Frihetsmamman skrev ett inlägg om möjligheterna att bli miljonär innan man fyller trettio (intressant inlägg, läs!). Jag fick vara en del av inlägget i form av att hon beskrev mig som ett föredöme vad gäller att köpa begagnat till barnen istället för nytt.
Jag rodnade en aning, lite ovan vid att bli kallad föredöme – men det fick mig också att fundera lite på det här med föredömen och att jämföra oss med andra.
Engelskan har ett påhittat ord (okej, alla ord är påhittade, men du vet vad jag menar), comparisonitis, som är ”sjukdomen” att konstant jämföra sig med andra för att på så sätt få reda på sitt eget värde.
The compulsion to compare one’s accomplishments to another’s to determine relative importance, etc.
Det allra vanligaste är förmodligen att jämföra sig med hur lyckade alla andra är – prylarna, resorna, de leende barnen, och så vidare som visas på sociala medier, i grannskapet, i tidningarna, på arbetsplatsen, eller i vänskapskretsen. Det är en del av konsumtionshysterin, för om alla man kände fortfarande hade en tjock-tv så hade det förmodligen inte sålts mängder av nya platt-tv i allt större versioner under julrean. På samma sätt jämför vi våra kroppar med tjejerna och killarna på tidningsomslagen och blir mindre nöjda med vad vi själva ser i spegeln, eller när någon annan lägger ut bilder av deras fantastiska resa till X så känns vår egen vardag (eller till och med vår egen resa, som ju ”bara” var en dussincharter) plötsligt tråkigare.
För egen del ser jag min egen comparisonitis varenda gång jag öppnar en bok för närvarande. ”Åh, varför kan inte jag skriva så?” Eller, ”Åh, jag önskar att jag fattade hur man fick sådär många läsare.” Eller, ”Varför skriver inte jag en bok var 45:e dag som författaren X?”
Ni fattar.
När jag gick på läkarprogrammet ställde föreläsarna ibland frågor till publiken/studenterna, såsom föreläsare gör. Ofta hade jag ingen aning om svaret – men någon av mina kursare kunde svaret. Min tolkning av detta blev då att ”alla andra kan redan det här”.
I min klass fanns det en som tävlat i SM i segling. En annan som var ett socialt geni. En tredje som hade över 90% rätt på varje tenta. En fjärde som var med i ett grymt duktigt dansteam. En femte som spelade flöjt på en nivå som skulle passa i en symfoniorkester. En sjätte sprang maraton på bra tid. En sjunde som kunde namnet på varje enzym.
Och så vidare.
Min tolkning? ”Alla i den här klassen är fantastiska superatleter och sociala genier, fattar medicin intuitivt, kan svaren på alla frågor, och hade kunnat jobba som musikproducenter.”
Ja, alla utom jag då. Jag var (och förblir) en högst medelmåttig atlet som gillar att sjunga och som får plugga hårt för att ta mig över godkäntgränsen, som definitivt inte är något socialt geni.
Vi separerar inte ut individerna runtom oss när vi jämför oss. Vi ser framgångsrika supermodellersnygga infoga-drömyrke-här som ständigt reser till exotiska platser, med välartade ungar som alltid ler på bilderna, boendes i vackra hem som alltid är välstädade. Allt-i-ett-paket, ett ouppnåeligt ideal – för inte heller de vi jämför oss med är där.
Jag tvivlar inte för en sekund på att detta bidrar till de ständigt ökande sjukskrivningstalen för psykisk ohälsa, inte minst för utmattning. Hamsterhjulet snurrar allt snabbare och vi har ett ständigt inflöde av intryck, av saker och människor vi kan jämföra oss med.
Även inom FIRE-sfären kan jag känna en del comparisonitis ibland. IGMR är DYI:are ut i fingerspetsarna. Frihetsmamman också gör massor själv. Sparos fantastiskt låga matkostnader och hans förmåga att skriva dräpande inlägg på löpande band. Fru EB som gör det mesta FIRE-rätt och dessutom skriver så kul att hon har en enorm följarskara. Och så vidare.
På läkarprogrammet lärde jag mig till slut (någotsånär) att inte jämföra mig med resten som helhet. Vad gäller det materialistiska är jag inte den som jämför mig så mycket, jag gillar inte kläd-/sko-/väsk-/whatever-shopping, jag jämför inte min bil med andras (gud så ointressant), resorna vi gör gör vi för att vi njuter av dem… Men visst ser jag ibland Det Vackra Folket i de glansiga tidningarna och undrar varför jag inte är smalare eller mitt hår inte ser ut som deras eller min näsa är mindre.
Jag måste påminna mig själv om vad som ligger bakom de där Vackra människorna. Dieter? Kirurgi? Personliga assistenter, sminköser? Photoshop?
Det gör nog oss alla gott att stanna upp och försöka lägga bort jämförelserna. Jag måste tänka på vad som gör mig och min familj lyckliga, inte vad någon annan familj gjort. I en egocentrisk värld behöver vi, i den här aspekten, faktiskt bli lite mer egocentrerade. Öva på tacksamhet för allt det du har, istället för att fokusera på det du inte har. Du blir gladare och lugnare – och förmodligen rikare med tiden, om det du jämför dig med är Det Vackra Folket i sina stora hus och dyra bilar och exklusiva semestrar. Jämför du dig med FIRE-folk, ta det lugnt med det också. Gör det som passar dig, som du orkar med. IGMR skrev om hur han försökte göra allt för att maxa inkomsterna, men konstaterade att det inte funkade. Man kan inte göra allt, alltid.
Föredöme är jag gärna, men låt bli att jämföra er med mig eller någon annan. Vi gör alla så gott vi kan.
Comparison is the thief of joy.
~ Theodore Roosevelt
Spännande inlägg! Jag tror absolut att jämförandet är en stor anledning till att många mår dåligt. Personligen upplever jag att jag påverkas mest av sociala medier och grannar, medan andra bloggares matkostnader påverkar mitt välmående i mindre utsträckning. Jag tänker dock att det till viss del även kan ha en positiv effekt. Om vi tex pratar fire så känner jag att bloggvärlden gjort att jag lättare kunnat bibehålla motivationen och kunnat steppa upp eftersom jag sett att andra är ännu ”bättre” på det. Jag minns också en lunchrast på mitt tidigare jobb när folk pratade om sparkvoter och jag fick ett uppvaknande om att inte ”alla” sparar minst 40% av sin lön. Alltså jag visste ju om det, men i bloggsfären så är det så vanligt att det är lätt att glömma bort att det är en bra bit från verkligheten.
Tack! Nu har jag lagt till länken till din blogg också (skrev inlägget på jobb och där är alla blogspot-bloggar portade för att de är faaaarliga) 🙂
Absolut kan det vara positivt att jämföra sig med andra, om man gör det till något konstruktivt. I Viktväktar-appen kan ju folk dela med sig av sina resor och där jämför man ju sig definitivt – men tar man det som något positivt, som ”kan hon så kan jag”, då blir det ju konstruktivt. Den sjukliga versionen av comparisonitis kommer ju när man bara går och blir missnöjd med sitt eget. Om livet känns mindre kul bara för att ”alla andra” gör ditten och datten, då blir det bara kasst jämförande. För min del växlar jag när det gäller mitt författarskap, förmodligen beroende på hur jag mår i övrigt. Ibland blir jag supertaggad av att höra hur folk skriver en bok i månaden, andra gånger blir jag bara deppig när jag vet att jag aldrig kommer göra det…
Jag blir också taggad av att se andras FIRE-resor, vad de sparar, hur de investerar, hur man DYIar, osv. Det är roligt.
/Cosmonomics
Bra inlägg! Varför man inte ska ha sociala medier…
Nej, det är ett bra sätt att bli väldigt missnöjd med sig själv och sin situation…
/Cosmonomics
Håller med i mycket, men tycker att jämföra är bra fast åt andra hållet gentemot de som har det mindre bra hjälper till rent mentalt att vara tacksam och faktiskt börja uppskatta det man har samt tar för givet är en enorm lyx för en stor del av världens befolkning. Något så enkelt och vardagligt som rent kranvatten är ett big no no i stora delar av världen.
Jämför men inte i den benämning att jag skulles påverkas av det negativt själv även om man såklart hade önskat vissa saker. Jag tycker fortfarande det är intressant med storslagna saker och unika händelser. Framförallt alla bakom liggande faktorer som gjort att de lyckats. Många har oftast jobbat mycket hårt, gjort uppoffringar av olika slag flytta, få sämre inkomst tidvis, bilda familj, starta företag, gå deras egen väg, FIRE, off Grid, tiny house, volontära arbeta osv för att nå dit de vill för att uppnå sina drömmar.
Viktigt att jobbar på sig själv sin självkänsla lära sig tycka om sig själv och inte lägga så mycket fokus på omvärldens informationsflöde samt oskrivna krav och inte låta andras tankar om en påverka hur du ser på dig själv såvida inte detta faktiskt kan hjälpa dig själv och du tycker det är rimligt. (Man måste vilja för att kunna få förändring, visst man kan vara medveten om ohälsosamma beteende men viljan att förändra dessa måste komma från en själv utan för mycket push/krav från omgivningen)
Det är ju inte materialen eller resorna som gör oss som till personer vi är. Även om de ger en bild av vad man tycker om, mjuka värden (känslor, tillit, positiv, hur man är som person gentemot omgivningen) är faktiskt väldigt underskattade.
Mvh Anonym-m
Tack för din kommentar! Du har en bra poäng i att man behöver stanna upp och uppskatta det man har, och att det då kan vara läge att titta på alla de som har mindre. (Samtidigt har jag märkt bland patienter att även detta kan skapa ett sämre mående, då folk kommer in med depression men säger att de inte ”borde” må dåligt för de har det ju bra egentligen och det är så många som har det sämre, ändå har de blivit deprimerade. Så det är inte helt enkelt alltid!)
Jag håller med om allt du skriver om självkänsla och att tycka om sig själv. Förhoppningsvis minskar ens behov av att jämföra sig med andra när man har en bra självkänsla. För egen del tycker jag att det har kommit mycket med åldern – när jag var yngre och mindre nöjd med mig själv och allt så var det mycket större risk att trilla dit och jämföra sig med andra. Idag är jag nöjd med den jag är, kan stå för mina val, och det gör allting mycket lättare.
/Cosmonomics
Varsågod tycker själv det är trevligt att kunna släppa loss lite av ens tankar men även kanske kunna hjälpa någon annan som läser att få en annan syn som i sin tur hjälper dem i livet.
Intressant insyn från dina patienter. Givetvis hjälper det inte alltid eller ens för alla att jämföra utifrån de premisser jag nämnt. Men där tror jag grunden till dåligt mående inte ligger i hurvida det har det bra ställt utan snarare på ett existensiellt plan (i många fall framförallt i asien, sydamerika, afrika) har man mycket stark anknytning till familjen både i upp och nergångar samt man lever väldigt nära familjen. Religion och en tro i det som uppfattas som skenheligt är också något som skänker en form av styrka i många av de världsdelar jag nämnt. Nu behövs så klart inte nödvändigtvis religion för att hitta mening eller hur man ska bete sig i livet för ett rättfärdigt liv. Men finns mycket visdom i dessa skrifter även om de har tolkats till handlingar av ondo.
Kärlek, kontakt med människor, någon som lyssnar på en, positiv energi, en mening med livet, tid, fysisk energi till att orka, mentalt mående, kanske tom undermedvetet plan eller snarare vad jag skulle kalla själsligt. Dessa punkter är alla kopplade i min mening till ens egna självbild och är det något som saknas uppstår det obalans i min mening och livet söker sig till att försöka må bra för att bedöva smärtan användes sprit, sockerrikmat, tobak, spelberoende, sex, droger, shopping eller vad det nu är för typ av destruktivt beteende som påverka personen negativt.
Hormoner påverkar oss männsikor oehört mycket och många har stor avsaknad av dessa framförallt oxytocin, serotonin och endorfiner. Många har alldeles för höga kortisol nivåer. De mesta som nämnt ovan är ju endast tillfälliga ”bedövningsmedel” för att slippa må dåligt eller känna sig bättre. Man måste leta djupt och leta fram en själv, det är inte lätt särskilt inte när livet redan är i botten men med stöd tror jag de flesta ändå kan lyckas komma tillbaka till en normal vardag.
Du behöver inte svara ville mest få ut lite tankar som är högst ovetenskapliga men likväl har jag sett mycket samband både för mig själv men även många andra människor.
Mvh Anonym-m