Utmattningspatienterna är vanliga på vårdcentralen. De är utmanande för mig som läkare, både i att de tar enormt mycket energi och de är komplicerade att få tillbaka i arbetslivet. Det är en intressant balansgång att inte pressa för hårt men samtidigt utmana dem lagom för att det ska bli förändringar.
En fråga jag brukar utmana dem är: behöver du jobba heltid? En annan är: hur skulle du vilja att ditt liv såg ut?
Det är förvånansvärt (eller inte?) hur många som lever ett liv som är helt annorlunda än det de drömmer om. I FIRE-poddarna brukar det pratas om huruvida man lever sitt liv ”in line with your values”, vilket jag ofta låter så flummigt men det ligger faktiskt något i det. Lever du ett liv som stämmer överens med vad du värderar? Är familjen det viktigast men de bara
Nu är det inte alla som kan spara mer än 50% av lönen, det inser jag, för har man 16 000 kr ut efter skatt och man är ensamstående och har två barn, då blir det inte 8 000 kr kvar i slutet av månaden att stoppa in i indexfonder eller vilket sparande man nu vill ha. Många är dock inte i den situationen, utan har större inkomster och kanske är två om barnen. Och man behöver ju inte spara 50% för att få lite luft i ekonomin heller. Men det som är förvånande är vilka val folk ändå tenderar att göra – för de håller sig inte till något som behåller status quo, utan de förvärrar ständigt för sig själva. De fortsätter i samma spår hela tiden, köper prylar, stressar på jobb, och går till slut in i väggen – med resultatet att de blir sjukskrivna och därmed får mindre pengar, och ekonomin blir ännu sämre, det är mer stress för de måste komma tillbaka till jobb.
Och så vidare.
Många tror att det inte finns något annat sätt att leva än heltid, lön till lön, och ständigt klättra uppåt på stegen. Förslaget från min sida om att dra ner brukar i första läget bemötas av att det inte går. Sannolikheten att det inte går att göra någon som helst förändring är dock liten – de flesta har streaming-abonnemang, något gymkort de inte använder, okynnesköp i mataffären, uteluncher istället för matlåda, spontanshopping av kläder till en redan överfull garderob… ja, allt det där jag skriver om på bloggen, och alla andra FIRE-människor skriver om.
Det som är positivt är att andra eller tredje gången jag träffar patienten kan de ha kommit en liten bit på väg i tankarna om att välja på ett annat sätt. Långt ifrån alla, men man kommer aldrig att nå alla – så jag får vara nöjd med de jag kommer någonstans med.
Bra inlägg och perspektiv!
Om jag som ändå har/haft utmattningsdepression, kommit tillbaka hyffsat och även är ekonomiskt fri ska komma med lite feedback:
1. Det behöver inte vara varken jobbet eller pengar som stressen beror på. För att förenkla en komplex situation är det många som skyller på jobbet. Men om man vet något om livet så vet man att allt hänger i hop.
2. Om man drabbats av en riktig utmattning är man i en akut dålig situation och bara det att ta sig till läkaren, läsa och fylla i några papper kan faktiskt vara på gränsen vad man klarar. Då är det inte riktigt läge att för resonemang om detta. Lite som att man kommer in med brutet ben till akuten och direkt börjar resonera med patienten om olika övningar som minskar risken med benbrott.
3. Min egen erfarenhet är att det – hur man än gör – behöver gå en viss kalendertid för att man ska bli bättre. Det är nog en fysisk omöjlighet att gå från en äkta utmattning till ett bra hälsoläge på mindre än ett par år. Det stämmer dåligt med hur läkare och folk som jobbar med rehab resonerar.
Hälsar Seglarn
Det är allt som oftast absolut inte bara jobbet, helt klart. Majoriteten av fall har en stressig jobbsituation som skulle mäktas med om man inte hade adderat dålig relation till sin respektive, skilsmässa på g, barn med diagnoser (psykiatriska eller somatiska), sjuka föräldrar, konflikter i skolan för barnen, konflikter för dem själva på jobbet som inte är jobbsituationen i sig… och så vidare. Och som jag skrivit till andra så är jag medveten om att de som faktiskt har ett tvättäkta utmattningssyndrom har svårt att ens komma ihåg vad de ska säga till mig – MEN vi har måååånga som söker för ”utmattning”(/trötthet/stress) utan att vara där. De har inte alls samma kognitiva påverkan, utan är fortfarande fullt med. Om ett halvår kanske de har gått in i väggen och inte klarar det längre, men i nuläget skulle det gå. Då känner jag ett stort ansvar att utmana dem att för att de inte ska hamna där. Och även vad gäller de som har ett utmattningssyndrom är det en bredd i hur pass illa däran de är när de kommer till sjukvården, och de lite enklare tycker jag att jag kan ta upp det under ett timmeslångt samtal.
Huruvida det tar år eller inte från det att man har en äkta utmattning till ett bra hälsoläge… jag har olika erfarenheter med olika patienter. Vissa tar väldigt lång tid, andra kan absolut vara tillbaka inom ett år. Men återigen är ju utgångspunkten ofta olika.
Tack för din kommentar!
Min poäng angående tidsaspekten var mer baserad på att även om man gör alla förändringar som krävs så kommer det ändå ta en viss tid.
Min uppfattning är att de som jobbar med rehab tänker mer i banor att om man gör vissa förändringar så kommer vissa resultat, vilket bara är sant om det hinner gå en viss kalendertid.
Nu var jag en av de patienterna för cirkus tre år sedan. Jag såg verkligen ingen annan väg att gå och jag hade inga referenser på andra liv som verkade åtråvärda trots att jag mådde skit och till sist gick i väggen.
För mig tog det något år innan jag kunde ifrågasätta hur vi levde vårt liv. I akutfasen är man (inte jag) inte mottaglig utan försöker bara managera sitt mående och försöka fungera i de mest basala vardagssituationer. Får man dessutom antideppressiva har man ett litet helvet att ta sig igenom biverkningarna innan den positiva verkan kommer.
Just där och då kanske man känner ”lätt för dig att säga” men frågorna du ställer kommer finnas med den personen som sitter framför dig. Det är trots allt en dag de aldrig kommer glömma. I krissituationer öppnas också ett fönster där annat kan ta sig in. Du har ett superviktigt jobb och bara ditt bemötande och några välriktade frågor kan förändra kursen för en patient. Kanske inte direkt men ändå.
Jag är glad att jag fick så bra hjälp, och en handfast sådan. Dels här och nu (dagsljus, sömn, bort med skärmar osv) och sedan en väg framåt med en inhouse psykolog som visade mig ACT, mindfulness, compassion och KBT på ett sätt jag inte kunnat ta till mig det förut.
Sen ska man nog se till att di utbrända kommer tillbaka till jobbet så snart som möjligt igen, om så bara för att sitta och fika 25%. Forskningen visar att det är dåligt att gå hemma. Det kräver dock en engagerad arbetsplats och där hade jag också tur. Jag var hemma 100% en månad, fikade 25% en månad, 50% en månad, 75% en månad och sedan full tid. Innan full tid var jag befriad från möten förutom veckomöte om min situation med chefen.
Nu blev det nästan ett inlägg i kommentarsform men jag är så glad för den hjälp jag fick. Du är superviktigt för dessa personer även om det inte märks där och då.
Kanske också ska tillägga att jag fick en ny tjänst på min arbetsplats som var utmanande men jag slapp personal och hade ett halvår på mig att genomföra ett projekt som tidigare person inte kunnat ta i land. Jag hade gott om ensamtid på kontoret och kunde fokusera. En situation som visade sig vara väldigt fördelaktig för mig.
Jag försöker också lägga upp det så som du beskriver: en kortare period (oftast en-två månader dock, så jättekort är det inte) heltidssjukskriven för att sedan åtminstone besöka arbetet regelbundet. Jag säger faktiskt till dem precis det där om fika: ”Jag bryr mig inte om du jobbar det minsta när du är där, bara gå dit, ta en fika med dina kollegor och känn att du är en del av gemenskapen.”). Det går inte alltid att gå tillbaka så snabbt, vissa har kroppsliga symtom som gör att det blir ohållbart – men vi vet att långtidssjukskrivning föder långtidssjukskrivning och psykisk ohälsa. Många arbetsgivare är bättre än man ger dem cred för ska ju sägas, även om det inte alltid funkar (de har dessutom lagkrav på sig om en hel massa saker kopplat till sjukskrivning, så det finns rimligt bra påtryckningsmedel från Försäkringskassan). Sen som du säger ska det ju gärna kombineras med terapi och goda levnadsvanor (sömn, mat, träning).
I akutfasen är nästan ingen mottaglig, om det handlar om faktiska utmattningssyndrom. Dock har vi en hel hög patienter som söker för utmattning/trötthet/stress som de facto inte är utmattade (än) och de har mycket högre kognitiv funktion och kan således på ett annat sätt hantera frågan. Där skulle det kanske till och med gå att hindra en utmattning om man fick patienten att göra förändringar – det är ju det bästa som kan hända. Och jag tänker att det är lite som vi fått lära oss om att fråga om misshandel – patienten säger inte ja första många gångerna någon frågar, men till slut klarar patienten av att berätta. Lite samma sak tänker jag här, om jag tagit upp det så kanske jag kan så ett frö i den trötta hjärnan som sedan kan växa allt eftersom patienten mår bättre. Det är min förhoppning. Till syvende sist är jag ju här för att hjälpa.
Som patient med utmattningssyndrom i 5 år, varav nu 1 år som utförsäkrad och arbetslös, kan jag säga att det är mer komplext än så. Och är det en patient som verkligen har gått i väggen och inte ”bara” har stressymtom så klarar man inte att föra sådana resonemang vara med sig själv eller någon annan. Hjärnan fixar det helt enkelt inte. Och orsaker till utmattningssyndrom är många – jag har tex inga barn, har aldrig levt lön till lön, har inga problem med självkänslan etc. Däremot har jag aldrig fått lära mig att vila, jag har sedan barnsben lärt mig att pressa på, att man alltid klarat lite till, att smärta inte är viktigt, att har man bara roligt så klarar man vad som helst. Lägg där till dåligt ledarskap, hysteriskt arbetstempo i min bransch och en stor lust och driv att jobba för att det är så kul så har du ett fett utmattningssyndrom.
Dina patienter kommer att komma till insikt om sin sjukdom och sitt liv. Men det tar väldigt lång tid och de kanske inte kommer att kunna formulera det under press i ett stressigt läkarbesök där man mest är rädd för att inte bli trodd och/eller bli utförsäkrad för tidigt.
Helt enig med dig. Själv tror jag att det var en högkänslighet samtidigt som jag saknade ett gäng verktyg i mitt mentala tool belt. Man är inte öppen där och då men i det mötet kan massor hända framöver.
Jag har full förståelse för att det är mer komplext. Det är dock samtidigt så att om jag inte tar upp det så är risken att det tar ännu mycket längre tid innan de kommer till insikt. Jag brukar prata försiktigt om det redan från början, eftersom vårt mål alltid är att få tillbaka patienten till hälsa. Det kommer inte vara så att de får en aha-upplevelse första gången, och de har heller inte energin i det läget att ta tag i det. Men läkarbesök nummer tre, fyra, fem, när vi har en god kommunikation och en plan och patienten kanske börjar må lite bättre, då börjar också tankar kunna ta form. Då är det oftast enklare att ha pratat om det redan från början tycker jag, så att det inte kommer som någon ”chock” att jag tycker att deras nuvarande jobb/livssituation är ohållbar. Hittills har mina patienter endast uttryckt uppskattning för att de tycker att jag ser dem i ett större sammanhang.
Låter ju hur som helst underbart att du har den tiden med patienten! Samtliga mina läkarbesök har varit skräckvarianter på max 20 minuter där läkaren inte hinner annat än kolla av att man inte tänker ta livet av sig, skriva ut medicin och skriva intyg. Ev analytiska samtal får man ta med kurator på de 5 besök man får.
Då förstår jag att man inte hinner 🙁 Som AT-läkare har jag haft lyxen att kunna lägga 60-min-samtal när sökorsaken är mående/stress/utmattning. Det brukar funka bra, även om de ibland tar ännu längre tid. Då har jag lite större möjligheter att fråga djupare om saker och ting.
Fråga: När du ställer frågor om patienten lever optimalt (vilket man såklart inte gör när man drabbas av utbrändhet), händer det att patienten känner sig påhoppad och går till motangrepp? Utanför vårdcentralerna tycker jag ofta diskussionen landar i ett fräsande ”Lätt för dig att säga!”. Det är anledningen att jag mycket sällan tar upp ämnet utanför min egen blogg.
Kommer du undan genom att vara auktoriteten i rummet? Kanske svårt att svara på, men har du någon gång samma typ av samtal utanför jobbet, kanske med någon som inte vet, eller åtminstone inte tänker på, att du är läkare?
Jag tycker generellt att vi ”kommer undan” eller vad man ska kalla det för mycket som man som människa annars inte kommer undan med. Jag menar, vi kan ställa frågor om folks avföringsvanor utan att någon lyfter ett ögonbryn. Huruvida de känner sig påhoppade eller inte… jag tycker inte att det känns så. Det hänger ju på att man fått en bra kontakt med patienten från början, att man visat att man tror på dem. De som nog tar det sämst är de som jag bedömer som inte sjuka – de som bara (”bara”) är superstressade i sina liv men som faktiskt inte uppfyller kriterierna för sjukskrivning. De kan bli närmast förolämpade av att jag säger att jag inte tänker sjukskriva dem, och kommer inte sällan med kommentarer som ”Då kommer jag väl tillbaka om tre veckor och ÄR utmattad”, istället för att kunna ta till sig av att de har ett ansvar för sina egna liv gällande att göra förändringar. Utmattningspatienterna, de som verkligen har utmattning, har vad jag kan minnas aldrig reagerat på samma sätt och jag har hittills inte fått höra någon ”Lätt för dig att säga!”-kommentar.
“Då kommer jag väl tillbaka om tre veckor och ÄR utmattad”.
De reflekterar inte själva över att det är en aning kontraproduktivt att försöka köra sig själv i botten för att bevisa sin tes ;-)? Äh, du behöver inte svara på det, jag tänkte bara högt.
Nej. En av mina senaste tyckte, när jag sa att hon inte hade utmattningssyndrom, att ”Jaha, då drog jag väl i bromsen för tidigt då.” Som att det är någon sorts funktion i att bli långtidssjukskriven för utmattning (vilket hon ABSOLUT inte ville bli). Detta var dessutom som svar på att jag föreslog att hon skulle gå ner i tid istället eftersom det nuvarande inte var hållbart, vilket hon sa var en ekonomisk omöjlighet. Jag tänker att det är värre för ekonomin att bli sjukskriven i flera månader…
Jo, men just att de behöver ta det lungt för att orka är väl ett råd man som patient kan ta emot från sin läkare.
Det finns bra och mindre bra stress. Att kämpa för att få mer fritid är oftast en god stress – det finns ett mål och målet kräver mindre, inte mer.