30 03 2020 | Allmänt, Inte ekonomi |
Det har stulits handsprit från vår vårdcentral. Vi är långt ifrån de enda drabbade – flera avdelningar på sjukhuset har råkat ut för samma sak, och när jag skrev om det på Twitter fick jag höra att även förskolor råkat ut för samma sak.
Jag fick då kommentaren att stunder som dessa då människors sämsta sidor visas. Och det är klart att det är svårt att säga emot när folk köper så mycket medicin och toapapper att det inte finns för andra. Eller, mycket värre, när skurkar ringer äldre och säger att de kan hjälpa dem att handla, bara de loggar in med bank-id (jag hoppas verkligen att ingen gått på något sådant!).
Men samtidigt måste jag ju säga att jag tycker att stunder som dessa också drar fram det bästa i människor.
Läkarstudenter på de sista terminerna har skrivit upp sig i tusental för att hjälpa till vid behov i vården, med vilka uppgifter som än behövs. Facebookgruppen har skapats för att hjälpa äldre att handla (utan att de behöver logga in med bank-id…). Folk stödköper mat från sina favoritrestauranger för att hålla dem under armarna. Och så vidare. För att inte tala om den rena mängden människor som följer myndigheternas råd om att stanna hemma även vid lindriga symtom, för att vi försöker skydda de riskgrupperna för sjukdomen.
Jag köper mat från mina favoritställen i stan, tar med fika hem från favvo-cafét. Vi hjälper svärföräldrarna med inköpen och har erbjudit samma hjälp till våra grannar som är på ålderns höst. Vi gör det vi kan i det lilla. Vi har inga problem ekonomiskt av krisen, och då kan vi lägga en lite större andel av våra utgifter på utemat, om det gör att restaurangerna överlever till krisens slut.
Kriser tar fram både det bästa och det värsta i människor. Så här långt tycker jag ändå att det bästa överväger.
27 03 2020 | Inte ekonomi |
Rubiks kub, en sån där kub med ett antal färgade fält på varje sida där man ska försöka få varje sida att bli bara en enda färg genom att vända och vrida.
Så känns livet just nu. Eller åtminstone den så kallade karriären.
Jag är inte bra på Rubiks kub. Jag vänder och vrider och försöker desperat få alla färger att hamna på sina respektive sidor, men vad jag än gör så är det alltid någon färgad ruta som är en annan färg än resten – för att inte tala om alla de andra sidorna på kuberna som är en salig blandning av psykadeliska färger.
På nätet finns lösningar för Rubiks kub, strategier som tar en från regnbågsblandningar till fint ordnade sidor.
Jag önskar att det fanns en instruktion på nätet för vad jag ska göra i livet. Hur ska jag vända och vrida för att allt ska hamna i prydliga färgfält? Hur ska jag välja för att hitta balansen, trivas med mitt jobb och allt annat som ska få plats?
Nu har det dessutom blivit som att jag, som var väldigt nära att efter flera månaders kämpande, lösa den j—a kuben har lämnat den över natten, och då har någon klåfingrig typ tagit den och fipplat med den så att allt är kaos igen.
Bland valen jag nu måste göra är det osannolikt att jag får kompletta fält. Minst en av rutorna kommer alltid att vara en annan färg än resten, kanske flera.
Vilket fält kommer vara en annan färg? Vad väljer man, bland vänskap, arbetsplats, närhet, veta-vad-man-har-men-inte-vad-man-får? Vad väljer man, när flera av valen kanske inte ens är tillgängliga? Och redan från början måste jag välja vilken sida som ska vara vilken färg. Hur ställer jag mig till prioriteringen mellan familj och spänning, mellan verklighet och dröm?
Så många frågor.
Så få svar.
26 03 2020 | FIRE, Investeringar, Side-hustle |
I oroligheterna som varit på sista tiden har en del personer blivit uppsagda från sina jobb. Det är en mycket tråkig situation, inte tu tal om det – men det aktualiserar också diskussionen om vad som är ”säkert” jämfört med vad som är ”osäkert”.
Många tycker att en fast anställning är det tryggaste man kan ha. En del inom FIRE-communityt argumenterar emot det och jag tillhör den skaran. Visst finns det yrken där uppsägning är osannolikt (läkare under Coronakris comes to mind) men innebär det att det är det tryggaste? Till syvende sist innebär en fast anställning att man har 100% av sin riskexponering mot ett enda företag/arbetsgivare. Antingen har man ett jobb där eller så har man inte det.
Är man istället egenföretagare har de flesta en mer spridd riskexponering – de flesta med eget företag har flera kunder. Flera kunder kan visserligen drabbas samtidigt, men sannolikheten är ändå större att några kunder kvarstår. Om man har tio kunder och tre faller bort har man ändå sju inkomstkällor kvar.
Och hur är det om man är FIRE och inte har jobb utan hela sin exponering mot aktie-/fondmarknaden (och eventuellt räntor)? Då är man exponerad mot många olika företag – har man t ex globala indexfonder kan man vara exponerad mot tusentals företag i olika branscher. Om ett gäng går i konkurs har man ändå många kvar.
I en kris som Coronakrisen går alla ovanstående varianter ner. Företag drar ner och säger upp folk. Egenföretagare förlorar kunder. Börsen rasar. Då är det skönt att inte bara ha en exponering. Vi har våra anställningar, vi har vårt företag och vi har pengar på börsen. Sammantaget ska det mycket till för att inflödet av pengar helt ska sluta, och för att mina pengar ska förlora allt värde. Vi får se om bolagen behåller sina utdelningar som de är planerade, men oavsett om de gör det eller inte så kommer inte alla nollas, så ett visst pengaflöde kommer även därifrån.
Kontentan är: diversifiera. Diversifiera dig själv, dina förmågor, och dina pengaströmningar – och diversifiera var du lägger de pengar du får in.
23 03 2020 | FIRE, Hushållsekonomi, Investeringar |
Ska vi fortsätta neråt? Eller planar det ut nu, efter det nästan vertikala raset som skett på tre veckor?
Ingen vet, inte heller jag.
På Twitter är det av och till lite rå ton om att utdelningsentusiaster och FIRE-anhängare plötsligt försvunnit. Jag vet väl inte det, själv fortsätter jag skriva mina inlägg och har precis samma mål som innan Corona-paniken slog till med full kraft. Vi siktar fortfarande mot ekonomisk frihet och helt ärligt hoppas både jag och maken på fortsatt nedgång ett tag till, så att vi hinner investera.
Sedan vi på riktigt påbörjade vår ekonomisk resa tillsammans har börsen nästan bara gått upp, med undantag för hösten 2018 (och då gjorde vi samma sak och köpte). Det gör oss närmast tacksamma för nedgången, även om vi ser det vi redan investerat krympa.
Jag tänker att alldeles oavsett att värdet går ner så har vi fortfarande lika stor andel av företagen. Med tiden kommer det vända uppåt.
Men det övergripande tänket, det vi närmar oss tre år av, det kvarstår. Vi har vår budget, våra minskade utgifter, men framför allt har vi vår inställning och den ekonomiska trygghet vi byggt upp. Vi har en väl tilltagen buffert som skulle låta oss leva som vanligt ekonomiskt även om vi blir sjuka och får minskade inkomster. Skulle det mot all förmodan gå så långt har vi en stabil ekonomi även om en av oss skulle gå bort, som tillåter den som överlever att bo kvar och fortsätta leva väl.
För mig, för oss, är det den stora fördelen med FI. Inte så mycket RE, utan FI-trygghet. Och det finns kvar oavsett hur börsen går.
19 03 2020 | Allmänt, Medicin |
Det skrivs spaltmeter om Corona just nu. För min del, som för så många andra, invaderar det varje del av livet.
Jag sitter hemma och vabbar med yngsta dottern för något hon aldrig hade varit hemma för annars – hon är snorig och hostar några gånger om dagen. Vi är inne på tredje dagen hemma och jag skulle tro att det kommer fortsätta på obestämd tid.
Jag och maken turas om, för vi har sånna där ”samhällsbärande jobb”. Sånna som gör att vi verkligen borde vara på jobb. Det är för all del mysigt att vara hemma med lillan, men visst hade jag gjort bättre nytta på vårdcentralen. Vi turas om, har hittills tagit precis 50/50 och fortsätter förmodligen så. Mor- och farföräldrarna som ofta rycker ut i vanliga fall är portade eftersom de alla är äldre, såsom mor- och farföräldrar tenderar att vara om inte två generationer fått barn i tonåren. Vi får se om vi kan lösa det med någon annan som är hemma och vabbar för mestadels friska barn.
I helgen arbetade jag på jourcentralen (JC). Det var första dagen med ”två linjer” på JC, där den ena hade övre luftvägssymtom/feber och den andra hade andra saker. I den ”andra” kategorin hade jag typ tre patienter, övriga tjugo var i infektionskategorin. De infektiösa patienterna möttes av en doktor i full skyddsutrustning. Tveksamt om någon av dem hade Corona, och det lär jag inte få veta ändå eftersom provtagningen är så begränsad.
Inför JC-passet kände jag för första gången viss oro över att gå till jobb. Inte så mycket för min del, men för risken att jag blir smittad och sprider det vidare, eftersom jag tycker det verkar finnas tillräckligt med beskrivningar av folk som smittat innan de haft symtom. Det vore förödande för de äldre, ofta multisjuka, patienter jag träffar på vårdcentralen.
Väl på vårdcentralen sammanfattade en patient läget där: Han kom in i receptionen och tittade sig omkring. Inte en människa. ”Är det stängt?” frågade han. Det kändes lite så i tisdags, även om vi var många som jobbade. Mycket sköttes per telefon och många patienter som kom till vårdcentralen gick antingen direkt till slussrummet (och kom aldrig in på vårdcentralen) eller direkt till de andra ”infektionsrum” vi skapat för folk med t ex halsfluss och öroninflammation. Receptionen var därmed öde.
Idag jobbar jag halvdag. Maken jobbar förmiddagen och jag eftermiddagen, allt för att kunna lösa både VAB och behov av att vara på jobb.
Börsen rasar. Jag har väntat på de där skräckkänslorna alla säger kommer när man är med sitt första riktigt stora ras, men de har inte kommit. Istället sitter jag och småmyser och stoppar in pengar i stabila, stora bolag som jag plötsligt får till rabatterade priser (eller mer normala värderingar, kanske är mer korrekt). Vi har en del likvider att stoppa in, som vi väntat med just eftersom vi tyckt att allt varit så övervärderat. Det pytsas in efter hand som olika aktier når de kurslarmsgränser vi tidigare satt. Dessutom kommer ju lönen varje månad – någon risk att vi skulle bli arbetslösa ser vi inte. Så mer pengar flödar ju in.
Jag och dottern skulle åkt till Malmö i helgen, en del av min leg-läk-present från mina föräldrar. Vi skulle sett Skönheten och Odjuret på teatern, men Malmö Opera har ställt in alla föreställningar. Eftersom vi avråds alla icke-nödvändiga resor stannar vi hemma. Hotellet bokades utan avbeställningsskydd, men i dessa tider känns det okej. Hotellbranschen kommer ha det tufft nog ändå. Men det är nog den tråkigaste konsekvensen av Corona så här långt för vår del.
Hoppas ni har det okej där ute i denna Corona-värld. Njut av den extratid ni får med familjen. Tvätta händerna, undvik (fysisk) kontakt med den äldre generationen. Stanna hemma om ni är sjuka.
