Mitt (och makens) guilty pleasure i TV-väg har sedan många år varit Lyxfällan – långt innan jag var intresserad av privatekonomi var det ett program jag tyckte om. Det var också en del av orsaken till att jag började titta på vår egen ekonomi – hur mycket la vi egentligen på mat, när vi blev sådär förtjust förskräckta över deltagarnas siffror?
Nu har i alla fall spin-offen kommit: Drömfällan.
Kändisarna drömmer
Istället för att ta gemene man ute i landet så riktar man nu in sig på kändisar. Jag är ärligt talat dåligt insatt i svenska kändisar, så jag vet inte riktigt var folk som Dogge Doggelito (hans namn känner jag ju i alla fall igen), Josefin Crafoord (som jag inte riktigt vet vem det är, men hon är tydligen radiopratare) och en Sandra Dahlström (tror jag, henne hade jag verkligen inte den blekaste aning om) faller in på skalan över A- och B-lista, men de känns väl inte direkt högst upp. Men i vart fall har de tydligen också drömmar, drömmar de inte kan uppfylla för att de har en katastrofal koll på sin ekonomi, precis som vilken deltagare i Lyxfällan som helst.
Tittade på Doggelitos avsnitt. Största skillnaden mot Lyxfällan? Vi får aldrig veta vad artisterna tjänar i månaden. Dock får man ju gissa att Doggelito drar in en hel del, med tanke på att han lägger nästan en halv miljon om året på bensin och utemat, och kan blåsa 24 000 i en Gucci-butik utan att behöva ta lån. Ändå – eller ja, tack vare detta – har han inte en spänn på sparkontot.
Det är spännande hur så vitt skilda inkomstnivåer ändå kan resultera i så lika slutpunkter. Och varenda gång är grunden densamma:
Bilden av sig själv som inkompetent med pengar.
Doggelito? Han har inte ens bank-id. Han gillar inte det där tekniska. Ekonomi? Usch, trist. Laga mat? Nej, ungarna gillar ju inte det han lagar så vem blir motiverad då (trots att han tydligen är utbildad kock)?
Egna sanningar
Bilden av sig själv som någon som inte kan hantera pengar blir sanning, för att de hela tiden intalar sig själva att det är så.
”Jag är dålig med pengar.”
”Jag har ingen koll.”
”Jag är en konstnärssjäl.”
”Jag har låtit min sambo ta hand om ekonomin.”
Så brukar det låta i Lyxfällan, och #3 var Doggelitos.
De kan inte hantera pengar. De rinner genom fingrarna. Det bara är så.
När sedan någon kommer utifrån och berättar om hur mycket enklare de kan göra saker, hur dessa få saker kan få personen i fråga att nå sina drömmar (i Drömfällans fall) eller bli skuldfria (i Lyxfällan), då leder det i bästa fall till förändring av denna inställning.
För de som lyckas förändra inställningen till att pengar är något de kan hantera blir det förmodligen väldigt mycket lättare framöver. Dock blir frågan hur länge förändringen håller – det är något som måste internaliseras, bli en självbild, inte bara något någon utifrån sagt.
Alla har vi sanningar om oss själva
Vi lever med sanningar om oss själva, sanningar som kan gagna oss eller skada oss. Sanningar som gör oss till offer – eller sanningar som gör oss till autonoma personer. Sanningar som innebär att vi bara hamnat i en situation på grund av omständigheter som vi inte själva styrt över – eller sanningar som ger oss möjligheten att göra aktiva val.
Sanningarna handlar givetvis om mycket mer än bara vårt förhållande till pengar, men samtidigt har en sanning en tendens att gå igen i olika delar av ens liv. Om man ”inte kan hålla i pengar” så kanske ordning och reda i andra delar av livet är så givet heller? Om man låter ”sambon ta hand om allt” kanske man inte är så aktiv i val som gäller en själv på andra arenor – såsom hälsa eller val av arbete – heller?
Såsom man hanterar en del av livet, tenderar de flesta också att hantera övriga. Duktig-flicka-syndromet går överstyr för att duktiga flickor ska vara duktiga i alla delar av livet.
Vad lever du med för sanningar om dig själv?
