Recension: Genusdoktrinen

Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn.

Ytterligare en bok som gör mig fullständigt galen att läsa, inte olikt boken om vad alla våra skattepengar går till. Inte på något sätt så att jag inte håller med författarna och deras slutsatser, utan att det kan få lov att gå till på det här sättet i universitetsvärlden (som är huvudfokus för boken).

Detta är den autoetnografiska metoden, som utgår från ståndpunktsteori, där sanningen är så relativiserad att det är lika bra att utgå från sig själv. Bara sig själv. Någon objektivitet finns inte, menar forskaren i sin egen sammanfattning av avhandlingen.

(Skrivet av en doktorand som ur ett ”queerfeministiskt perspektiv” för en dagbok om hur det är att promenera runt i staden, där hon i ett och samma stycke framför önskan om att vara både ifred och slippa vara osynlig, när en man skriker ”Hej tjejen” efter henne. What?)

Fredrik Bondestam, som är en av huvudfigurerna i boken genom att han är ansvarig för införandet av genusdoktrinen på universiteten (chef på det Nationella sekretariatet för genusforskning under Göteborgs universitet), skriver så här om sig själv i sin avhandling, då han råkar vara både man och vit och allt det är som är så överjävligt (och därefter följer, i andra stycket, bokförfattarnas mycket relevanta kommentar):

”Varför just jag då? Jag har svarat än det ena, än det andra. Jag har svarat undvikande, slingrat mig, ljugit, fasat inför vad jag kan komma att säga. Ett kanske alltför rakt svar är: ’För att jag har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp.’ Ett inte lika direkt svar, men mer giltigt ändå, tror jag efter föregående resonemang kan vara: ’För att jag är kvinna i någon mån.’”

Vad betyder detta? Att han förstår vad det innebär att vara i underläge? Eller att Bondestam genom att utsättas för ett övegrepp blir kvinna? Hur då? Vad är det i ett sexuellt övergrepp som kan förvandla en man till en kvinna? Det låter misstänkt likt en förminskande definition av ”kvinna”, att det handlar om att vara våldtagbar.

Jag tycker att den andra paragrafen, den där Arpi och Wyndhamn kommenterar citatet, är otroligt bra. För hur blir en man en kvinna? Hur får en man ”rätten” att driva feminism och genusfrågor (för det har inte män, enligt Bondestam själv i samma avhandling). Jo, tydligen är en del av det att om man blir våldtagen, då är man (åtminstone delvis) kvinna. Bara kvinnor kan bli våldtagna, alltså måste man vara kvinna om man blir våldtagen – vilket i sin tur måste innebära att att vara kvinna är att vara utsatt, ett offer, för en man kan inte vara ett offer.

Jag blir så fruktansvärt trött på flera av resonemangen som framförs av olika personer i ledande positioner i boken att jag vill slita mitt hår.

Genomgången av genus och trans var, förutom att jag många gånger ville slita mitt hår, väldigt välgjord. Framför allt kapitlet om transvågen och allt med alla olika könsidentiteter som finns idag var mycket lärorik.

Även detta tycker jag var klargörande:

Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande? Charlotta Stern menar att man inom genusforskningen fullständigt blandar ihop skillnad och ojämlikhet.

– Så fort man ser en skillnad anser man att det är ojämlikhet. En ojämlikhet implicerar diskriminering och att någonting är fel, man antar att det finns en orättfärdighet i hur skillnader har uppstått. Då är det ett socialt problem och vi bör försöka göra något åt det.

Och om gener och biologi påverkar människor sätter det gränser för vad man med politik. Kan hoppas uppnå.

En intressant aspekt av ovanstående är att detta resonemang kan appliceras även på andra delar av politiken. Om nu till exempel gängvåldet och klanerna inte beror på socioekonomiska faktorer (som kan påverkas med politik i någon mån), utan på att det är kultur och struktur som vi tagit in i landet genom en oreglerad invandring, då är det inte något politiken kommer att rå på genom att ”minska klyftorna” och bygga fritidsgårdar. Att hantera andra kulturer är något politiken är väldigt oförberedd för. Att t ex statsministern gärna vill att det ska handla om socioekonomiska faktorer och ojämlikhet blir tydligt i uttalanden där han säger att det inte hade spelat någon roll om det var invandrare i de utsatta områdena, eller om etniska svenskar bott där under samma förutsättningar – vi hade agerat likadant. Själv tror jag att det är få etniska svenskar som hade slutit sig samman i stora släktbaserade kriminella nätverk, men så är jag inte heller politiker.

Det finns så många delar av boken som är värda att citera, så mycket trams som införts på universiteten och i vår vardag som är så illa underbyggt att det inte håller för minsta kritiska fråga.

(Ett exempel de har i boken, fritt ihågkommet utan boken framför mig, är när en akutmottagning skulle bli ”genuscertifierad”. Genusforskarna fick då frågor om huruvida sådan certifiering hade mätbar effekt – varpå genusforskarna blev så sura (för det enda de frågat transpersonerna om var om de skulle föredra att gå till en genuscertifierad akutmottagning över en icke-certifierad) att akutmottagningens personal fick munkavle. De fick inte längre ställa några frågor, för att skydda genusforskarna. Vad är det för inställning till forskning och vetenskap?)

Min enda kritik mot boken är att den är lite för lång, för någonstans mitten-slutet börjar den bli ganska repetitiv. Men man kan skumma när det känns som att det är saker som redan sagts.

Läs boken. Är du redan såld på genusdoktrinen kommer du avsky den.