Ekonomibyrån om Fri vid 40
Jag såg inte klart Ekonomibyråns Fri vid 40, mest för att ungarna drog min uppmärksamhet men också till stor del för att det var ett rätt tråkigt och fullständigt förutsägbart program. Såg väl drygt 2/3. En person som sitter och tycker att FIRE är en bra idé (Sandra Bourbon), en ekonom, och en psykolog som inte tycker det är en bra idé, och en programledare som är ungefär lika opartisk som alla andra på SVT. Som vanligt skrapar dessa program om FIRE, gjorda av folk som inte begripit poängen, bara på ytan och landar mest i samma slutsatser som alla andra program/intervjuer gjort.
Ekonomen och psykologen ansåg att man behöver mening med livet, att man behöver struktur och att ”FIRE under en period kan ge den strukturen” (parafraserar, men det var ungefär innehållet), men att det sedan inte är tillräckligt. De verkade uppleva att de får de via arbetet. På samma sätt får jag mycket mening och bra saker ut från mitt jobb. Men varför tror de att det ska appliceras på alla i hela världen bara för att de kommit till en plats i livet där de trivs med sitt jobb, finner det stimulerande och kan styra sin tid i någon utsträckning?
Jag har så många patienter som har helt andra drömmar än att fortsätta med det jobb de gör. Stressade kontorsarbetare som har ont i ryggen av för mycket stillasittande och en hjärna som aldrig stänger av för att de egentligen gör två personers arbete (minst), och där de skulle vilja hinna med sina barn och/eller sina åldrade föräldrar bättre. Undersköterskor med ont i knän och rygg som vet att de egentligen skulle behöva göra något annat, men som samtidigt är för gamla för att ha ork och möjlighet att skola om sig. Byggarbetare som jobbat tungt fysiskt hela sina liv och slitit ut sig, som egentligen hade velat göra annat.
Varför kan vi inte göra ett program för dem? Varför inte förklara för dem att det är möjligt, istället för att komma med exakt samma gamla floskler som vanligt om att de med små inkomster inte kan spara? Givetvis är det så att har man en lägre lön så är det svårare att spara, även om det för de allra flesta i Sverige skulle vara fullt möjligt att spara mer än de gör idag (i någon undersökning jag kommenterade för något år sedan var det bara ensamstående kvinnor med två+ barn och bil som inte hade utrymme att spara). Det handlar om val, och det är diskussionen jag saknar. Att ge folk information så att de har möjlighet att, långt innan de sliter ut sig i tunga jobb — psykiskt eller fysiskt — skapa sig själv andrummet i sina liv. Dessutom är inte FIRE en enda sak, en enda slutsumma. Även om man som låginkomsttagare aldrig tar sig hela vägen till äkta ekonomisk frihet, utan bara kommer en del av vägen, så kommer det ändå skänka lugn — för det är mycket lättare att sova om natten när man har en ordentlig buffert, när ett tandläkarbesök eller en diskmaskin som går sönder inte behöver betyda ekonomisk ruin. Så alldeles oavsett om folk kan gå i pension vid 40 så ger ett kapital både frihet och trygghet.
Alla har vi olika förutsättningar. Vissa har högre lön, andra lägre. En del har barn, andra inte. En del har pengar från släkten, andra inte. Så är det bara. Men lär då folk att hantera sin egen verklighet.
Jag tror att FIRE växt allt mer i popularitet för att folk ser sina liv som ohållbara. Vissa ser det tidigt och kan då bli FIRE vid 40, andra upptäcker det när de kommit en bit i karriären och har barn och åtaganden till höger och vänster. Det kan vara ohållbart av kroppsliga skäl, eller av psykiska skäl — och det senare växer lavinartat. Då letar man lösningar, som t ex Ibland gör man rätt gjorde.
Och alltid, alltid denna fråga om vad som skulle hända om alla blev FIRE. Som vanligt finns det två svar: 1) det kommer aldrig att hända, och 2) om alla skulle vara ekonomiskt fria skulle vi förmodligen få ett mycket friskare, gladare folk. Mängder med människor skulle ändå gå till jobbet (som jag och maken, och ekonomen och psykologen i programmet) men en del skulle välja att göra annat. Kanske ha sina barn hemma mer, vilket skulle avlasta barnomsorgen. Kanske jobba på volontärbasis, eller i de projekt de finner intressanta. Kanske i större utsträckning ta hand om sina äldre släktingar, och därmed minska behovet av hemtjänst. Jag tror faktiskt att även många t ex undersköterskor skulle stanna kvar i sina jobb, för att det just skänker dem meningsfullhet (undersköterskorna på mitt jobb verkar stortrivas med sina uppgifter). Och om nu statskassan skulle få in lite mindre skatter så är det kanske dags för staten att vara med i Lyxfällan och anpassa utgifterna efter inkomsterna, fokusera på kärnverksamheten och sluta lägga pengar på allt annat.
FIRE handlar inte om att späka sig (såvida man inte tycker att det är en kul utmaning, vilka vissa tycker), och inte heller om att pengar är det viktigaste i livet. För de flesta som jag läst om/pratat med som siktar mot FI(RE) så handlar det om utrymme i livet. Att få plats med allt det där man tycker är viktigt (utan att man behöver att staten går in och skänker en ytterligare tre lediga dagar i en ”familjevecka”). Att ha ”FU-pengar” när ens arbetsplats inte fungerar, eller frihet att trappa ner när kroppen/huvudet säger nej. Det är poängen, och den verkar dessa program aldrig riktigt få fram.
