Jag har inte orkat — eller prioriterat — att blogga på sistone. Dels av mer personliga trötthetsskäl, men också för att jag inte riktigt vet vad jag ska blogga om.
Livet är bra för egen del. Det flyter på. Semestern är mestadels över (en strövecka kvar i samband med att vi flyttar), och den var härlig på de allra flesta sätt. Vi fick vår resa till Danmark och den blev verkligen toppen. Air BnB levererade igen, och vi hade otrolig tur med vädret. Legoland var mycket uppskattat av både barn och vuxna, liksom den mindre kända Wow-park. Efter att vi kom hem har vi ägnat resten av semestern åt bad och mys med familj och vänner. Och lite rensning inför flytt. Men mest mys och bad.
Vi flyttar snart. Flytten hör ihop — bland annat — med den samhällsutveckling vi ser idag.
För medan det egna livet rullar på så har samhällsutvecklingen kommit oss allt närmare. När vi kom hem från Danmark stod det en uppenbart drogad man på gatan precis utanför oss, stor som ett hus och hög som ett hus. Han gjorde ingen ansats mot oss — jag är inte säker på vilken verklighet han befann sig i, men det var inte samma som jag, maken och barnen var i — men jag är glad att jag inte var ensam. Vi bor i ett ”bra område”, men det är för nära det som inte är ”bra”. Öppen droghandel. En dödsskjutning för inte alls länge sedan, 400 meter hemifrån och 20 minuter efter att maken cyklat förbi på exakt samma plats på väg hem från jobb.
Jag ser med sorg på utvecklingen. Vi är långt ifrån ensamma om att flytta av just trygghetsskäl, vi har flera i vår närhet som gör detsamma.
Skjutningar. Dagtid, barn som blir träffade. En poliser som dödas. En handfallen statsminister. En justitieminister som är mer intresserad av att twittra. Fängelsestraff som är patetiskt korta för det lidande de kriminella orsakat — i de fall det blir något straff alls. Ouppklarade mord, för att inte tala om alla de andra brotten som aldrig ens börjar utredas. Hot mot folk som sköter sig, från skolbarn till butiksägare. Fortsatt massiv invandring, för att stänga kranen är emot mänskliga rättigheter trots att andra länder tydligen kan göra det. Politiker som ägnar sig åt pajkastning, vem som var i regeringsställning vilket år och vems fel det således är.
Istället för att försöka lösa problemen — i den mån de inte vid det här laget blivit så stora att de faktiskt knappt går att lösa, åtminstone inte utan år av idogt arbete — pratar finansministern om nya höjda skatter i ett land med ett av världens högsta skattetryck. För att de ha hål i händerna och pengarna bara rinner genom hålen. Varför se på utgifterna när man kan öka ”inkomsterna”? Familjeveckan är viktigare än att bekämpa gängen.
Och ovanpå det har vi politiker som vägrar inse att det finns en konflikt mellan att vilja att allt ska gå på el, från bilar till stålproduktion, samtidigt som man stänger ner kärnkraften och inbillar sig att man ska ersätta det med vindkraft (som för övrigt kräver enorma cementblock för att stå stadigt, vilket inte kan produceras när man inte tillåter Cementa att bryta kalk längre).
Samtidigt fortsätter börsen uppåt. Glada dagar, TINA, det mesta går uppåt. OMXSPI har gått upp runt 30 % i skrivande stund. Någon gång borde korthuset rasa, men än verkar det inte vara. Kanske kommer det snart en ny svart svan flytandes.
Jag försöker ta hand om mig själv och mitt liv. Tar hand om mina barn, försöker göra mitt jobb så gott jag kan. Om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta.
Väldigt tråkigt att ni känner att området ni bor i känns otryggt! Jag kommer själv ha behov att flytta inom ett år och har sneglat på Ramshäll och Vimanshäll som alternativ men blir mer tveksam om stöket berör de områdena och man dessutom kan förvänta sig utflyttning (och kanske fallande fastighetsvärden).
Skolor har ju lagts ner i problemområden som Berga, Ryd och Skäggetorp och då når ju stök och otrygghet åtminstone de barn som får dela skolmiljö med mindre välanpassade individer.
Knepigt det där med vart man kan flytta för att få uppleva den trygghet som borde vara självklar. Det skulle vara intressant att höra hur ni har resonerat kring trygga områden här i stan. Valla känns fortfarande fint och Hjulsbro är också långt ifrån stök.
Hoppas i alla fall att er flytt blir lyckad!
Vårt område i sig är egentligen inte otryggt, men vår bostad ligger 600 meter från där de sköt och *det* området känns otryggt. Jag vill att mina barn ska kunna röra sig fritt ute, inklusive att när de blir lite större gå och handla en liter mjölk eller något annat vi behöver. Som det är skulle jag absolut inte släppa iväg dem ensamma till Berga. Jag går knappt dit själv, om jag inte absolut måste. Och eftersom skolan de skulle gått på ligger väldigt mycket i närheten av Berga blev det också en faktor.
Vi kommer flytta till Hackefors, med förhoppningen att det är och förblir ett tryggt område under åren som kommer. Intentionen är att bo i det nya huset tills barnen är stora nog att flytta hemifrån, och det enda hindret som jag ser är om den förbannade ”samhällsutvecklingen” sprider sig även dit. Jag är och förblir komplett ovillig att riskera mina barn.
/Cosmonomics
Ja du… när jag skriver detta hoovrar landskapsfågeln (polishelikoptern) ovanför området. Det gör den i princip varje dag och ofta så nära att vi har svårt att höra varandra i normal samtalston i trädgården.
Vi bor och i ett bra område. Jag själv har inte blivit utsatt för något brott men många av ungdomarna i området har blivit rånade. Två killar på gatan förnedningsrånades förra sommaren och har svårt att gå ut ensamma på kvällen – vilket inte rekommenderas att någon ungdom gör i vårt område, som också kallas ”lagret”.
Vi bor fint, har bra grannar men staden och dess problem kryper närmre på något sätt. I sonens skola som på många sätt är en väldigt bra och attraktiv skola sker droghandeln öppet om helgerna.
När jag cyklar till jobbet passerar jag en handfull platser för tidigare dödsskjutningar och då och då en utbränd moped. I somras cyklade jag, precis som din man, förbi en plats där det sköts bara 15-20 min innan. Närmaste dödsskutningen sett från vårt hus är ca 1,5 km. Jag är bara så trött på det, politiken som förs och det som svenska folket matas med.
Förstår att ni tar det steg ni gör och jag skulle gärna vilja göra något liknande själv. Men… sonen trivs på sin skola och har massor med vänner. Fru IGMR gillar stan och var vi bor (och det gör ju jag egentligen också). Men det skaver mer och mer…
Det gör ju det. Som ett brev på posten var det igår skottlossning i samma närområde igen (knappt 800 meter hemifrån), med två svårt skadade, den ena enligt rapporterna 15 och den andre 16 år. ”Kända av polisen” och ”gängrelaterat”. Nähä, really? Och hela kvällen var det poliser som sökte av även hos oss, med polishundar och vittnesintervjuer.
Men det är inte mer intressant än att det inte längre (12 h senare) syns överst på SVT:s förstasida (det gör däremot nyheten att rekordmånga kaniner överges).
Vi flyttar nu, för att det blir bra med att äldsta dottern börjar skolan nu och den yngsta inte ännu bryr sig (hon är mobil, ny förskola är inget jättestort för henne). Får se hur länge det håller. Egentligen älskar jag vårt hus och området där vi bor är fint, men det känns inte längre tryggt.
/Cosmonomics
Det är lätt att bli ledsen, uppgiven och bitter kring samhällsutvecklingen. Jag märker hur mitt eget mentala tillstånd förändras så fort nyheterna sätts på och sinnena möts av allt elände. Samhälleliga problem som möts av enfald och politiskt taktiserande istället för fungerande åtgärder. Barnrumpor till twitter-politiker som vill få in snygga one-liners på varandra istället för att leda landet mot en ljusare framtid. lågpannor. Skitungar.
Jag mår sorgligt nog så pass mycket bättre med skygglappar, att det blivit mitt motmedel. Jag skärmar av från det som inte går att påverka och fokuserar på att vara en positiv kraft i det lilla. I familjen, med barnen, med vänner, på min lilla plats i världen.
Jag har till viss del haft samma hanteringsmekanism —- skygglappar på för att det finns tillräckligt med annat att fylla livet med till brädden och lite till (men dock röstat för förändring, ska sägas) —- men det har kommit oss så nära nu att skygglappar helt enkelt inte är tillräckligt.
Jag undrar hur långt det kan gå innan det blir uppror på riktigt. Vi svenskar är ena mesar, men när det är dagliga skjutningar och vanligt folk hamnar i skottlinjen —- borde vi inte anse att det är nog då? Även om inrikesminister Damberg tycker att det inte egentligen är så många som blir skjutna, för det är ju jättemånga i landet som inte blir det… (Sveriges Radio Studio Ett).
/Cosmonomics
Ibland undrar jag om man driver med mig, om allt är en simulering för att testa hur en person reagerar när den tycker tvärt om i allting. Ibland funderar jag på utomlandsflytt, tänk att känna sig i samklang med samhällets värderingar. För det är påfrestande att alltid tycka tvärt om samtidens majoritet. För så känns det ibland. För att citera dig nedan ”Jag orkar inte”
Det är så här därför att politikerna vill att det ska vara så här. Det är ett ganska enkelt konstaterande.
Lägg vikt på vad de gör, inte vad de säger.
Och vi ser att riktningen framåt till allra största del är mer av samma, så vi kan förvänta oss ett ”ännu bättre samhälle” och samhällsfunktioner de närmaste tio åren framöver. Bättre i den betydelsen som politiker lägger i ordet alltså. Dvs fortsatt framöver som vi kan se har skett hitills, och mer därtill.
Om man nu ville ändra kurs så skulle man naturligtvis kunna göra det. Det finns ett antal olika lagar som har snabbändrats, baxats genom riksdagen fastän tex de flesta partsinstanser klart avrått från det, såsom lagrådet.
Det finns en del lagar som börjat gälla retroaktivt när det klubbats i riksdagen.
Så visst går det – om man vill. Men man vill inte ändra åt det hållet.
Ja, era barn kommer väl att tillhöra den generation som kallas för ”generation villebråd”, såsom Demoskops opinionschef Peter Santesson uttryckte det. Men ni har ju förmånen i.o.m era yrken att kunna flytta till helt andra länder och kunna få jobb, försörja er och bygga trygga, lugna liv.
Som polisen säger i mer djuplodade intervjuer: det kommer att ta minst tio år innan det vänder.
Dvs de kommade tio åren förväntas bli klart värre än vad det är nu.
Tittar vi på inkomster och levnadsstandard så har regeringspartiet Miljöpartiet vid olika tillfällen konstaterat att i Sverige behöver vi minska vår konsumtion och levnadsstandard så att det motsvarar en tredjedel av vad det var 1997 (!), för att nå de mål som Miljöpartiet anser vara nödvändiga. Det brukar dom inte vara så jättetydliga med när dom kommunicerar med sina väljare.
Tio år i politiken ganska kort tid, men för barn en väldigt lång tid.
Förr användes en slogan: Bilar är hårda. Barn är mjuka.
Kanske den kan omformuleras till att passa dagens samhällsklimat: Kulor är hårda. Barn är mjuka
Ja, tio år är lång tid. Och med nuvarande politiker där ingen förändringsvilja finns kommer det ta ännu längre tid. De lagar som snabbändrats har knappast varit för att förbättra situationen. Alla utredningar för något som eventuellt skulle göra skillnad ligger och guppar runt i stilla takt, medan skit som gymnasielagen trycktes igenom på nolltid trots att lagrådet med flera sågade det.
Huset vi flyttar till är det vi hoppas kunna bo i tills barnen flyttar hemifrån —- om inte situationen blir än värre och vi tar dem utomlands. Vad är det som gör att vi ska stanna och riskera dem?
Nej, Miljöpartiet är inte ärliga om mycket —- och resten är de bara okunniga om, eller fullständigt ignorerar fakta, eller förstår inte hur saker hänger ihop. Bara den där texten de publicerade om att vi borde kunna hitta alternativ till cement att bygga med… Jag orkar inte.
Tack för din kommentar.
/Cosmonomics