SVT gör en serie om bostadssituationen i Sverige. Mest är det snyftartiklar i stil med ”De bor fem personer i en trea” och liknande, men den här artikeln fångade mitt öga för att det var faktiskt ett annat perspektiv.
Emil är 21 år gammal och förra året köpte han sitt hus. 125 m2 i Kopparberg, med garage och källare. Mystifierade frågar SVT hur detta gick till, hur kunde han köpa sitt eget hus som 20-åring?
– Det handlar om att jobba och spara. Man måste prioritera rätt saker. Har man det rätta psyket tillräckligt länge, då kommer man till slut ha råd med ett bra hus.
En annan är 26-åringen Johan som köpte sin gård i Hylte kommun. Det är billigare att bo på landsbygden och eftersom han började spara som tonåring för att kunna köpa sitt drömhem gick det vägen.
Härligt att SVT väljer att ta in åtminstone någon som ser på saken som en prioriteringsfråga.
”Man får ju spara pengar hela sitt liv för en etta”, tycker en 22-årig Wilma, för att få ihop till en kontantinsats på 240 000 kr. Nå, lite tidigare än så tycker jag att man borde kunna nå en kvarts miljon, men det är väl bara jag. Det kanske också bara är jag, men det låter underförstått av Wilmas uttalande som att man borde få pengarna i handen när man fyller 18 så att man kan köpa sig sin lägenhet. I vilket fall som helst ska man inte behöva spara ihop till det.
Det är lustigt hur olika ungdomarna resonerar – Johan och Emil å ena sidan, Wilma å andra sidan.
Ska det vara en rättighet att kunna köpa sig ett boende som tjugoåring? Om man svarar ja på den frågan, då blir nästa fråga hur det ska gå till. Tänker man sig att alla tjugoåringar ska ha rätt att låna (skuldsätta sig) obegränsat? Ska man skapa en parallell marknad för de som inte är lika väl bemedlade som andra, så att det finns boenden som bara de mindre bemedlade kan köpa? Ska man sätta tak för hur mycket lägenheter får kosta? Ska man lotta ut boendena istället?
Visst borde det förmodligen byggas mer – men de centrala, fina lägenheterna kommer inte att bli särskilt många fler även om städerna breder ut sig mer, och stora boenden för stora familjer kommer alltid att vara dyra.
Funderar mycket på hur det påverkar marknaden att många föräldrar hjälper till med lägenhetsköp. Flera lägenheter i min brf samägs av föräldrar och barn. Jag förstår det ur ett investeringsperspektiv för föräldrar, men i slutändan så blir priserna högre än vad de skulle vara om köpkraften för 20-åringar fick råda.
Det är möjligt att det hade blivit lite lägre, men så mycket vet jag inte. Samtidigt blir ju frågan hur man ska komma runt det – ska föräldrar inte längre kunna samäga? Och eftersom det ofta blir budgivning på lägenheter så tror jag det finns andra grupper som ändå är starkare än 20-åringarna (t ex 25- eller 30-åringarna som hunnit spara lite längre), därav att jag tvivlar på hur mycket lägre priserna hade blivit.
Nej, jag tycker inte man ska gör så mycket åt det. Marknaden är vad marknaden är. Det jag reagerat på är personer i min omgivning, aningen äldre än jag som ännu bara har småbarn, som är helt inställda på att de måste köpa lgh åt barnen för annars kommer de aldrig få bostad. Det blir ju nån slags självuppfyllande profetia.
Även 25-30-åringar får hjälp med pengarna.
Jag tycker det med ”hjälp” är svårt. Jag har fått ett lån när jag blev klar med studierna för att klara mig tills jag fick första jobbet och lön efter några månader. Däremot har mina syskon lånat pengar från föräldrarna och sedan har det ibland resulterat i att en del av lånet inte behövt betalas tillbaka. Det har också resulterat i att jag och övriga syskon fått motsvarande summa.
Mamma brukar också vilja köpa saker, vilket jag förstått bottnar i att hon inte fick vissa saker när hon var barn som hon tycker är viktigt. Det gör när liknande situationer uppstår så vill hon köpa det, vilket med tanke på att vi tjänar ungefär dubbelt så mycket som hon gör det lite jobbigt. På samma sätt köpte hon en cykelvagn till min systerdotter när min syster och hennes sambo funderade om de skulle köpa eller inte. Det resulterade i att jag och min bror fick motsvarande summa. Numera har jag i mångt och mycket gett upp försöken att få henne sluta finansiera saker och ting. Jag kanske hade intagit en annan inställning om de hade ekonomiska problem.
Vad jag inte förstår är när man skaffar sig unge på unge och tycker att samhället ska fixa ett större boende åt sig för att lägenheten blivit för liten. Som att alla andra ska ta ansvar för att någon skaffar sig 7-8 ungar.
Jag har också väldigt svårt för det men valde att inte fokusera på det i inlägget för det blev lite spretigt. Men familjen med fem barn och två arbetslösa föräldrar, där de två yngsta uppenbarligen fötts sedan de kom till Sverige… tja, jag har inte så mycket empati för dem. Låt bli att skaffa fler ungar. Att sätta på kondom är inte så svårt. Tyvärr är de ju långt ifrån de enda, och tyvärr långt ifrån det enda snyftreportaget om den typen av familj.
Nu är det ju faktiskt så att alla människor är lika mycket värda, och om någon annan har en lägenhet men inte jag, ja då ska jag få en för annars är inte alla lika mycket värda, för om vi vore det skulle jag redan ha en lägenhet.
Resonemanget är enkelt och det kan alla lära sig säga. Riktigt så långt har SVT inte kommit – än…….
Är du säker på att SVT inte kommit så långt? För det känns lite som att det är det de egentligen säger när fokus i majoriteten av den här serien är på hur synd det är om alla de som inte kan köpa precis den bostad de vill ha…
Håller med fullständigt. Det är absolut ingen rättighet att som 22-åring kunna köpa lägenhet. För det första finns det massa lägenheter som man inte behöver spara särskilt länge för att köpa men då får man ställa lägre krav på läge. För det andra så finns det jättegoda möjligheter att tjäna massvis med pengar och bo i princip var man vill om man är beredd att jobba för det. Vilket annat samhälle i en annan tidstålder har man haft de möjligheterna som Wilma har i dag? Gratis skola, gratis utbildning, möjlighet att läsa och jobba med i stort sett vad som helst, var som helst… Jobba, spara och ha tålamod!
Men jobba, spara och ha tålamod är faktiskt jättetråkigt 😉 Och det är framför allt inte de två viktigaste grejerna: gratis och NU. Och har man statstelevisionen bakom sig som mer eller mindre uttalat säger att det är hemskt att 22-åringar inte kan köpa lägenhet var som helst, då kan man nog känna att man har rätten på sin sida att det ska vara gratis och nu.
Har tack vare Sparo tagit del av den här serien och jag tycker likt dig att den är väldigt spännande. Samtidigt känner jag som mamma att det här ganska tydligt visar att vi som föräldrar har en viktig roll att spela i att både lära våra barn ett och annat om pengar, och att spara till dem. För jag tror att ett litet sparande till när det väl är dags i kombination med vettig ekonomisk uppfostran kan ge barnen ett välbehövligt försprång. Det är anledningen till att jag kunnat köpa bostad relativt ung och även anledningen att jag kommit en sån bra bit mot FIRE. Med det sagt är det inte omöjligt att fixa saker själv, särskilt inte i Kopparberg, men jag för min del hjälper gärna Mini på alla sätt jag kan utan att curla hen.
Jag håller med om att vi som föräldrar har en viktig roll och vill man ge sina barn ett försprång på bostadsmarknaden så sparar man till dem. Mest av allt tror jag dock på den andra delen som du tar upp, vettig ekonomisk uppfostran. Man blir ju lite nyfiken på vad Emil har fått för ekonomisk uppfostran (även om det så klart finns ett gäng som bara ”är sånna” i sig själva) jämfört med vad Wilma fått för ekonomisk uppfostran. Jag tänker att om det finns ett stort sparande men ingen/dålig ekonomisk uppfostran så är risken att de visserligen har en lägenhet, men efter ett tag ändå inte kan betala den själv eftersom alla deras pengar läggs på skit som de ”har rätt till” för det ”har alla andra” eller dylikt.
Vi sparar ju också till barnen, och både jag och Ludvig har fått hjälp ekonomiskt med våra lägenheter. Så vem vet, jag kanske inte har rätt att uttala mig 🙂
Nej, det är inte bara du. Jag tycker också att det är en märklig syn många har när de utan tvekan kan bränna flera tusenlappar i månaden på ren skit, men inte på att spara till ett eget boende. Det får samhället ordna ;-).
Efter att ha gnällt i ett helt blogginlägg om SVT:s artikelserie skrev jag lite av en hyllningstext till Emil som du också uppmärksammat. Fast egentligen gör han ju bara vad man borde förvänta sig av alla vuxna. Och myndighetsåldern ÄR ju fortfarande 18 (även om jag som sur gammal gubbe ibland kan tycka att 28 vore rimligare).
Jo, jag såg att du också skrev om det (fast jag hade skrivit det här inlägget innan så jag kopierar inte :p ). Men allt ska väl vara gratis och NU i dagens samhälle? Utom kanske mobilen, den behöver inte vara gratis (men definitivt NU) utan kan kosta 15 000 och betalas av så länge att man hinner skaffa ny innan den är avbetald… Men det hjälper ju inte med ett samhälle som skriker och gapar om att allt borde vara gratis för alla.
Helt okej, det var ingen kritik! Du har ju helt egna tagningar på artikelserien också. Sen blir det ofrånkomligt att vi tycker lite likadant i detta fall, men det beror på att vi har rätt.
Haha, jag tog det inte som kritik, jag tyckte bara det var kul att vi hade sett samma dumheter på SVT båda två 🙂