Bokrecension: Konsten att städa
Jag började titta på serien Tidying up with Marie Kondo på Netflix för ett tag sedan och har sedan dess städat (eller snarare rensat ut) enorma mängder hemma. Jag bestämde mig för att även låna boken, för att se om det fanns mer att ta till sig i den. Boken heter ”Konsten att städa” på svenska och är en lättläst liten bok med trevlig ton och det finns mycket jag gillar med den – och en del jag inte tycker lika mycket om.
Det jag gillar
Jag gillar många av tankarna i boken. Tankarna om att behålla det som ger oss glädje och att göra oss av med annat. Jag tycker inte att det är ett helt praktiskt synsätt (hammaren kommer aldrig ge mig glädje, men den är praktisk att ha hemma), men det är en bra grund att utgå från. Jag gillar tanken på att fokusera på det man vill behålla, snarare än att fokus är på att kasta grejer.
Jag tycker också om hennes förhållningssätt till t ex gamla vykort och brev och allt sådant som många av oss tenderar att spara: det gav oss glädje när vi fick kortet, vilket gör att det fyllt sin funktion, och nu kan det kastas utan att vi får dåligt samvete – för att det har uppfyllt sitt syfte. Över lag är tanken att fråga sig själv ”Vad var syftet med den här grejen?” ett intressant tankesätt. Om syftet var att man köpte tröjan när man var på dåligt humör, och genom köpet fick en kick och blev på bättre humör, då tycker Kondo att man – om den inte längre ”sparks joy” – kan göra sig av med tröjan utan dåligt samvetet. Det blir ju lättare att göra sig av med grejer då.
Ytterligare en sak jag gillar är hennes inställning till hur man ska sortera grejerna: ha saker som hör ihop på samma ställe, inte utspritt på flera. Detta har jag nu börjat med, inte minst i köket som jag i princip rensat klart. Där finns nu grejerna jag använder till bakning på ett ställe, all pasta på ett ställe, alla nötter och frön på ett ställe, och så vidare. Det är ju mycket bättre, och det gamla sättet jag hade grejerna på var väl i stort sett en kvarleva från när vi flyttade in (och sen dess har jag bara gått igenom ett skåp i taget och då blir det att allt sätts tillbaka efteråt igen, eventuellt i bättre ordning, vilket är en annan grej Kondo vänder sig mot).
Det jag inte gillar så mycket
Bland det negativa med boken finns – åtminstone i den version av den svenska utgåvan jag lånade på biblioteket – att den är dåligt korrekturläst så den innehåller ett helt gäng fel. Felstavade ord, ord som saknas, och så vidare. Det stör läsningen väldigt mycket för mig. Något annat är begreppet ”ordning på torpet” som återkommer hundra gånger om. I början var det väl sött, men efter fjärde, femte gången blir det bara irriterande. Jag har ingen aning om vad det ursprungliga japanska begreppet är, men ”ordning på torpet” går mig på nerverna långt innan boken är slut. Den är dessutom i stort ganska tjatig, vilket är så det blir när ens budskap egentligen kan kokas ner till ett par punkter men ska fylla en hel bok.
En del saker är bara saker jag inte håller med om. Kondo tycker inte att man får ha lager av något, och ondgör sig över folk med lager hemma. Själv har jag lager av vissa saker – främst sådant som mjöl och andra matvaror som håller länge och används mycket hemma hos oss – och tycker att det visst fyller en funktion för att inte behöva panikhandla. Däremot kan man väl hålla med om att personen som hade 20 000 tops hemma, det var kanske lite överdrivet…
Kondo tycker också att alla saker ska ha ett hem, sin egen plats. Det kan jag hålla med om (för att det blir mycket lättare att lägga tillbaka dem på rätt plats då), men när hon går så långt som att tycka att man ska plocka ur sin väska varje dag och lägga grejerna på sina platser, för att sedan plocka i allt igen nästa morgon, då blir jag lite trött. Ärligt talat är jag fullt villig att låta väskan vara ”rätt plats” för grejerna som ligger i väskan, och göra en utrensning lite då och då istället. Annars är nog risken att jag glömmer både e-tjänstekort och matlåda när jag ska till jobbet på morgonen.
Och sen det där med att prata med sina grejer. Tacka dem hela tiden. ”Väcka dem” om de sover. Tja… lite för flummigt för min del. Hon har en liten story om sin mobiltelefon och… meh. Inte min grej. På samma sätt förhåller jag mig skeptisk till hennes uttalande om att folk gått ner i vikt av att rensa ut (annat än att det är en fysisk övning som bränner kalorier) och andra väldigt långtgående konsekvenser av hennes metod.
Slutligen pratar Kondo mest om att ”slänga” allt. Jag hoppas innerligt att hon egentligen menar återvinna så mycket som möjligt – lämna till Myrorna, sälja på andrahandsmarknaden, återvinna elektronik där det hör hemma, osv. Tyvärr kändes flera av deltagarna i hennes TV-serie som att de mer bara slängde allt, istället för att återvinna. Dussintalet svarta sopsäckar säger inte direkt ”återvinning” för mig.
Sammantaget
Jag gillar ändå boken, även om det är en hel del flum och upprepningar. Grundtesen känns sund och jag tycker om den. Läsvärd bok och jag tror många skulle må bra av att rensa mycket hemma.
