2022
Året är 2022.
Vi har genomlidit två år av Covid med alla restriktioner det inneburit. Jag har sett folk bli sjuka, patienter som knappt kunnat andas, patienter som skickats till akuten, patienter som dött. Patienter på mitt äldreboende som inte fick träffa sina anhöriga på månader, som fick barnbarnsbarn som de aldrig träffat trots att de firat sin första födelsedag. Patienter som kommit till vårdcentralen och pratat om sin ensamhet, sin ångest, sin sorg. Patienter vars anhöriga gått bort utan att de fått säga farväl.
Nu närmar vi oss ett slut på pandemin, även om Covid kommer finnas kvar, men kanske mer som säsongsinfluensan.
Då kommer Putin in och tycker att det är dags att starta krig.
Jag är så trött på världen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag tittar på mina barn, njuter av deras leenden, av bebisen som lär sig vända sig, treåringen som håller på att knäcka simkoden, och sexåringen som läser allt bättre. Men medan de två mindre inte förstår vad krig innebär, har den äldsta många tankar som snurrar kring det.
Det här är en blogg om privatekonomi, och jag kan ju säga att det märks när jag följer vår ekonomi, våra utgifter, att det blivit dyrare. Maten har blivit dyrare. Dieseln har blivit dyrare. Elen märker vi inte av något särskilt eftersom vi har bundet (jag valde det i september; bra val), men i övrigt märks det. De månatliga utgifterna blir högre.
Jag ska trycka min bok och möts av info-rutor som berättar att pappret blivit dyrare, så det är nu dyrare att trycka böcker.
Börsen går ner. Loggar jag in på Avanza lyser det rött.
Men vi klarar oss. Även om jag är föräldraledig och har minimal inkomst så har vi så vi klarar oss och kan spara. Vi köper i nergång, precis som vi köper i uppgång. Men den här nergången gör ont, inte för att det lyser rött, men för att anledningen till att det lyser rött är så vidrig. Rött som blod, rött av blod.
Jag avskyr Putin. Jag hatar krig.
Det är så jävla onödigt.
