Att vara doktor på vårdcentralen

Den gamla kvinnan har förlorat ett barn.

Även om man är över åttio, och barnet var över sextio, är det en mor som förlorat sin dotter. Det ska inte vara så. Det är inte så det är tänkt. Den äldre generationen ska inte överleva den yngre.

Vi bara pratar i nästan en timme. Det är ett bra samtal. Det är tårar och sorg och allt det där som det är när man förlorat någon nära, men det är ändå bra.

Jag är tacksam för all den utbildning i samtalsmetodik vi fått på utbildningen. Den känns ofta inte i närheten av tillräcklig, men det är ändå mycket mer än många andra läkarutbildningar har. Tankar man kan ha i bakhuvudet, formuleringar och sätt att bemöta, ibland till och med nå fram till patienten.

Inför en gynundersökning är jag noggrann med att berätta vad som ska hända. Be dem att säga till om det gör. Att vi slutar om de tycker att det är obehagligt.

En kvinna har haft en väldigt dålig erfarenhet när hon undersöktes av en gynekolog, och jag är extra varsam så att inte min undersökning blir ytterligare ett övergrepp. När vi är klara säger hon att jag kanske inte är lika van som en gynekolog, men mitt bemötande är så mycket bättre att hon alla gånger hellre blir undersökt av mig.

Det värmer att höra.

Det värmer när någon säger att det är så skönt att man lyssnar. Det är så ofta bara det som behövs. Visst har vi många onda halsar, urinvägsinfektioner, och eksem som är väldigt konkreta att hantera, men den stora majoriteten av patienter vi har behöver lyssnandet. Till och med de där med ont i halsen, urinvägsinfektion eller eksem. Stressade människor som stannar upp för första gången på månader i besöksstolen i läkarens rum. Smärtfyllda människor med ont här, ont där, som vill veta varför.

Alla är de oroliga människor som söker för att de är rädda för att det besvär de har, är livsfarligt.

Lyssnandet är centralt. Närvaron i varje samtal.

Två månader senare blir jag stoppad i receptionen på vårdcentralen. Det är den gamla kvinnan.

”Jag hoppades att jag skulle träffa på dig”, säger hon till mig. ”Kommer du ihåg mig?”

Bland alla patienter och berättelser kommer jag bara ihåg hennes ansikte, men så säger hon att vi samtalade om hennes dotter, och då minns jag. Det är svårt att glömma det samtalet.

”Det var så bra”, säger hon. ”Du var så bra. Så snäll. Det har blivit bra. Tack.”

Hon börjar gråta igen, för sorgen finns så klart där än. Det slutar med att jag kramar om henne. Värmen inombords är fullständig.