verkar bjuda till för att partnern ska kunna må anständigt.
I ett parförhållande kan man antingen ha gemensam ekonomi och då uppstår inte detta. Annars måste ju den som har bättre ekonomi vara beredd att anpassa sig till en utgiftsnivå som båda kan klara av.
Utifrån betraktat har de som par riktigt hygglig ekonomi om de ska leva på 2 gånger hennes lön, alltså 33 000 per månad. Jag har lite svårt att förstå varför hon väljer att gråta sig till sömns om nätterna snarare än att dra ner på lättminskade utgifter som bil, mat eller internet.
Men kanske är det så att man har svårt att förstå människor som fungerar radikalt annorlunda än vad man själv gör. Alla dessa människor som fladdrar förbi i lyxfällan kanske verkligen har en mental blockering som gör det i praktiken ”omöjligt” för dem att agera ekonomiskt ansvarsfullt.
/M
Håller helt med om parekonomi. Man får ju välja något som funkar för egen del, men att stoppa huvudet i sanden – vilket båda gör här – och inte prata om det är ju inte en fungerande väg framåt. Men det är ju som du skriver i sista stycket, att vi kan ha svårt att förstå hur det är för någon annan. Om tjejen här tycker att en mobilräkning på över 800 kr i månaden är att ha fått ner den så långt det går så har hon ju inte riktigt samma världsbild som jag har. Räknar man att de lägger in 10 000 kr vardera till det gemensamma är det motsvarande vad jag och maken kan gå runt på på en månad, med villa, bil och två barn. Det är väl som du säger en mental blockering, eller åtminstone en inställning om att vissa saker bara är och inte går att påverka.
/C
Om hon har PT utbildning borde hon om hon inte redan gör det extraknäcka inom träningsområdet.
Hjälp vad dyrt med bil
?
Undrar också vad det var för råd hon fick av fb-gruppen!
Lite oklart det där med PT-utbildningen, hon skrev att hon blivit lurad gällande den. Oklart om hon inte alls fick någon utbildning (i så fall borde hon kunna bestrida fakturan) eller om det var lurendrejeri gällande vad den kostade. Men har hon den så borde hon ju verkligen använda den som extraknäck.
Galet dyrt med bil. Bara att betala 1000 kr i månaden i trängselskatt utan att blinka… Svarade Ansi om råden av FB-gruppen, men sälja bilen var väl det de flesta tyckte i första hand, antingen köpa billigare bil eller åka kollektivt (går ju även med hundar). Och om både hon och sambon betalar 10 000 kr till det gemensamma, och 9 500 går till hyra, då är det ju rätt mycket och dyr mat/försäkringar/hundar på 10 500 kr kvar, så det var tankar om att minska de utgifterna också.
/C
Om man själv har djur vet man att det är den sista förändringen man gör. Man säljer inte en familjemedlem om det inte är absolut sista utvägen. Men på alla andra poster finns det ju massor att göra. Inte minst när det gäller bilen. Jag köpte en Saab combi av äldre modell för 10.000 kr. Perfekt storlek för att ha stora hundar i, så behövs inte alls en så dyr bil. Och bor man där man betalar trängselavgift, vilket jag gjorde i Gbg tar man bara bilen förbi tullarna när det absolut behövs och absolut inte varje dag.
Men tycker precis som du att det är oerhört märkligt att vara sambo och inte bry sig om sin sambos ekonomi eller psykiska hälsa. Hur kallhamrad är man då om man själv kan spara och den andra parten gråter för att ekonomin inte går ihop? Och vilka dyra avtal!
Fick hon några bra råd av de andra i gruppen? Jag slutade följa economista gruppen men är nog fortfarande med
Kunde inte sagt det bättre själv så jag håller bara med 🙂
Jag har själv djur, så vi kan nog resonera lite olika om det tänker jag. Om jag hade känt att jag inte kan ta hand om mitt djur ekonomiskt så hoppas jag att jag kunnat tänka tanken att låta dem bo hos någon annan. Men visst, det är förmodligen sista grejen man gör. Det blev mycket diskussion om detta i gruppen, de som tyckte att man kan sälja/lämna bort djur och de som tyckte att det vore som att sälja sina barn.
Man är ju lite nyfiken på andra sidan av storyn, sambons sida. Det kanske är något som varit uppe för diskussion tidigare men tjejen har fortsatt med ett kasst beteende? Men om man nu slutat bry sig så är det ju inget vidare bra tecken för ens relation tänker jag.
Hon fick många råd, de flesta om att sälja bilen och antingen köpa en mycket billigare eller åka kollektivt. Också många som reagerade på den extremt höga mobilkostnaden, som verkligen inte talar för någon som gjort smarta ekonomiska val de senaste åren. Några som påpekade att hon verkar ganska fartblind gällande vad saker ”ska” kosta – el + bredband för 1600 i månaden? ”Låg” kostnad för mobilen på över 800 spänn? 5000 spänn på bil i månaden? Det är ju någon som inte riktigt har koll känns det som.
Jag har själv både häst, fem katter och höns och har tidigare även haft hund. Djur kan ju kosta lite olika mycket där hästen är den som drar mest pengar. Jag har råd att ha alla djuren men har också börjat fundera i tankar kring värde och börjar komma fram till att sälja hästen, men då till en jag känner. När det gäller husdjuren dvs katt och hund hade jag gjort allt annat jag kan göra om det var så att jag inte hade råd att ha dem och i den här situationen finns det ju massor med andra åtgärder att göra innan man ens börjar fundera på att göra sig av med djuren
Jag håller med, men skriver man om råd och hjälp i en ekonomigrupp så är det inte orimligt att börja tänka i banorna att lämna bort hundarna. Skulle ju kunna vara till någon de känner och bara under en period också – men även här undrar jag över sambon, för de verkar ju äga hundarna tillsammans och då borde han väl kunna ta lite mer av den kostnaden över en tid. För tjejens del skulle det ju bli samma som att lämna bort dem (ekonomiskt) men då får hon ändå ha kvar dem.
Med en PT-utbildning borde det väl vara möjligt att tjäna en extraslant på det? Som extraknäck, eller om det redan är det hon jobbar med, genom att försöka sälja fler timmar.
Jobbigt i längden, men kanske kan funka en period. Samt försöka lösa situationen med sambon, även om det inte är lätt (visst vill man väl hjälpa den man är tillsammans med!?!)
Men man vet ju inte, det här kan ju vara en sedan länge pågående diskussion/ekonomiskt beteende (låna till en pt-utbildning mm!?!) där sambon till slut har blivit less på att hela tiden skjuta till för att rädda sin partner…
//Hannata
Det stod något i inlägget om att hon blivit lurad gällande PT-utbildningen, men oklart på vilket sätt. Kan också tycka att det borde vara ett bra extraknäck om inget annat. Och ja, man vet ju inte vad som ligger bakom sambons ovilja att prata om det/hjälpa till. Jag kan förstå att man inte tar ansvar för någon annans skulder, men prata om det borde de ju kunna göra åtminstone. Men så är ju den här berättelsen bara ena sidan av saken.
/C