Minst en av mina kollegor är på väg att gå sönder.
I princip varje dag sitter jag — i telefon eller live — med patienter som behöver sjukskrivning för utmattning. De kan vara anställda som städerskor, eller som ingenjörer på SAAB, som lärare eller som personalchefer på privata företag.
Jag kommer till förskolan, och yngsta dotterns favorit-förskolelärare håller på att gå in i väggen.
32-årig kvinna som söker p g a försämrat mående. Har ångest, har haft det i många år, tar sig uttryck i att hjärtat rusar, svettningar, och yrselkänsla. Mycket stress i livet, arbetar 100% som socialsekreterare med få möjligheter till återhämtning. Flera kollegor är sjukskrivna, vilket ytterligare ökat arbetsbördan. Lever med make och har två barn, 3 och 7 år gamla. Söker idag p g a att hon inte känner att situationen är hållbar längre. Beskriver koncentrationssvårigheter i form av att hon har svårt att följa instruktioner, svårt att hänga med i samtal och mycket svårt vid möten då många pratar. Får ökad ångest av att hon inte orkar fokusera. Ökad trötthet, somnar efter jobbet. Kan ha problem att somna för natten, men sover sedan relativt bra. Tränar inte sedan ett halvår tillbaka, det har inte hunnits med, brukade tidigare löpträna ett par gånger i veckan.
(Journalanteckning för en typpatient, uppdiktad men ej på något sätt osannolik)
Var jag än vänder mig, så lever folk med en fullständigt ohållbar livssituation. Även om det i enstaka fall handlar om att familjesituationen är kaos (barn med bokstavsdiagnoser eller svåra problem, folk som är mitt i en skilsmässa eller annat tufft) är det mest jobbet.
Jobbet där cheferna inte lyssnar. Där arbetsbelastningen hade krävt att man klonade sig själv, för att det saknas minst en heltidsanställd. En person jag pratade med sa, ”Ja, egentligen är det ju två tjänster, men min kollega är sjukskriven, och företaget vill inte ta in en ersättare, så då förväntar de sig att jag gör bådas jobb.” Jobb där hela personalstyrkan bytts ut under det senaste året, där sjukskrivningstalen är bisarrt höga och där cheferna byts ut i lika hög hastighet. Förändringar genomförs utan förankring i personalstyrkan.
Och det gäller inte bara det offentliga, jag har patienter — som nämnt ovan — från såväl stora som små privata företag också.
Vem blir utmattad?
Vad skiljer de som får utmattningssyndromet från de som klarar sig undan det? Jag har funderat mycket på det och givetvis är det inte en enda faktor som ligger bakom. Här är några faktorer jag tror bidrar:
1. Duktig flicka-syndromet
Kvinnor är kraftigt överrepresenterade i utmattningsstatistiken – men Duktig flicka-syndromet drabbar även män. Personer med detta syndrom kräver perfektion av sig själv. När kollegor inte utför sina arbetsuppgifter till fullo, tar dessa personer ofta på sig att fixa kollegornas arbete. Vilka krav som än öses på personen så svarar de med ett (allt tröttare) leende. När tiden inte räcker till ökar man tempot, vilket fungerar till en viss gräns, men vilket kommer med en stor kostnad till slut. Duktiga flickor har extremt höga krav på sig själv.
2. Vidhållandet av hälsosamma aktiviteter
Träning, promenader, trädgårdsarbete, pyssel med en motorcykel, ridning, eller vad man nu finner avslappnande och rejuvenerande är livsviktiga för oss. Att äta ordentligt och ha tid för återhämtning — gärna sådan där kroppen får jobba medan hjärnan får vila — tror jag skiljer utmattningspatienter (som har sorterat bort dessa delar till förmån för att hinna med ytterligare ”nödvändiga” arbetsuppgifter) från de som inte blir utmattade.
3. Övrig livssituation
Detta hänger samman med Duktig flicka-syndromet, där det ofta blir tydligt att utöver perfektionen de önskar uppnå på jobb, så har man också stora krav på sig själv i livet i övrigt. Man har barn som har problem och/eller bokstavsdiagnoser, en kärleksrelation som inte är bra, eller en relation till ett ex efter en skilsmässa som inte fungerar, man är fotbollstränare för barnens fotbollslag, klassförälder, har sjuka åldrande föräldrar som behöver tid och omsorg — och så vidare. Exemplen är otaliga. Det är få av mina patienter som inte har något ytterligare i bagaget, även om det som sagt är arbetssituationen som är det främsta problemet. Det betyder inte att personer som undviker utmattningssyndromet har perfekta liv i övrigt, men att kombinationen av deras arbetssituation, deras egen syn på arbetet, och deras hantering av livssituationen i övrigt är annorlunda.
4. Tidigare utmattningssyndrom ger ökad risk för nytt utmattningssyndrom
Detta verkar vara på grund av två olika delar: (1) för att en utmattning faktiskt verkar ge förändringar i hur hjärnan fungerar, men också (2) för att många utmattningspatienter försöker komma tillbaka till det liv de hade innan — och det livet gjorde dem utmattade. Här gäller definitivt citatet ”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat” som Albert Einstein ska ha sagt. Många är helt fokuserade på att de ska återgå till samma heltidsjobb som de hade innan utmattningen, och blir förvånade att de sedan får ett nytt utmattningssyndrom, även om det egentligen är helt naturligt eftersom ingenting har förändrats.
5. Höga krav på hur livet ska se ut
Många, framför allt i den yngre generationen utmattningspatienter, har extremt höga krav på hur deras liv ska se ut. Vad som ska hinnas med, hur hemmet ska se ut, hur man själv ska se ut, att barnen ska käka eko-mat och inte gå långa dagar på förskolan, och så vidare. Även de utan barn har höga krav på vad de förväntar sig av livet. Det ska vara Instagram-perfekt, och faktum är att livet inte är Instagram-perfekt. När denna kollision sker kan de med höga krav reagera med ännu högre krav (för att det är man själv som misslyckats), vilket leder till en ond cirkel.
I del 2 kommer jag diskutera vad vi kan göra åt utmattning och psykisk ohälsa och allt det för med sig.
Jag tror du har rätt. En annan faktor tror jag helt enkelt är hur mycket man trivs med livet. Krav eller ej. Jag har ett liv som på ytan skulle kunna upplevas fullt av krav, med en son med autism, heltidsjobb som onkolog och lite annat vi inte behöver nämna (för att skydda andra inblandade). Men jag älskar mitt jobb, och min son är det bästa som har hänt mig. Har aldrig känt mig så långt ifrån utbrändhet som nu. Vilket förvånar även mig ibland 😀
Det ligger nog mycket i det du säger. Det är som med stress – stress kan absolut vara positiv, även om den i dagens samhälle fått en starkt negativ klang. Med stress kan vi prestera bättre och fokusera mer, men långtidstress där vi inte känner att vi kan påverka är desto sämre. Det du upplever med ett liv där du trivs ger gissningsvis betydligt högre skyddsbarriärer än någon som inte trivs med livet de lever. Hoppas att det fortsätter för dig, låter härligt! 🙂
/Cosmonomics
Intressant iaktagelse. Finns otroligt många bra böcker om detta syndrom I en av dem beskrivs syndromet som att gå ut för ett stup. Där nere på botten går det inte bara att ta ett steg tillbaka och var tillbaka där man var dagen innan. Många beskriver en enorm trötthet, att de en dag inte tog sig ur sängen. Att det behövs livsstilsförändringar kan knappt någon missat men dessutom är rehabiliteringen långvarig oftast flera/många år för att fungera hyggligt. Att komma tillbaka till samma jobb är knappast aktuellt om inte arbetsplatsen förändras.
Tyvärr passar inte syndromet in i t.ex försäkringskasssans modeller eller arbetsförmedlingens. Samtidigt har jag även träffat på dessa personer som blivit över och där arbetsgivaren försöker stoppa in dem i de luckor som uppstår när t.ex nya chefer eller utredare för nya projekt ska tillsättas. Kan bara säga att även om viljan god så blir resultatet ofta mindre bra.
Då har jag ännu inte nämt något om de tre barnen som skjutsas mellan separerade föräldrar, de tre bonusbarnen eller familjens fem hästar. Eller den egna bloggen eller egna firman som aldrig genererat någon vinst.
Helt klart en stor utmaning för samhället. Viktigast är att bromsa i tid. När du väl är där kan du aldrig bli den du var innan.
Lite som i sci-fi-serien Babylon 5, ”no one who goes to Za’ha’dum comes back alive”. Även om huvudpersonen John Sheridan gjorde det var han inte samma person efteråt, en liten del av dig dör på något vis.
Tack för din kommentar! Att bromsa långt innan man är där är den absolut den viktigaste åtgärden som kan göras när det gäller utmattningssyndrom. Väl där har det skett hjärnförändringar och man blir aldrig som man var förut, precis som du säger. Om man tidigare nådde 100% kommer man efter en utmattning bara till 90% som max istället, är min upplevelse av patienterna – och värre för varje ny utmattning de går igenom. Att lära sig att leva och jobba hållbart lång innan utmattningen är ett faktum är således det absolut viktigaste. De flesta kommer dock inte till mig förrän utmattningen antingen redan är ett faktum, eller väldigt nära förestående (så då får jag blogga och hoppas att jag når ut lite tidigare till några åtminstone).
Vi har en fantastiskt duktig rehabkoordinator på vårdcentralen som hjälper till i kontakten med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och arbetsgivare (och eventuella andra aktörer som är aktuella), som jag har otroligt stor hjälp av när det gäller att hjälpa till med förändringsarbetet för att det ska bli hållbart framöver för patienterna. Jag känner också igen det du skriver om att folk ”stoppas in” i luckor där det behövs folk, snarare än på ställen där de mår bra. Hade en patient på god väg mot återhämtning som hade en tydlig struktur för att återgå, men där arbetsgivaren fick brist på folk och kastade in patienten i en arbetssituation hen definitivt inte var redo för, med bakslag som följd givetvis. Det är väldigt tråkigt.
/Cosmonomics
Läs Isabel Boltensterns bok så får du en dimension till. Jag köper inte riktigt att skuldbeläggas och kallas duktig flicka när det faktiskt handlar om systemfel.
Inte en bok jag läst, kanske gör det framöver. Det handlar dock inte om att skuldbelägga – jag belyser vilka personer som har en ökad risk att gå in i väggen, och varför andra inte gör det. Visst är det systemfel, det ser jag ju själv i den offentliga verksamhet jag arbetar inom, men det hjälper ju inte mig som måste leva och verka i det systemet. Den enda jag kan förändra är mig själv och mitt förhållningssätt till omvärlden, jag kommer aldrig kunna göra något åt att regionen inte anställer tillräckligt många för att vi ska hinna med våra arbetsuppgifter på ett optimalt sätt. Jag som måste känna mig själv och mina prioriteringar, för det är det jag kan göra något åt.
/Cosmonomics
Jag läste häromdagen något intressant i David Allens bok Få det gjort, dvs att vi måste inse att i dagens arbetsliv så kommer vi alltid ha mer att göra än vi har tid för så organisationer måste skapa en kultur var det är acceptabelt att alla har mer att göra än de hinner med. Det gäller bara att omförhandla prioriteringarna när behov uppstår.
Det innebär också att allt inte kan göras till perfektion. Jag hade tre duktiga flickor till kollegor gå i väggen på en tidigare arbetsplats, vilket fick mig att inse att ingen tackar dig för att du förstör din hälsa. Det fick mig också att fundera ganska mycket över mitt eget agerande och vad jag skulle göra för att inte hamna där. Vissa saker prioriteras ner och jag har blivit mycket tydligare med att förankra realistiska tidplaner.
Det låter som att du kommit långt med dina prioriteringar och insikter om vad som är viktigt för just dig. Perfektion är ett farligt mål som inte driver mycket annat än ångest och stress. Låter som en intressant bok!
/Cosmonomics
Mycket intressant inlägg.
Gissar att du som läkare ser mer av ”verkligheten” än vi andra, oberoende av om det är utmattning eller annat.
Att sänka ambitionsnivån är lättare sagt än gjort men måste ändå göras. Ser fram mot nästa inlägg.
Mycket positivt att du delar med dig av ”goda läkar råd”, vi kan alla behöva de ibland.
Besser
Tack! Det är extremt mycket lättare sagt än gjort att sänka ambitionsnivån – jag kämpar också med det, så jag är inget undantag som står över bara för att jag ser det här mer än andra. Om jag ser mer av ”verkligheten” vet jag inte, men vi har som läkare privilegiet att få veta väldigt mycket som är otroligt privat från människor vars livsöden vi annars aldrig hade fått insikt i. Det kan vara både en ynnest och en tyngd.
/Cosmonomics
Intressant inlägg! Gillar verkligen de olika ämnen du skriver om. Känner igen mig..Är det vanligt att bli utmattad efter sjukdom?Ser fram mot nästa del. Mvh Malin
Tack! Oftast blir man inte utmattad av en sjukdom i sig, då brukar det ligga annat bakom. Covid-19 är möjligen ett undantag, där det verkar som att fullt friska individer drabbas av svår trötthet efteråt, men det vill jag inte sia för mycket om eftersom det finns för lite information och forskning än så länge om hur och varför. Dock kan vanliga infektioner givetvis vara det ”som får bägaren att rinna över”, att man redan ligger på gränsen och så tippar man över i utmattning av en ordentlig infektion eller så. Det är inte något jag sett särskilt mycket, oftast är det snarare den sammanlagda bördan av arbetslivet, gärna ihop med privatlivets tyngd, som gör att det går utför ett sluttande plan tills det helt enkelt inte fungerar längre.
/Cosmonomics
En bra påminnelse som jag behövde! Har blivit lite mycket sista tiden och så gnager ”såklart” att jag inte hunnit blogga. Som om det är så vansinnigt viktigt. 😉 Ser fram emot del 2, nu ska jag ta en paus från jobbet och gå ut i solen. 😀
Bra! Ut i höstvädret och rör på dig, det är mycket viktigare än en blogg 🙂
/Cosmonomics
Det som du skrev där hade lika gärna kunnat vara jag själv för tre år sen. Är fortfarande inte helt 100, men jobbar med mindfullness, avslappningsövningar etc. Kan fortfarande få ångest, yrsel om det blir alldeles för rörigt runt omkring mig, då går jag helst undan. Var längesen jag var på en fest. Corona har faktiskt gjort livet mycket bättre för mig, då trängseln är obefintlig, och det är lugnt och skönt på de flesta offentliga platser. Har du några fler bra tips för vad man kan göra för att motverka detta blir jag väldigt tacksam. Stödet från vården har varit ok men inte mer. Några timmar med samtalsterapeut har det blivit.
Det låter som att du ändå har många av de verktyg vi har att ge, med mindfulness, avslappningsövningar och så. En hel del av det är ju att välja att avlasta sig själv, såsom du säger att gå undan när det blir för mycket. Vi har ju inget facit och inga mediciner som biter på utmattningssyndromet, vilket förmodligen är en av anledningarna till att många upplever att vården inte ger tillräckligt. Som läkare har vi att göra den medicinska bedömningen, på samtalsmottagning kan man få med sig övningar och tankesätt, men det finns dimensioner som handlar om varje enskild individ, och dit är det nog svårare att nå för vården.
Vad gäller ångest är min käpphäst att prata med mina patienter om att den som har en ångestbenägenhet aldrig kommer att bli av med sin ångest – det handlar om att lära sig leva med den. När man successivt lär sig leva med den så kommer den också att lätta, men de som tror att de går i terapi för att ”bli av med ångesten” skapar ett orealistiskt mål och blir ofta besvikna när ångesten trots allt kommer. Ångesten har över människans utveckling varit positiv för oss (för att den som, när vi bodde på savannen, såg att det rörde sig i busken och fick ångest för att den trodde att det var en tiger och därför sprang därifrån och överlevde, till skillnad från den som inte hade ångest och antog att det var en kanin).
Jag önskar intensivt att jag hade bra tips och lösningar som gjorde allt lättare för mina utmattningspatienter, men jag gör mitt bästa med tips, råd och tankesätt.
/Cosmonomics.se
Mycket bra inlägg, ser framemot att läsa del 2.
Tack så mycket! 🙂
Intressant och läsvärt!
Mvh
Lars
Tack så mycket! 🙂
Viktigt och intressant inlägg från dig som ”sitter med det dagligen” – tack!
Tack! 🙂