Innan jul stals min cykel. Jag har haft min elcykel i 1,5 år och på jobb ställer jag den inomhus, hemma i vårt öppna cykelförråd, låst med ett tjockt, av cykelhandlaren rekommenderat kedjelås.
Inte hindrade det tjuvarna.
Det hade snöat, så när jag på morgonen kom ut för att ta cykeln syntes det fina spår i snön av både skor och cykeldäck.
Suck.
Det var dels känslan av att de tagit något som är mitt. Svordomar. Och sedan… allt meck som följer på det. Polisanmälan, försäkringsanmälan, leta upp information om hur mycket cykeln (och barnsitsen, och låset) kostade när de köptes in och vad de kostar att köpa nya nu, ramnummer, med mycket mera. Och sedan beställa ny cykel eftersom det inte funkar något vidare att vara utan cykel.
Och sedan ringde polisen, dagen efter, och meddelade att de hittat cykeln, till allas vår chock. What, liksom? Var den inte på väg utomlands? Nej, den stod i en cykelkällare i andra änden av stan, och någon uppmärksam person hade noterat dess närvaro och att den inte brukade stå där.
Så maken fick åka iväg och hämta den.
Därpå följde att meddela försäkringsbolaget att vi fått tillbaka cykeln, men med diverse skador (batteriet bortryckt, och det kan bara tas bort med nyckel egentligen, barnstolen borta, cykellåset uppklippt). Jag fick också avbeställa den nya cykel jag redan beställt. Cykeln fick vi ta till reparatören och de fick lämna in underlag till försäkringsbolaget och sedan informerade de hur mycket de tänkte betala ut och…
Ugh.
Sedan visade det sig att batteriet var restat (ihop med hela resten av världens varor för närvarande). Jag fick till slut tillbaka cykeln den här veckan. Nu ska vi montera en ny barnsits på den. Jag ska se till att varenda jäkla gång ta ut batteriet. Och hoppas att idioterna kan hålla fingrarna i styr.
Träligt är bara förnamnet. Några tusenlappar minus blev det ju också av det hela, och ärligt talat hade det varit enklare om polisen bara inte hade hittat cykeln. Jag är glad att det inte hände när jag jobbar åtminstone — med ett spädbarn används cykeln ytterst begränsat, till skillnad från när jag jobbar och cyklar varje dag.
Det är på det hela taget en erfarenhet jag kunnat vara utan.
Det där är anledningen till att jag är skeptisk inför att skaffa en elcykel! Men lämnade ni batteriet i cykeln alltså? Det trodde jag var big no no. Min man var inne på att köpa en elcykel eller eventuellt hyra via jobbet och minns att man var tvungen att alltid ta med sig batteriet för att försäkringen skulle gälla fullt ut. Kort sagt så blev det ingen elcykel för honom.
Måste kännas lite extra jobbigt att det var hemma hos er. Det blir lite extra intimt när någon varit i eller runt ens hem och bestulit en på saker. Usch! Hoppas det inte blev allt för dyrt och att tjuvarna inte kommer tillbaka 🙁
Är jag iväg någonstans tar jag alltid ut det, även om det bara är fem minuter in på Ica, men hemma i vårt cykelförråd kändes det mer okej att lämna det. Meeeen inte nu längre. Nu kommer det åka in varenda gång även hemma, bara för att folk inte kan hålla fingrarna i styr. Suck.
/Cosmonomics
Vad tråkigt att höra. Har själv blivit bestulen några gånger, en gång på en parkbänk där tjuven satt bredvid mig, och tvärnekade när jag lade ett par solglasögon (billig modell) som jag sen letade efter på marken innan jag såg att vederbörande höll dessa i handen och reste sig upp. Tjuven, en tjej i 20-års åldern verkade inte ha alla hästar hemma för hon körde en vals ”haha få se ditt kvitto då eller”, när jag lite småartigt sa ”ursäkta det där är nog mina solglasögon”.
Fanns två alternativ, våld eller skita i det hela. Det var rockfestival, fullt med folk, och jag hade i princip inga som helst bevis för att det var mina glasögon. Inga vittnen fanns det heller för jag hade köpt dem en timme tidigare och satt och väntade på mitt sällskap. Hade kunnat gå till närmaste polispatrull, ropa ”ta fast tjuven” för hög hals, men dessa alternativ kändes som om de hade kunnat resultera i betydligt mer förklarande och uppståndelse än vad jag mäktade med där och då.
Jag blev 250 kr fattigare, och riktigt jävla förbannad hela kvällen, för att jag saknade verktyg att lösa situationen.
Hade det varit en lite mer diskret plats hade jag tagit ett fast grepp runt handleden och enkelt vridit prylen ur tjuvens hand, våld är jag inte rädd för att använda om det löser obekväma problem mot tjuvar och annat pack, men på en så pass öppen plats kändes inte heller det alternativet så lockande, speciellt inte mot en tjej, som ropar ”meetoo” sen sitter jag bakom lås och bom. Finns fortfarande inga bevis för att det är mina solglasögon, så ord stod mot ord.
Mycket tråkigt att höra. Vilken fräckhet av tjuven. Jag kan inte heller så här när jag läser din historia komma på något sätt som du hade kunnat komma ur det på ett bra sätt — just att det var en tjej gör ju det hela mycket svårare för din del (för min del som tjej hade jag kunnat ta till en liten dos våld).
/Cosmonomics
Det är bara så onödigt. Tiden, pengarna och rundgången. Också känslan att någon faktiskt kan göra något sådant mot en annan människa – även om brottet i detta fall (i mångas och lagens ögon) är ringa.
Ja, känslan av obehag av att någon annan bara går och tar min pryl var värre än allt fix efteråt. Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att få inbrott i huset, jag hoppas att jag slipper uppleva det.
/Cosmonomics