Comparisonitis
Frihetsmamman skrev ett inlägg om möjligheterna att bli miljonär innan man fyller trettio (intressant inlägg, läs!). Jag fick vara en del av inlägget i form av att hon beskrev mig som ett föredöme vad gäller att köpa begagnat till barnen istället för nytt.
Jag rodnade en aning, lite ovan vid att bli kallad föredöme – men det fick mig också att fundera lite på det här med föredömen och att jämföra oss med andra.
Engelskan har ett påhittat ord (okej, alla ord är påhittade, men du vet vad jag menar), comparisonitis, som är ”sjukdomen” att konstant jämföra sig med andra för att på så sätt få reda på sitt eget värde.
The compulsion to compare one’s accomplishments to another’s to determine relative importance, etc.
Det allra vanligaste är förmodligen att jämföra sig med hur lyckade alla andra är – prylarna, resorna, de leende barnen, och så vidare som visas på sociala medier, i grannskapet, i tidningarna, på arbetsplatsen, eller i vänskapskretsen. Det är en del av konsumtionshysterin, för om alla man kände fortfarande hade en tjock-tv så hade det förmodligen inte sålts mängder av nya platt-tv i allt större versioner under julrean. På samma sätt jämför vi våra kroppar med tjejerna och killarna på tidningsomslagen och blir mindre nöjda med vad vi själva ser i spegeln, eller när någon annan lägger ut bilder av deras fantastiska resa till X så känns vår egen vardag (eller till och med vår egen resa, som ju ”bara” var en dussincharter) plötsligt tråkigare.
För egen del ser jag min egen comparisonitis varenda gång jag öppnar en bok för närvarande. ”Åh, varför kan inte jag skriva så?” Eller, ”Åh, jag önskar att jag fattade hur man fick sådär många läsare.” Eller, ”Varför skriver inte jag en bok var 45:e dag som författaren X?”
Ni fattar.
När jag gick på läkarprogrammet ställde föreläsarna ibland frågor till publiken/studenterna, såsom föreläsare gör. Ofta hade jag ingen aning om svaret – men någon av mina kursare kunde svaret. Min tolkning av detta blev då att ”alla andra kan redan det här”.
I min klass fanns det en som tävlat i SM i segling. En annan som var ett socialt geni. En tredje som hade över 90% rätt på varje tenta. En fjärde som var med i ett grymt duktigt dansteam. En femte som spelade flöjt på en nivå som skulle passa i en symfoniorkester. En sjätte sprang maraton på bra tid. En sjunde som kunde namnet på varje enzym.
Och så vidare.
Min tolkning? ”Alla i den här klassen är fantastiska superatleter och sociala genier, fattar medicin intuitivt, kan svaren på alla frågor, och hade kunnat jobba som musikproducenter.”
Ja, alla utom jag då. Jag var (och förblir) en högst medelmåttig atlet som gillar att sjunga och som får plugga hårt för att ta mig över godkäntgränsen, som definitivt inte är något socialt geni.
Vi separerar inte ut individerna runtom oss när vi jämför oss. Vi ser framgångsrika supermodellersnygga infoga-drömyrke-här som ständigt reser till exotiska platser, med välartade ungar som alltid ler på bilderna, boendes i vackra hem som alltid är välstädade. Allt-i-ett-paket, ett ouppnåeligt ideal – för inte heller de vi jämför oss med är där.
Jag tvivlar inte för en sekund på att detta bidrar till de ständigt ökande sjukskrivningstalen för psykisk ohälsa, inte minst för utmattning. Hamsterhjulet snurrar allt snabbare och vi har ett ständigt inflöde av intryck, av saker och människor vi kan jämföra oss med.
Även inom FIRE-sfären kan jag känna en del comparisonitis ibland. IGMR är DYI:are ut i fingerspetsarna. Frihetsmamman också gör massor själv. Sparos fantastiskt låga matkostnader och hans förmåga att skriva dräpande inlägg på löpande band. Fru EB som gör det mesta FIRE-rätt och dessutom skriver så kul att hon har en enorm följarskara. Och så vidare.
På läkarprogrammet lärde jag mig till slut (någotsånär) att inte jämföra mig med resten som helhet. Vad gäller det materialistiska är jag inte den som jämför mig så mycket, jag gillar inte kläd-/sko-/väsk-/whatever-shopping, jag jämför inte min bil med andras (gud så ointressant), resorna vi gör gör vi för att vi njuter av dem… Men visst ser jag ibland Det Vackra Folket i de glansiga tidningarna och undrar varför jag inte är smalare eller mitt hår inte ser ut som deras eller min näsa är mindre.
Jag måste påminna mig själv om vad som ligger bakom de där Vackra människorna. Dieter? Kirurgi? Personliga assistenter, sminköser? Photoshop?
Det gör nog oss alla gott att stanna upp och försöka lägga bort jämförelserna. Jag måste tänka på vad som gör mig och min familj lyckliga, inte vad någon annan familj gjort. I en egocentrisk värld behöver vi, i den här aspekten, faktiskt bli lite mer egocentrerade. Öva på tacksamhet för allt det du har, istället för att fokusera på det du inte har. Du blir gladare och lugnare – och förmodligen rikare med tiden, om det du jämför dig med är Det Vackra Folket i sina stora hus och dyra bilar och exklusiva semestrar. Jämför du dig med FIRE-folk, ta det lugnt med det också. Gör det som passar dig, som du orkar med. IGMR skrev om hur han försökte göra allt för att maxa inkomsterna, men konstaterade att det inte funkade. Man kan inte göra allt, alltid.
Föredöme är jag gärna, men låt bli att jämföra er med mig eller någon annan. Vi gör alla så gott vi kan.
Comparison is the thief of joy.
~ Theodore Roosevelt
