Det är inte lätt, det där med balans.
När man är ung längtar man efter att få bli vuxen. Vår sexåring pratar ofta om att hon vill vara äldre, och vi försöker få henne att njuta av det nu hon lever i. Av att vara sex år och inte behöva bry sig så mycket om något — inte om pengar, inte om tider (för att jag lämnar och hämtar på skolan), inte om så värst mycket annat än att hon ska hålla skaplig ordning på sitt rum och vara snäll mot sina lillasystrar. I övrigt består livet av att leka, lära sig nya saker, träffa kompisar, gå på aktiviteter…
Kanske längtar vi alla framåt.
Ibland längtar jag efter en tid då barnen är större, när de klarar sig själva, när jag och maken får mer tid till varandra.
Samtidigt vet jag hur kort den här tiden är. Hur fort det går. För sex år sedan var vår äldsta dotter en rätt hjälplös liten krabat, såsom alla bebisar är. Nu är hon en kapabel människa. Hon skulle inte klara sig själv, men hon kan så otroligt mycket. Kompisarna blir allt viktigare och även om vi som familj/föräldrar fortfarande är viktiga så är vi inte lika essentiella som tidigare. Även treåringen ”kan själv” med allt mer, även om hon är långt ifrån lika självständig som storasyster än så länge. Och så har vi spädisen, den yngsta, bara två veckor gammal, med ett enormt närhetsbehov och som inte kan nästan något själv.
Det går fort.
I våras höll det på att gå illa för min del. En arbetsbörda som på alla sätt var fullständigt orimlig, och som ingen märkte av. Som ST-läkare i början av ST (specialisttjänstgöringen, den femåriga tjänstgöring vi gör för att bli specialister inom ett område) på vårdcentral ska man ha en ganska liten ”lista”, det vill säga, listan över patienter som har just mig som namngiven doktor. Någonstans runt 500-700 patienter verkar många ST-kollegor ha när de jobbar heltid, med något hundratal fler senare i ST. En heltidsarbetande specialist ”ska” ha runt 1 500 patienter enligt rekommendationerna, även om det finns gott om ställen där erfarna specialister har fler. Hur som haver så hade jag, som jobbade 70% (och 20% forskning på det), varav 10% av den tiden ska vara studietid och 10% går åt till att ronda och sköta mitt äldreboende, runt 1 150 – 1 200 patienter på min lista. Således hade jag dubbelt så många som en heltidsarbetande ST, trots att min faktiska kliniska tjänst/mottagningstid var på 50%. Jag höll på att börja gråta varje morgon när jag cyklade till jobb.
Ovanpå det var jag gravid, och jag mår riktigt skit när jag är gravid. Jag mår illa från väldigt tidigt i graviditeten hela vägen till förlossningen. Jag är dödstrött och somnar klockan halv åtta på kvällen och trots hela nätters sömn vaknar jag inte utvilad. Jag sover och vilar dagtid för att det inte går att hålla ögonen öppna. Den här graviditeten har jag dessutom haft en del foglossning mot slutet.
På hemmaplan köpte och sålde vi dessutom hus. Inte helt stressfritt.
Jag hade semester i fyra veckor (varav i princip en gick åt till vab istället eftersom yngsta dottern hade hög feber i fem dagar, och sedan var jag själv förkyld ett par dagar). Dagarna innan jag skulle gå tillbaka hade jag ångest eftersom jag på förhand visste att jag inte orkade. Jag kämpade ändå på i 2,5 vecka, med full mottagning och tung belastning på grund av sommarbemanningssituationen. Jag hade huvudvärk i princip varje dag och var hemma en dag med migrän. Efter 2,5 vecka var jag på MVC-besök och min barnmorska sa till mig att gå hem från jobb och stanna hemma i åtminstone 2-3 veckor. Veckan därpå fick jag läkartid och blev heltidssjukskriven fram till förlossningen.
Så balans — trots våra möjligheter ekonomiskt — är inte enkelt. Det är lätt att bli blind i den egna situationen. Jag hade inte 1 150 patienter på min lista från början (förra hösten, när jag blev ST), men på grund av beslut på högre nivå där ingen tänkte på konsekvenserna växte listan med 5-20 patienter i veckan hela tiden (alla nylistningar på hela vårdcentralen hamnade på min lista). Själv tänkte jag att det mest var graviditeten som gjorde mig trött och därför orkade jag inte det jag tidigare orkat. Jag fick en chock när jag bad vår administratör kontrollera min lista.
Efter att jag sagt ifrån i maj halverades min lista, men skadan var redan skedd.
Det är inte lätt för maken heller. Som kirurg vill han operera, samtidigt som mängden operationstid måste vägas mot andra arbetsuppgifter. Han har också ytterligare uppdrag — det har i stort sett alla på hans klinik eftersom de är en väldigt liten klinik — som drar i honom. Vad tar man bort när man vill göra allt? Hur hinner man med ett så pass krävande arbete och är fortfarande en närvarande förälder?
Om tio år är det kanske enklare. Barnen är större vilket gör att de behöver oss mindre. Men jag vill hitta balansen nu, för annars är jag rädd att vi inte har något kvar att balansera om tio år.
Åh, jag önskar att jag hade gjort som du! Jag hade starkt motvilja mot att bli sjukskriven och kämpade på med en riktigt tuff graviditet, jobbpendling och tvååringen som jag då inte pallade med som jag brukade. 4 veckor innan förlossningen började föräldraledigheten, efter förlossningen fick jag svår preeklampsi och ligga inne någon vecka, utskriven med blodtryckmediciner och långvarig leverpåverkan och inte alls i form för att ta hand om bebis och en svartsjuk tvååring, men vad gör man? ”Graviditet är ingen sjukdom” är ett så sjukt uttryck, måste vara myntat av en man som har noll insikt i alla följdtillstånd som många drabbas av. Jag försöker vara glad att jag bor i Sverige och fick de fem olika blodtrycksmediciner som gjorde att jag trots allt överlevde.
Vardagen nu, med en tvååring och en 5-åring, är mycket bättre. Gäller att ha rimliga krav på jobbet (jag är också ST-läkare men på en arbetsplats där ST-läkare främsta uppgift är att lära sig, det är ju trots allt en utbildningstjänst) så att man inte får dåligt samvete när det blir vab tre dagar i veckan, vilket händer en hel del (särskilt dessa tider…). Visst, jag jobbar hellre än vabbar, men något positivt med det är att jag och min man inte har känt behovet att gå ner i tid, det försvinner så mycket dagar ändå, haha.
Jag får säga att jag också är riktigt trött på ”graviditet är ingen sjukdom”. Nä, men bedövande trötthet, vidrigt illamående 24/7, smärtor på diverse ställen, och alla följdtillstånd såsom preeklampsi och diverse annat — jag skulle vilja se hur många män som skulle tycka det var rimligt att jobba under sådana omständigheter. Bara för att graviditet i sig är ”naturligt” (det är väl för all del hypertoni också med tanke på hur många som har det…) gör det ju inte att man kan köra på som vanligt.
Jag har sluppit de svartsjuka äldre syskonen (förmodligen för att vi haft drygt tre år mellan barnen, vilket gör att de kommit ur sin värsta mammighet), men det är ju tufft i övrigt. Att ge tillräckligt med uppmärksamhet till alla barnen, att stimulera dem tillräckligt, och så vidare. Och kroppen är ju rätt sliten efter graviditeten, det tar ett tag att komma tillbaka.
Skönt att ha en ST som fokuserar på utbildning 😉 Vi har 4 h studietid i veckan, men i våras gick all den tiden till att hantera det allt större berget av jobbgrejer som vällde in. Det blev bättre när jag insåg arbetsbördan, även om skadan redan var skedd för mig mentalt.
Tur att det gick bra för dig med preeklampsin och båda barnen.
/Cosmonomics
Småbarnsåren och den ålder vi båda är i -ish känns ibland som en köttkvarn. Du sätter fingret på detta med att vara blind för sin egen situation. Man har pusselbitarna som kan vara ryggont, dålig sömn, ångest och en konkret situation som är ohållbar – bara man kunde backa några steg och ta fågelperspektivskoll.
Vi är egentligen igenom den värsta köttkvarnen men då smyger ett annat ”problem” sig på. Omställningen till att ha mer egentid, bo bra utan behov av flytt, ha ett ok jobb och kanske inte 1000 bränder att släcka och saker att fixa. För mig har det gett en känsla av meningslöshet och det måste ja jobba på. Livet är inte helt lätt…
Glad att du gick hem och glad att du hann stoppa tåget i tid. Det är inte lätt…
Trevlig helg!
Småbarnsåren är väldigt tuffa, och nu har de pågått i sex år och kommer pågå i lika många till åtminstone för vår del. Galenskap 🙂 Jag blev helt blind för min egen situation, tyckte bara att jag borde klara av det. Det funkade tills det inte funkade.
Livet är absolut inte lätt, men å andra sidan är saker som är lätta inte lika mycket värda (oftast) så vi får väl kämpa vidare 🙂
/Cosmonomics
Det är nästan lustigt att läsa det här just nu när jag själv inte kan tänka på något annat än just balans.
Jag valde en annan väg under min graviditet och jobbade utan att egentligen klara av det under en lång tid och fick till sist ansöka om föräldraledighet istället för att jag mådde för dåligt för att fortsätta. För mig tog det emot otroligt mycket att vara sjukskriven så jag valde helt enkelt att inte vara det, men fick ju istället ta hand om mitt stora barn hela dagarna vilket var otroligt uttröttande i sig. Det i sig ledde till att jag var helt förstörd när väl min bebis föddes och det är ju ofta inte direkt en dans på rosor med en nyfödd. På det stora hela en riktigt dum idé med andra ord!
Nu istället är jag tillbaka på heltidsarbete och känner mig helt förstörd. Jag försöker diskutera balans med min man, men han verkar helt oförstående över problemet. Vad är då problemet? Jo, att gå omkring stressad på jobbet hela dagarna, komma hem och göra hushållssysslor hela kvällarna (trots att han är hemma på dagarna) och sedan fortsätta med hushållsarbetet hela helgerna. Jag kan inte se att det finns mer än enstaka timmar i veckan över till något roligt, vilket i sin tur leder till att jag stannar uppe för sent (som nu) för att få tid för mig själv.
Vad är då lösningen? Jag vet faktiskt inte. För det känns som att det inte skulle räcka att gå ner till 75% arbetstid för min del utan det är så otroligt mycket som ska göras att jag inte kan förstå hur det ens ska funka att båda arbetar. I vår kaotiska familj känns det som att vi skulle behöva vara hemma båda två på heltid för att inte slita ut oss totalt. Men ja, det är ju inte direkt realistiskt så jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.
Jag ville bli sjukskriven av just anledningen att jag hade noll mental kapacitet att ta hand om de större barnen. Hade jag tvingats ta FL för att slippa jobba så hade det knappt hjälpt, för en 3-åring och en 6-åring är rätt mycket. Många dagar har jag mest legat i sängen och försökt få bomullen ur huvudet för att kunna göra det mest basic här hemma. Enstaka dagar var jag piggare (oftast när illamåendet inte var fullständigt förskräckligt), och då såg jag till att städa skapligt eller göra något annat nödvändigt. En runda till affären gjorde mig helt utmattad. Samtidigt skulle jag förbereda mig för en förlossning (det fanns gott om dagar jag inte förstod hur jag skulle orka det).
Din situation låter inte rolig. Hur kommer det sig att maken är oförstående? Kan han lösa mer hemma så att du slipper komma hem och känna att du behöver göra en massa hushållssysslor, om han nu är fortsatt föräldraledig? Det är ingen dans att vara ledig med en ettåring, men kanske kan han lösa mer ändå? Eller kan ni sänka kravnivån hemma?
Och även om det inte skulle lösa allt så kanske det ändå är en idé att gå ner till 75%? Jag kommer inte återgå till 100% efter FL heller. Ärligt talat tror jag aldrig att jag kommer jobba 100% igen. Varför? Vad är poängen, är min tanke.
Du behöver definitivt något mer än ”enstaka timmar i veckan” för roliga saker, annars är det ju verkligen inte hållbart på sikt. Hur ser det ut med att hinna med träning, fritidsaktiviteter?
Hoppas det blir bättre framöver ❤️
/Cosmonomics
Precis min tanke. Efter vad du beskriver måste ni mötas på någon görbar nivå för er båda. Småbarnsåren kräver verkligen det och även det fortsatta livet tillsammans. Kram!