Mini-retirement
Idag har jag arbetat min sista dag inom regionen på ett halvår.
Eller ja, det kanske blir en sanning med modifikation, men det var tanken från början i alla fall.*
Tjänstledigt.
För att skriva böcker.
Till skillnad från en del andra som siktar mot financial independence, så har jag aldrig haft en inställning om att jag måste bort från mitt nuvarande arbete. Jag hatar inte mitt jobb, och det är givande på otroligt många sätt. Det senaste dryga året har jag varit runt och gjort det som kallas randning – vi som ST-läkare (läkare som genomför specialisttjänstgöring, dvs är på väg att bli specialister inom något) tillbringar tid på andra kliniker för att lära oss av dem för vår framtida specialitet. I mitt fall är min framtida specialitet allmänmedicin.
Det senaste året har jag varit på akuten, kvinnokliniken, LAH (avancerad palliativ hemsjukvård), barnmedicin, och ESCU. ESCU är Enheten för samordnad cancerutredning, en enhet som definitivt inte finns överallt, men som är dit framför allt primärvården remitterar sina patienter när det finns en misstanke om cancer.
Jag har fått se mycket. Träffa många människor i väldigt utsatta situationer. Leverera cancerbesked – och leverera besked om att vi inte hittat något.
Jag vill inte sluta med det helt, för jag trivs i mitt yrke. Jag gör skillnad.
I höstas bestämde jag mig för att ta ett år ledigt och skriva, men sedan blev det ett halvår för det är så länge man får vara borta på tjänstledighet från ST. Och det känns helt okej det med.
Jag ska skriva och sköta hem, lämna barn på morgonen senare än att de alltid är först, hämta dem tidigare än att de alltid är sist. Mellandottern börjar förskoleklass, så jag kan hämta henne från fritids på eftermiddagarna. Laga mat, baka bröd.
Men jag vill tillbaka. Jag kommer göra färdigt min specialisttjänstgöring och bli specialist, och sedan kommer jag jobba åtminstone delvis som läkare – men inte på heltid (det gör jag inte nu heller, jag jobbar 80%).
Jag känner mig lite lagom skyldig när jag gör det här. Tar ledigt bara sådär. Kan man göra det? Men ja. Faktiskt. Det är den ytan vi skapat oss i våra liv. Maken får också, givetvis, men han älskar att operera, så han är inte lika pigg på det. Och han har inte en massa böcker i huvudet som han måste få ut på papper.
Nu är jag uppe i fem släppta fantasyböcker. Jag har ytterligare fyra böcker färdigskrivna som ska släppas. Jag gjorde en Kickstarter i våras och den gick jättebra. Så vi får se vad hösten ger…
Och i övrigt då? Det var längesedan jag skrev på bloggen. Förutom alla randningar på olika ställen på sjukhuset har jag hunnit disputera (medicine doktor!) och promoveras (fick min doktorshatt 1 juni), jag odlar massor, tycker att AI är jätteroligt att arbeta med, och försöker generellt att ha roligt i livet. Ekonomin rullar på, den är mer bakgrundsaktivitet än något annat.
Hur är det med er?
* Sanningen med modifikation är att jag stortrivts på ESCU, så jag har sagt att jag kan komma in och jobba timmar där. Vi får se om regionen går med på det, det är ju strypsnara gällande ekonomin för närvarande.
