Vad händer om alla blir FIRE?
Ett argument som jag har svårt att bemöta är om alla skulle göra som oss? Tänk om allmänheten lär sig att skjuta upp sina belöningar? Vad händer då med mina investeringar och samhällets tillväxt? Hjälp mig tvåla till dom som kommer med denna kritik.
Frågan kom för ett tag sedan i kommentarsfältet, och jag svarade på det där, men jag kände att det var en fråga som faktiskt förtjänar ett eget inlägg. Den kommer ofta (i princip alltid) när FIRE-folk blir intervjuade, och visst är den intressant.
Det enklaste sättet att bemöta denna fråga är: Det kommer aldrig att hända. Andelen människor som klarar av att vänta på belöningar till senare – långt, långt senare vad gäller FIRE – är och förblir liten. De allra flesta vill fortfarande ha det senaste av det mesta – det nya köket, den senaste mobilen, den där semesterresan till Thailand varje år, och så vidare. Även om en del av dem påbörjar en FIRE-resa är det långt ifrån alla som kommer att bli kvar, för de orkar inte hålla fast kurs.
Det mer komplexa svaret då? Något sånt här:
Om alla skulle lära sig att skjuta upp sina belöningar, spara och investera så skulle vi förmodligen få en mycket gladare, lugnare population som ägnade sin tid åt det de ville istället för att slava på ett jobb de avskyr. De som gillar sina jobb hade fortsatt, övriga hade valt att göra något annat – antingen något mot betalning, eller något som inte betalar sig, men något de trivs med. I det långa loppet skulle detta minska den psykiska ohälsan bland vuxna, eftersom folk skulle kunna minska ner radikalt på stressen i sina liv. Många skulle kanske jobba deltid istället för heltid. De skulle i större utsträckning ha tid med sådant som att träna och röra på sig, vilket många i dagens samhälle prioriterar bort när livet går ut på att sitta framför datorskärmen på jobb hela dagen, och sedan stressa för att hämta barn på förskola eller fritids, följt av snabb matlagning – eller kanske hämt-mat – och läggning, städning, sova och repeat. Hinner man röra på sig och ta hand om både kropp och själ håller man sig friskare.
Om den psykiska ohälsan skulle sjunka skulle antalet sjukskrivningar minska – psykisk ohälsa står trots allt för nästan hälften av de 64 miljarder som gick till sjukskrivningar 2018. Kanske skulle folk också ha tid att träffa sina äldre och ta hand om dem, så att äldre blev mindre ensamma? Kanske skulle barnen gå kortare dagar på förskolorna?
Det skulle finnas mer tid för folk att hinna med saker som vi numera sällan gör: Laga saker istället för att slänga och köpa nytt. Baka eget bröd istället för att köpa massproducerat. Göra mat från grunden istället för att köpa hel- och halvfabrikat med diverse tillsatser som ingen människa kan uttala.
Det hade varit bättre för miljön. Vi har en planet som inte orkar med vårt nuvarande konsumtionstempo. Om alla skulle sänka tempot för att istället spara en del av sin lön så skulle vi hamna i en situation med mindre nyköp. Kanske skulle folk ha tid att i större utsträckning låna av varandra, och köpa begagnat istället för att hela tiden springa och köpa nytt för att det inte finns tid att leta på Marketplace. Och laga, och ta hand om, våra saker istället för slit-och-släng-rutinen.
På sikt hade det – kanske – blivit lite mindre in till statskassan genom att mindre pengar skulle komma från skatt på arbete – men å andra sidan skulle nog som sagt många ändå fortsätta jobba, för att de trivs med sitt nuvarande jobb, eller för att de hittar något annat som de gillar som drar in pengar. Det är få i FIRE-sfären som nått FIRE och lagt sig på soffan, eller ens på stranden med en piña colada. Jag vet att både jag och maken hade fortsatt jobba – det gör vi även i nuläget, trots att en av oss lugnt hade kunnat sluta. Mer pengar på ISK:n kommer inte att göra någon skillnad för oss. Däremot kommer jag fortsätta jobba deltid.
Om statskassan fick lite mindre att jobba med i och med detta skulle man få se över den svällande budgeten, men det ser jag inte som ett problem. Idag läcker Sverige pengar åt alla håll, både inom landet och utomlands, det är rena Lyxfällan i statsformat. Det går pengar till alla möjliga dumheter som absolut inte borde få en skattekrona, och långt innan man börjar kasta skit på folk som tar hand om sin egen ekonomi och tar ansvar för sina liv, kan de där högt uppe i politikeradeln börja ta ansvar för vårt land. Om fokus skiftas från allehanda bidrag till allt från enskilda individer till stora religiösa samfund, till grunduppdragen sjukvård/omsorg, skola, rättsväsende, försvar, då är det min fasta övertygelse att pengarna skulle räcka. Kanske med mindre barngrupper i förskolan eftersom färre har barnen på förskolan heldagar. Kanske med aktiva föräldrar i skolklasserna så att det blir lugnare. Kanske med gladare åldringar som inte behöver lika mycket hemtjänst, eftersom nära anhöriga hinner och orkar närvara.
Jag ser egentligen bara positiva effekter av att folk skulle jobba mindre på tvång och ha en större frihet. En del skulle fortsätta jobba med det de gör idag, andra skulle byta jobb. Några skulle sluta helt, men det är ju ingen större skillnad mot hur det är idag – vi har soffliggare nu också.
Vad tror ni skulle hända om alla nådde ekonomisk frihet genom att lära sig mer om FI-tänket? Skulle alla bli soffliggare och samhället kollapsa, eller tror ni det skulle vara något positivt?
