Frihetsmamman skrev ett inlägg om för- och nackdelarna med att vara öppen med sin strävan mot FIRE, och som vanligt skriver hon klokt.
Jag är ju helt öppen med min identitet här på bloggen. Jag skriver inte ut exakta summor vi har i utgifter, eller hur mycket vi sparar, men skulle någon av någon obegriplig anledning vara intresserad nog att börja gräva så skulle det ju knappast vara någon svårighet att få fram vad vi tjänar och därifrån räkna ut vad vi sparar. Men jag är inte så brydd, för jag förstår inte varför någon skulle göra det – och dessutom går det ju att göra även om man är ”anonym”, bara att det tar lite längre tid. Det var ju någon som utan större tidsåtgång kollade upp vem som ligger bakom Miljonär innan 30, till exempel.
I det vardagliga pratar jag ekonomi och sparande när jag får tillfälle. Det var bara någon vecka sedan jag kom in på saken med några underläkarkollegor (som jag måste säga sparar väldigt väl i ung ålder, jag var imponerad). Det höjdes förvisso på ögonbrynen när jag förklarade summorna vi normalt sett lägger undan, men det är mer utifrån att man som underläkare har en markant lägre lön jämfört med mig som snart ST och framför allt min man som specialist. Dessutom är flera av dem singlar.
Jag pratar också gärna om att minska ner arbetsgraden. Heltidsnormen är rätt bisarr, har jag insett, inte minst för småbarnsföräldrar, och jag har börjat prata om det med många runtom mig (och varenda en av patienterna med utmattningssymptom).
Tackar jag nej till lunch ute använder jag aldrig ”det är lite tight nu” eller någon annan variant på pengabrist som anledning, utan det är oftast ”nej tack” utan närmare specifikation – eller möjligen, ”nej, jag har en god matlåda som väntar på mig”. På vårt jobb är normen att alla har matlåda, så det är inte något avvikande. Läkargruppen är väl den som oftast går ut och äter, men det är inte normen. Och när jag vill så följer jag med – men det är väl valda tillfällen med utvalda personer, för att jag värdesätter egentid med de personerna.
Äldsta dottern, som förr eller senare säkert kommer önska sig dyrare, nya grejer – framför allt i klädväg – är vid fem års ålder helt inställd på det begagnade. Hon blir lika glad för begagnat som för nytt, eftersom det är nytt för henne. Jag berättar alltid stolt för andra föräldrar om (när) jag fyndat begagnade kläder, och det har fått till följd att folk lämnat kassar med utmärkta urväxta kläder till oss (när deras yngsta är samma ålder som vår äldsta), vilket gjort att yngsta dottern fått gott om knappt använda kläder.
Klädmässigt för egen del blir en allt större del av min allt mindre garderob Sellpy-köp, precis som barnens. På jobbet har jag ju fördelen av att ändå gå klädd i pyjamas, så jag och många andra cyklar till jobb i träningskläder eftersom det känns onödigt att klä upp sig för att lämna barn på förskolan.
Det underlättar förmodligen också att vi bor i hus, inte har någon gammal bil (men heller inget vrålåk), och att vi då och då åker iväg på sån där utskälld dussincharter för att vi tycker att det är himla trevligt. Utåt sett märks det således inte så mycket.
På det hela taget kan jag inte komma på några uppenbara negativa effekter av att vara öppen med vårt mål om FI. Vi är ju inte så inställda på RE-delen av FIRE eftersom vi båda vill fortsätta jobba med det vi gör. Jag gör det redan på 70% och trivs bra med det, det ger en god balans i vardagen. Samtalen jag haft om det har hittills mötts av ointresse, förståelse eller nyfikenhet – men aldrig hånskratt, tack och lov.
Mest av allt är kanske att vi trivs alldeles förträffligt med vårt nuvarande sparande, vad vi köper begagnat, vad vi väljer att lägga våra pengar på. Efter ett par år i FIRE-sfären känner jag att vi hittat en bra balans och det gör att det inte skulle göra något även om andra var negativa. Det är vårt liv och vårt val hur vi lever.
Jag är också obrydd över andras tyckande i det fallet. Folk får ha hur mycket åsikter de vill kring hur mycket jag sparar och spenderar. Det är mitt liv och således är jag facit. Därmed inte sagt att jag inte kan lyssna och ta intryck.
Absolut kan man lyssna och ta intryck – men av de jag känner ger mig saker som är värda att lyssna på. Vilket ”vaaa, varför köper du *begagnade* kläder?” och dylika kommentarer inte är 🙂
/Cosmonomics.se
Det låter som att du har hittat hela vägen fram i det här resonemanget – tillräckligt långt för att ha stöttande personer runt dig och inte bry dig så mycket om ev. negativa kommentarer eller konsekvenser. Skönt och snyggt jobbat! Jag är inte riktigt där än. Kanske för att hela vår livsinställning är så väsensskild från våra närmaste vänner och släktingar? Vi har högre löner (eller åtminstone helt andra prioriteringar/intressen) än de flesta, vilket gör det svårt att hitta gemensamma nämnare och ha en givande dialog utan att den andra parten tar våra val som personlig kritik, eller avfärdar allt vi säger som rappakalja för att vi tjänar så mycket mer. Det är precis lika svårt som att försöka prata om hållbarhet och miljö med någon som inte ”tror på” växthuseffekten/klimatförändringarna och aldrig i livet skulle återvinna en enda förpackning (kompost är äckligt, klimatförändringarna är naturliga, återvinning är helt onödigt, osv.).
Jag ÄR stolt över våra besparingar, våra odlingar och våra val, men jag tycker ändå att det är svårt att diskutera våra värderingar helt öppet med andra. Kanske är jag omgiven av fler kritiska röster, eller så är jag bara konflikträdd. Men jag jobbar på det… jag är fortfarande i fasen ”sortera bort energitjuvar”, och att utsätta mig för att bli mer ifrågasatt än nödvändigt orkas inte riktigt med. Sen tror jag att vi kollektivt i FIRE-sfären lägger väldigt mycket tid på att fundera på och skriva om allt som utmärker oss, och ibland leder det till problematiserande av något som kanske är ickeproblem. Vi gör det svårare än det behöver vara, för riktigt så unika och väsensskilda kanske vi faktiskt inte är. Vi är alla människor som försöker leva bra liv där vi kan må så bra som möjligt – vi har bara olika vägar dit.
Har så hög igenkänningsfaktor på detta! Det är en av anledningarna till att jag tvekade på att börja blogga också, för att det känns som att en del bara avfärdar våra erfarenheter för att ”de är läkare, de tjänar ju massor” (vilket ärligt talat är en sanning med modifikation). Tycker i vilket fall som att det låter som att ni har ett liv ni trivs med och mår bra av, vilket till syvende sist är det viktiga. Som Sparo så bra skrev, ”det är mitt liv och således är jag facit” 🙂
/Cosmonomics.se
Spännande inlägg och bra skrivet!
Till viss del undrar jag ändå om det är lättare för er i och med att ni har ett högstatusyrke där alla vet att man tjänar bra med pengar. Samtidigt har ni, vad jag förstår, en fin villa och lever ganska vanligt. Du vet ju vad vi har för jobb och statusen och lönerna är ju helt klart lägre i våra branscher än i er, samtidigt som vi bor ”sämre” än vi hade kunnat. Sen tror jag absolut att det kan vara lättare om man är stolt över det man gör och har en stark självkänsla, men alla har ju inte det. Jag kan känna en stolthet över vår livsstil på många sätt, men är inte säker på att jag är så trygg i mig själv att jag inte alls bryr mig om vad andra tycker om vår livsstil.
Tack 🙂
Fast det där med högstatusyrke där alla vet att man tjänar bra med pengar har ju verkligen ingenting med att folk i den situationen skulle vara mer öppna för att spara mycket eller ha förståelse för en livsstil som i stor utsträckning bygger på begagnat och rabatter och inte köpa. Det är nog fortfarande mycket vem man omger sig med när det gäller om det är ”okej” att ungarna (och man själv) klär sig i Sellpy- eller loppisköpta kläder, till exempel.
Jag tror, som du skriver, att mycket har med den egna självkänslan att göra, inte så mycket med vilket jobb och vilken lön man har (kan för övrigt säga att tills dess att man blir typ ST-läkare är lönen inte överdrivet imponerande, och det är först när man blir specialist som den hoppar ett rejält steg uppåt). Där önskar jag att många – inklusive du – kunde vara mer stolt över den livsstil man lever när man gör medvetna val. Du lever hållbart på ett sätt som många andra inte gör, och det gäller både för miljön och för din ekonomi. Du kommer kunna ägna tid åt dina barn medan andra fortsätter slava på jobb de inte trivs med. Om DU tycker att sättet ni lever på är bra, då borde du vara stolt över det. (Och ge självkänslan en boost vad gäller din blogg också, den är himla bra!)
/Cosmonomics.se
Man kan ju undra hur det kan vara något att tala tyst om (skämmas för?) att man lever hållbart och försöker få bra balans i livet. Suck.
Men vi lever i en samhällsekonomi som är konsumtionsdriven, så det finns många inbyggda incitament till att spendera sina pengar. Annars stannar hjulen.
Räkna bara antalet annonser i tidningar, på webben eller på affischtavlor som försöker få dig att köpa något – och jämför med antalet annonser om att spara. Serien om de två flickorna ”Spara och Slösa” i Lyckoslanten (där Spara var hjältinnan) lades ner 1963…
Ser man det i ett större sammanhang är det ju närmast anarkistiskt att inte ”spend, spend, spend”. Om inte arbetsgivaren och samhället har en ekonomisk hållhake på dig är det ju risk att du börjar tänka självständigt och t o m protesterar högljutt mot både det ena och det andra.
Förslavade och försoffade, för trötta när vi kommer hem från jobbet för att orka protestera mot dumheter. Antalet runtom mig som aldrig ens funderat över heltidsnormen är bisarr. Tänk om fler hade ekonomiska möjligheter att göra det de verkligen vill, istället för bara det de måste. Att ta medvetna steg åt det hållet är något att applådera, inte att håna.
Och Spara och Slösa borde återvända – med lillasyster Investera. Hon var tydligen inte född på 60-talet, men är en himla bra syster i sällskapet… 😉
/Cosmonomics
Jag tänker att mycket av andras reaktioner har att göra med din egen inställning. Jag har också jobbat i organisationer där de flesta tar med matlåda men där man går ut och äter vid speciella tillfällen. Då hänger jag med men sällan i övrigt. Jag går under radarn på jobbet för jag har klassiska märkeskläder som håller i en evighet. Dessutom reser jag en del dock inte på dussincharter och bor hyfsat schysst.
Jag har inget behov av att skylta med fire-planerna på jobbet för jag vill i viss mån skilja på det privata och jobbet. Bland vänner har jag bara sagt att jag vill ha flexibilitet och frihet från arbetsgivaren.
Jag tror också att det har mycket att göra med den egna inställningen. Är man nöjd och trivs med sin situation – för den delen, faktiskt stolt över våra prioriteringar. Då blir det lättare att bemöta andra. Men som sagt, jag är starkt hjälpt av att vara omgiven av folk som förstår vad vi gör. Jag skyltar inte med FI-planerna på jobb (RE är vi ju inte så intresserade av), men jag pratar mycket ekonomi och frihet.
/Cosmonomics.se