Choose FI-podden har börjat med case studies. Istället för att bara intervjua folk som nått FI(ev RE) om sin resa mot sin finansiella frihet har de börjat intervjua folk som bara precis påbörjat sin resa. Jag gillar greppet, det är rolig omväxling mot att bara höra om hur det var i backspegeln. Dessutom hjälper de till med beräkningarna för vad folk behöver för att bli FI, de diskuterar var i deras budgetar man kan kapa, vad tusen kronor i utgiftsminskning innebär för FI-talet, och så vidare.
I ett av avsnitten intervjuades en tjej som fick frågan om något ändrats av pandemiåtgärderna. Eftersom hon var baserad någonstans i USA har de ju haft mer långtgående interventioner än vi i Sverige. Det här citatet fastnade hos mig:
(…) during COVID, myself and many other people, we’re all faced with, I can’t get my eyelashes done, I can’t get my eyebrows done. I really, really need to get my hair done. I can’t get a manicure, I can’t get a pedicure. And guess what, we all managed to figure it out ourselves. I pulled out those tweezers. And when you think of those expenses, arguably, I think I saved like $1,000 in the last seven, eight weeks of personal grooming that I chose not to do because you couldn’t get it. And I managed just fine. I look the same. In fact, I’m blonder, I look better.
$1000 motsvarar ungefär 8 500 kr idag i Sverige. Plus/minus lite beroende på dag. Men i vilket fall som helst – det är enorma summor den här tjejen lägger på att fixa ögonbrynen och naglarna. Eftersom hon säger att hon är blondare kan man ju gissa at hon även fixar håret själv nu.
(Samma tjej tyckte att $500-600 för en bilbarnstol också var rimligt, för det var den säkraste. Brad och Jonathan försökte men lyckades inte få henne på andra tankar…)
Hur mycket pengar ägnar vi åt att andra ska göra oss ”vackrare”? IGMR skrev nyligen om peak stuff, peak crap, men jag tror ärligt talat inte att det stannar vid grejer. Grejerna är visserligen det som är mest utmattande för vår planet, men annat påverkar också vår ekonomi i stor utsträckning. Både kvinnor och män ska se ut på ett visst sätt och skönhetsindustrin är ytterligare ett ställe där det rullar helt enorma pengar (enbart i Sverige rullar det 20 miljarder kronor årligen). Ögonfransförängning, manikyr, pedikyr, frisör (ett avsnitt av jag tror det var How to money berättade en tjej att hennes ”splurge” är att gå till en frisör och få håret professionellt fönat), vaxning, spray-tan, ansiktsbehandlingar, Botox-injektioner, och så vidare och så vidare hela vägen till ”skönhetsoperationer”.
Och vad verkar folk upptäcka när det inte längre går att få alla dessa saker gjorda? Att de var överflödiga. Att det inte behövs.
Jag fick en fin komplimang för ett par veckor sedan, då en bekant frågade vilken frisör jag går till eftersom jag har så fint hår. När jag förklarade att jag färgar själv, låter mamma klippa håret nån gång då och då, och går till frisören för mer frisyr-klipp typ en gång var artonde månad, då såg hon ganska förvånad ut. För makens del klipper jag honom med trimmer och sax, vilket sparar oss runt 250-300 kr var sjätte vecka (han är nöjdare med det här upplägget eftersom han inte måste försöka få tid hos frisören, och jag klipper honom oftare än han gick dit vilket gör att frisyren hålls i bättre skick). Längdinställningen för trimmern gick sönder igår efter ett par års användning och en ny kostar ca 300 kr vilket kändes dyrt – men som maken konstaterade motsvarar det faktiskt bara en klippning hos frisören.
Jag tror det är mycket här i världen vi behöver fundera över om det är nödvändigt eller ej, varesig det gäller prylar eller vanor.
Om man har 25 000 kr i lön har man ut knappt 20 000 (enligt en onlinekalkylator). Baserat på 40 timmars arbetsvecka blir det runt 125 kr i timmen. Lite snabb googling ger att en enkel manikyr kostar runt 450 kr i Linköping (priserna varierar säkert avsevärt mellan städer, men jag tar det som exempel). Är det värt 3,5 timmes arbete för att få den där manikyren gjord? Det är dessutom en väldigt enkel beräkning av timlön, här har jag skrivit mer om hur det kanske borde beräknas.
Det är givetvis så att man får välja att ha kvar saker i sitt liv som man lägger pengar på. Strävan för de allra flesta av oss är inte att gå mot noll i utgifter. Men många – även jag själv – mår bra av att tänka efter en gång till innan.
Vad har du som du väljer att fortsätta lägga pengar på? Vad har du valt bort efter att ha funderat på saken?
Jag minns att jag läste om Liz rätt tidigt i min FIRE-resa (Frugalwoods) och hur hon helt slutade köpa smink och hårfärg. Jag tyckte det kändes som ett vettigt nästa steg för mig även fast jag slutade sminka mig regelbundet för länge sedan och inte har färgat håret på många år. Så nu är det absolut noll i utgifter för sådant och frisörklippningarna upphörde också för ett par år sedan. Varje gång jag käkar lunch med kvinnliga kollegor slås jag av hur udda det är. Personligen reflekterar jag inte ens över att jag nollat den här posten helt, men mina kollegor tycker jag är ett ufo om det kommer upp. Tydligen så lägger de åtminstone i snitt 2000 kr i månaden på typ naglar, ögonfransar och ansiktsbehandlingar (man måste ju hålla huden UNG). I och med halvtaskig lön är det runt 8-10% av vår månadsinkomst netto beroende på ålder och erfarenhet. Tänk att lägga två papp på något som man inte ens kan titta på månaden därpå? Något som man inte har kvar eller kan ta på, eller direkt kan göra något med. Det känns helt obegripligt.
Samtidigt vet jag att vi lägger en del pengar på mat som kanske kan klassas som lika onödigt. Där känns det åtminstone som att jag bidrar till något positivt (typ spännande småskaliga reko-verksamheter), vilket skönhetssalonger i min mening inte är. Kanske är det dubbelmoral från min sida, men ser hellre ett samhälle fyllt med småskaliga osttillverkare, miljövänliga grönsaksodlare och liknande än ett med tusen frisörer och nagelfixare. Men alla är vi olika. 🙂
Är det inte lite sjukt vad folk är villiga att i princip äventyra sina liv för? Min mamma tillhör riskgrupp och frågar varje vecka om det inte är okej att gå till frissan nu? Hon har väninnor som har varit helt isolerade i flera månader vid det här laget, och ännu försiktigare än rekommendationerna anger till och med. Nu bryter de mot sina egna regler, och för vad? För att håret börjar se för jäkligt ut. Det kunde inte hjälpas, typ. Håret var droppen som fick bägaren att rinna över.
Jag har aldrig testat manikyr, pedikyr, hud-, frans-, eller brynskötsel av någon annan än mig själv. Nog att jag var som besatt av nagellack ett tag i min ungdom och lade kopiösa mängder tid och pengar på det, men aldrig att jag skulle betala för att någon annan skulle göra det åt mig. Herr Lugn klipper mig vid behov och jag klipper honom, och färgar gör jag själv. Ögonbryn och naglar känns som ungdomliga dumheter nu när jag har man, hus, trädgård, hund, ny valp och livet på landet. Lyckan är inte avhängig någon av de där ytliga sakerna när man har hittat hem, även om jag och många med mig inbillade sig att man inte skulle få något man ville ha i livet utan att spackla över och jämna till och spendera massor. Jag inbillar mig fortfarande att det är tonårsfasoner som går över, men det verkar inte vara så längre? Om jag fick 8500 kr i handen så skulle de antingen åka raka vägen in i ISKen, eller sparas till växthus eller staket… jag har mina prioriteringar, andra har sina 😉
När vi ”splurgear” så är det oftast i kategorierna mat eller mer varaktiga satsningar på hus eller trädgård. Ex. några goda ostar eller att faktiskt köpa hem glass ibland, eller att bjuda hem folk på middag utan att fundera över kostnaden. En vinflaska varannan månad, om ens det. Större delen av de ”lösa” pengarna går just nu till att bygga upp köksträdgården, gå igenom elen och spara till växthusbygget. Eller en liten hundvalp som kom hem i lördags… mycket genomtänkt och efterlängtad, men vi behövde inte ta av några sparande pengar eller nolla månadssparandet för att bekosta honom och hans tillbehör – en skön guldkant efter att vi har skaffat oss rejäla marginaler.
Listan över saker jag har slutat med får inte plats ens på min egen blogg tror jag, men kan sammanfattas som ”alla dagliga inköp”. Mina kortköp i butik varje månad kan räknas på ena handens fingrar och är ibland noll, mest beroende på vem som har dragit kortet i mataffären. Inga streamingtjänster eller prenumerationer, förutom mitt medlemsskap på sarabackmo.se som jag unnar mig en månad då och då för att injicera massa odlingsglädje och energi i tillvaron.
Det låter som ett himla härligt liv du har byggt upp för dig själv! Tycker att det låter som att du hittat helt rätt i dina prioriteringar och att du lever ditt drömliv. Vi har samma splurge-kategorier som ni, förutom att vi inte har hund. Som su var jag också mer intresserad av naglar mm när jag var yngre, men numera är det rätt ointressant. Sminkar mig ibland men inte varje dag. Nagellack har jag i princip aldrig (inte minst eftersom jobbet inte tillåter det) och enda gången jag fått en manikyr med fejknaglar var av min svägerska när jag skulle gifta mig (men jag blev mest frustrerad på de där naglarna…).
Så länge jag spenderar pengar på saker eller upplevelser som är för MIN skull känner jag att det är ok med vad som helst som inte skadar andra. Att däremot lägga pengar på något som är för att jag ska imponera på andra eller (förgäves?) få uppskattning från dem undviker jag. Detta kräver en del ärlighet mot sig själv.
Njuter jag verkligen av manikyren / frisörbesöket / barnpresenter / resan / maten / etc i nuet? Eller gör jag det för att t ex kunna lägga ut bilder på Instagram och berätta om restaurangbesöket vid fikabordet på måndagmorgonen?
Hur beroende är jag av Likes, denna det 21:a seklets virtuella drog?
Det finns ju dessutom en inbyggd risk med FIRE som du tagit upp flera gånger, att man börjar förmena sig även sådant som gör livet värt att leva. Balansen kan vara svår att hitta, kanske mest i början av resan. Och då är det ju risk att livet blir så tråkigt att man avslutar resan mot självständighet – eller fortsätter späkningen och blir en otroligt trist typ.
Jag håller med om att så länge det är för ens egen skull får man lägga de pengar man vill (så länge det inte går över styr och är lånade pengar…) – men jag tror som du att det är många som gör mycket bara för andras skull. Varför skulle annars sminkförsäljningen gå ner nu? Om folk sminkar sig för sin egen skull borde den väl ligga lika högt oavsett om de är hemma eller ute. Visst, tillspetsat eftersom en del säkert förväntas se ut på ett visst sätt på jobb, men ändå. Folk anställs inte för att de sminkar sig. Och så vidare med allt annat från manikyr till resor.