Är vi så duktiga som det verkar?
Ibland tittar jag på vår ekonomi och undrar om vi ens ”får” vara med i FIRE-gänget. Medan andra gör allt för att använda överblivet virke för att bygga nya fräcka grejer, eller flyttar för att minska boendekostnaderna, eller käkar bönor och annat billigt för att hålla matkostnaderna nere så bygger vi ett uterum som kom som byggsats, vi vill absolut inte flytta härifrån trots att det säkert skulle bli billigare på en annan plats, och vi äter kött flera gånger i veckan.
Ska vi bli ekonomiskt fria kommer det ta ytterligare ett decennium, sett till våra nuvarande utgifter och inkomster.
Vi kan hålla en hög sparkvot eftersom vi har höga inkomster. Inte så att de är extrema på något sätt – vi jobbar trots allt inom regionen, inte privat – men de är bra. Skulle jag bli ensamstående skulle livet inte alls vara lika enkelt (sett utifrån lön, sparpengar och försäkringar skulle göra att det fungerade bra ändå, det är ju trots allt sådan trygghet vi sparar till).
Vi håller drygt femtio procents sparkvot, men det känns ändå inte som att vi är tillräckligt FI(RE)-iga ibland för att få ”vara med”. Det är helt och hållet något i mitt eget huvud, ingen som sagt något, men tankarna finns där ändå.
För den delen så planerar vi ju inte att gå i pension alldeles oavsett om vi blir ekonomiskt fria.
ChooseFI brukar säga att FI(RE) inte är ett one-size-fits-all, utan en serie medvetna val för att ta sig till den plats man vill komma. Vad man vill nå och hur man når dit är olika för olika personer och familjer. Det är nog det mest hälsosamma sättet att se på det. Vi har vår väg att följa, vi lägger pengar på de saker vi tycker är viktiga och ger en ökad livskvalitet – inklusive ett fantastiskt uterum som vi använder dagligen, kött till middagen, eller att vi bor kvar i huset vi tycker så mycket om.
Så med den definitionen ”får” vi vara med, även om känslan är att vi inte följer FI(RE)-vägen.
Känner ni er som en del av FI(RE)-rörelsen? Vill ni vara en del av den?
