Jag tillbringar mina dagar på en vårdcentral – Linköpings största, faktiskt. Uppåt 22 000 patienter är listade på den här vårdcentralen, vilket märks i en aldrig sinande ström av önskningar om receptförnyelser och en telefonkö som alltid är smockfull. Min tidbok är fylld från morgon till kväll med patienter med allt från ångest till yrsel, från magont till halsont, från artros till hjärtsvikt. Och allt däremellan.
Ibland hinner jag stanna upp och reflektera över mina patienter.
Första veckan efter semestern hade jag fem patienter med dåligt psykiskt mående och/eller utmattning, på fyra dagar. De kom en efter en och vid torsdag lunch, då jag avslutat den sista, var jag helt slut. Man blir det när man ska sitta och aktivt lyssna på en annan människas tragedier och problem, när man hela tiden måste ligga lite i framkant för att kunna ställa nästa fråga, vara stöttande när det behövs, utmana på rätt sätt och i slutändan välja rätt behandlingsväg framåt.
Eftersom det här är en ekonomiblogg tänker jag fokusera min reflektion mot just ekonomi. För det var genomgående att ekonomin var en del av orsaken till att mina patienter mådde dåligt.
Antingen bidrog ekonomin genom att den rakt upp och ner var kass, och stress över ekonomin var en del av patientens depression eller ångest. Eller så var ekonomins tveksamma stabilitet anledningen till att han eller hon tvunget behövde fortsätta jobba heltid på jobbet som höll på att driva dem rakt in i den infamösa väggen.
Jag har faktiskt gett tips om Jag lämnar ekorrhjulet till ett par patienter vid det här laget, de jag känt är betjänta och orkar ta emot det budskapet. Inte för att patienterna behöver göra exakt samma sak, men för att den kanske kan bidra med inspiration till ett förändrat förhållningssätt till jobbet och pengarna.
Med tanke på de senaste veckornas och månadernas stress för egen del (och vår familj) blir jag själv alltjämt mer motiverad att fortsätta på vår inslagna väg av sparande och investeringar i vår framtid. Hamnar jag i att jag behöver ta en paus från arbetet vill jag inte vara tvungen att fortsätta bara för att ekonomin annars inte går runt. I nuläget skulle vi, om det inte kom in en krona till, klara oss i över sex år på våra nuvarande besparingar (utan att räkna in utdelningar, värdeökningar, och så vidare). Eftersom sannolikheten att inga pengar alls skulle komma in under så lång tid är extremt låg (för att inte säga obefintlig) känns det väldigt tryggt att ha det att luta sig mot.
Och med det i åtanke har jag börjat tala ekonomi med i stort sett alla patienter med utmattningssyndrom som jag har minsta tanke om att det skulle kunna hjälpa. Förhoppningsvis gör det skillnad för någon i framtiden.
Det är så otroligt intressant och frustrerande det du skriver om. Vi är som yra höns i knäppa hönshus (med några undantag, kanske då ofta små firmor där folk har bättre koll på sin roll i maskineriet? Inbillar mig det i alla fall.). TÄNK att ekonomi kan vara så avgörande för ens hälsa? Men det är ju precis så som du skriver, att det inte är pengen i sig utan vad bristen därav tvingar dig att göra alt. får dig att tro att du är tvingad att göra. Undersökningar har ju i många år visat på sambandet mellan brist på inflytande i sitt eget liv och oro. Som du säger, vilken skön kudde att veta att man kan balla ur under 6 års tid utan att det får åverkan på familjelivet. Det är helt knäppt att FIRE eller semi-FIRE inte fått större spriding. Men det är ju som Ansi skriver, folk har svårt att tro att det är möjligt att förändra något. Bättre då med korta små opiumskov i form av en charter eller fredagsmyz med BIB och chirre, så slipper man ångesten för en liten stund och orkar ytterligare en vecka i maskineriet. Åtminstone för ett tag.
”Bättre då med korta små opiumskov i form av en charter eller fredagsmyz med BIB och chirre, så slipper man ångesten för en liten stund och orkar ytterligare en vecka i maskineriet. Åtminstone för ett tag.”
Så jäkla mörkt…
”Undersökningar har ju i många år visat på sambandet mellan brist på inflytande i sitt eget liv och oro.”
Så är det ju i livet både i det stora och det lilla. Folk som mår bra på sina jobb är folk som har utmaningar men som hara förmåga att påverka situationen. Samma sak lär ju gälla i det privata.
Samtidigt blir man lite uppgiven när ens utmattningspatient som ”inte kan gå ner i tid pga ekonomi” sitter med prydlig ögonfransförlängning och frisör-fixat hår… (Jag förstår behovet av att se fin ut, men kostnaden för det måste ju motsvara två arbetsdagar för en undersköterska?)
Jag jobbade som psykolog på Previa ett tag, och en stor andel av de jag hade i enskilda samtal var sjukskrivna för utmattning, eller blev sjukskrivna. Flera av dem pratade jag om FIRE med, utmanade med frågan om de behövde arbeta heltid, om de kunde designa om sitt liv tillsammans med partner och barn så de kunde ändra sin arbetssituation. Jag märkte att det trots intresse fanns en tro att det ju inte går att förverkliga sina drömmar och arbeta mindre. Tragiskt att vi byggt upp ett samhälle där flertalet tror att man inte har något valmän att jobba 40 timmar per vecka, eller mer, för att få livet att fungera.
Slutade på Previa för en sak jag hade svårt för var att jag som psykolog skulle ha dessa samtal och dessutom ge människor verktyg för att hantera stress när det dels ofta inte handlade om individen enbart utan om organisationer som inte fungerade, men också mycket om att Previa inte lever som de lär och personalen går på knäna och är nära randen för utmattning hela tiden med noll kontroll över sin kalender, arbetsbelastning, arbetets innehåll och med höga krav på debiteringsgrad. Så efter några månader där slutade jag
”Tragiskt att vi byggt upp ett samhälle där flertalet tror att man inte har något valmän att jobba 40 timmar per vecka, eller mer, för att få livet att fungera.”
Visst är det? Jag tycker det är otroligt sorgligt. När de väl kommer till mig (eller dig) är deras psykiska mående ofta väldigt långt gånget, så det gör det ju inte bättre.
I mitt fall var ekomomin klart en faktor i det hela. Jag tror dock att karriärhets och boendehetsen var större. Båda bidrog till en sämre ekonomi. Karriär på grund av att man som chef inte kunde gå i lump, köra gammal bil jada jada jada. Boende också på grund av karriär men också att vi fått barn.
Framförallt ställde ekonomin till det när det blev akut. Jag var jättedålig och hade det varit nu skulle min fru kunnat ta obetalt ledigt/säga upp sig eller what ever för att managera situationen, stötta och ta större ansvar hemma. Det fanns inte på kartan då.
Jag låg hemma och var verkligen i dåligt skick men fick ändå masa mig iväg för att hämta sonen på förskola etc. Många jobbiga situationer som fortfarande känns när jag tänker på dem hade kunnat undvikits.
När man är på väg in i en utmattning är det också lätt att sluta med allt vad ekonomi heter. Man genar i alla kurvor och köper utemat etc etc. Det bidrar också.
Bra att du sår ett frö. Du kan göra en otroligt stor skillnad för en människa och dess familj. Min läkare och psykolog som jobbade i team var otroligt värdefulla för mig.
Det är många som får stora problem när de blir långtidssjukskrivna precis som du säger, för det finns inte luft i systemet. Ökad stress av ohållbar ekonomi är det sista dessa patienter behöver, men det har ju samtidigt också ofta bidragit till varför patienten är där den är. Jag försöker dra mitt strå till stacken för att göra någon skillnad för någon, vi får se om det fastnar hos nån!