DN hade en artikel om en kvinna i 60-årsåldern som vräks ”mitt i pandemin” från sin lägenhet. Det är väldigt ensidigt i hela artikeln, men redan i ingressen kan man ju börja fundera över hur snyftigt det egentligen är. Damen i fråga har ”runt 80 000” i hyresskuld.
Fakta som framkommer i artikeln:
– Hon är sjukskriven till 75%, jobbar 25%
– Hon har genomgått en skuldsanering
– Hon har en ”kognitiv diagnos” (väldigt ospecifikt)
– Hon har en utmattningsdepression (vilket förmodligen är inkorrekt eftersom det oftast är utmattningssyndrom, sanna utmattningsdepressioner är ovanliga, men det är en parentes)
– Hon har en sambo som hon nu ”måste skiljas från”
– Skulden är gammal, från när kvinnan var ensamstående mamma med småbarn, och skulden exkluderades när hon genomgick skuldsaneringen
Med hjälp av en jurist fick Ann-Katrin möjligheten att bo kvar så länge hon följde en amorteringsplan som fastighetsägaren Hembla gått med på. Men på grund av en miss från arbetsgivaren uteblev hennes lön i oktober och hon kunde inte uppfylla amorteringskravet.
Denna passage gör mig fundersam. Hur kan det komma sig att en missad lön (ca 25% av hennes inkomster) inneburit att hon inte kan betala hyran, när hon får 75% sjukpenning? Hur kommer det sig att de pengar hon fått från sjukpenningen inte i första hand gått till hyran? Hon verkar ju medveten om att hon behöver boendet för att allt ska funka i övrigt, så varför är inte hyran det första hon betalar när det kommer in pengar på kontot?
Jag har full förståelse för hyresvärden. Det är en jättestor skuld, och hyresvärdar är inte någon sorts godhetsapostlar som inte har några kostnader. Hyran ska ju trots allt täcka kostnaderna för att ha hyreshuset. Om alla hyresgäster resonerade som damen, och valde att köpa cigg istället för att betala hyran (i reportaget går hon ut och tar cigg på balkongen), hur skulle det se ut?
Kommentarsfältet är fullt av folk på varsin sida – de som tycker att hon får skylla sig själv, hon har fått många chanser, och de som tycker att Sveriges skyddsnät är för svagt och att det är för jävligt att hon blir utkastad. Men om man inte betalar sin hyra och sen ändå får en ny lägenhet (som då bekostas av skattebetalarna), vad har någon då för incitament att betala hyran i första hand? Visst ska Sverige ha ett skyddsnät, men kvinnan har fått skuldsanering (vilket innebär att man faktiskt slipper betala skulder man dragit på sig), har sjukpenning, och hon har fått massor av hjälp och väldigt många chanser av hyresvärden – hur mycket mer nät ska vi ha?
Man undrar ju också vad damens sambo har för inkomster? Kan inte han bidra till hyran, med tanke på att de båda uppenbarligen vet konsekvenserna av att bli av med boendet?
Borde damen ha en god man? Det är möjligt. ”Kognitiv diagnos” kan som sagt betyda mycket, ADHD, Asperger, depression, demens, med mycket mera. Men det är inte nödvändigtvis så att vi ska anta att hon är inkapabel att sköta sin ekonomi.
I artikeln säger hon:
Det var ju ingen som trodde att det skulle bli så här. Vi skulle ha ett bra liv på ålderns höst.
Men vad har hon gjort för att livet på ålderns höst skulle bli bra? Hon har fått en skuldsanering, men det verkar ju inte ha blivit bättre sedan dess.
Jag kommer oavsett vad inte ifrån frågan om var sjukpenningspengarna tagit vägen. Varför har inte de gått till hyran? Det kan inte vara så att 25% av en tjänst som brukarombudsman kan ge mer pengar (och därmed täcka hyran) än 75% sjukpenning från Försäkringskassan?
Och slutligen, vad har pandemin med saken att göra? Är det värre att bli vräkt nu än för ett år sedan?
Nej, det här tycker jag är ytterligare en i raden av snyfthistorier utan tuffa frågor från journalisterna.
IGMR, Att välja lycka och Pappa betalar? har skrivit bra inlägg på sistone om balansen mellan sparande och livet. Jag känner igen mig en hel del i deras inlägg.
När vi började vår sparresa blev det radikala omläggningar som gjorde stor skillnad för sparkvoten. Det är det första steget när man blir en del av ”sparkyrkan” (som AVL kallar det) eller FIRE-communityt. Översikt av inkomster och framför allt utgifter, och sedan sågning av alla utgifter. Vi såg över matköpen och kunde snart halvera matkostnaderna. Vi tog bort mycket av det som hade med TV att göra, inte minst vårt kabel-TV-abonnemang. Vi slutade i stor utsträckning att shoppa, och jag växlade än längre från att köpa nytt till att köpa begagnat.
Efter ett tag landade vi, precis som många som hamnar i det här (och väljer att fortsätta, för ett alternativ är ju att man ger upp för att en så asketisk hållning inte är något de vill leva i, och de sparkar bakut istället), i en väldigt sparsam hållning där det för min del gjorde ont varje gång vi drog kortet. Maken och jag fick ha en (flera) diskussion(er) om att vi är i en tid i livet då vi kommer behöva köpa saker, underhålla huset, och så vidare. Det kostar pengar att leva, och det kostar definitivt pengar att leva det liv vi lever. Samtidigt är det hälsosamma diskussioner att ha – vad är det vi värderar i livet? Vad är det vi tycker är viktigt, vad är det vi är villiga att lägga pengar på?
(Ett exempel på sistone: När vi var på Kolmårdens halloween sålde de en liten påse marshmallows med pinnar så att man kunde grilla dem över deras öppna eldar. Påsarna kostade 30 kr/st, vilket säkert är långt över inköpspris, men vi köpte. Det är ett ljuvligt minne, äldsta dottern har velat grilla marshmallows länge och vi har aldrig kommit oss för det. Båda ungarna tyckte så klart att det var jättegott, och det var värt varenda krona.)
Till slut kommer det – i bästa fall – balans. Vi har hittat en nivå vi trivs med – en balans mellan utgifter och sparande. Vi vet vad vi sparar mot, vi har bra grund där onödiga utgifter har rensats ut, som gör att vi brukar landa på en sparkvot som är över 40% varje månad. Vi har inget behov av att maxa upp till 70% sparkvot (även om det händer någon enstaka gång då och då), eftersom ingen av oss tänker sluta arbeta. Vi väljer inte billigast möjliga vid varje givet tillfälle, men vi väljer medvetet. Vi gör inte alla reparationer på saker och ting själva när det tar oss för mycket tid och är en för dålig kronor-per-timme-uträkning – men det vi kan och tycker är värt med den ekvationen i åtanke, det gör vi. Inte alltid den enkla vägen, men inte heller alltid den svåra. Och att radikalt minska utgifterna på sådant vi inte tycker är värt pengarna ger oss möjlighet att lägga betydligt mer på sådant som är viktigt för oss.
Vi har aldrig maxat inkomstsidan på det sätt som t ex IGMR gjort. Jag har tittat på t ex mystery shopping, men kommit fram till att kronor-per-timme-uträkningen är för dålig. Hellre lite lägre sparkvot, och mer tid som är min egen. Vi hyr inte ut allt vi hade kunnat hyra ut, för att jag känner att det skulle ta för mycket tid för en för liten peng in. Hade jag inte jobbat, forskat, haft två barn att älska och ta hand om, ägt hus, skrivit böcker, tränat och bakat tårtor, så hade det kanske varit annorlunda, men min fritid är just nu otroligt mycket värd. Jag vill tillbringa den tiden med min familj, inte med att jaga kronorna som kan öka vår sparkvot marginellt. Däremot använder jag mig alltid av cashback-siter när jag handlar online, vi har kreditkortsbonus (automatisk), och ibland säljer jag begagnat (mer här om våra side-hustles/extraknäck). Sådant som känns som en bra kronor-per-timme-nivå.
Givetvis påverkar det att vi har förhållandevis bra löner. För vår del spelar inte en hundralapp hit eller dit någon särskild roll. I ett annat hushåll, med helt andra inkomstnivåer, kan ju prioriteringarna av den anledningen vara annorlunda. På det sättet har vi det fantastiskt lyxigt förspänt.
Kanske blir det annorlunda när barnen är större, kanske inte. Jag tror att jag alltid kommer att tycka att min fritid är det viktigaste, och den tiden får vägas mot arbetsinsats och tidsinsats på ”side hustles”. Som IGMR sammanfattade det: Man kan inte göra allt, alltid.
Danske bank (banken där vi har våra bolån) skickade ut ett mail med ”tips”. Där fanns bland annat en länk till deras sparkalkylator som säger ”hur mycket du borde spara och till vad”, så den klickade jag på och fyllde i mina uppgifter.
Det lustiga är att alldeles oavsett vad du fyller i för siffror så är svaret detsamma:
Du ska ha 1-2 månadslöner i buffert på ett konto och du ska spara 5% av lönen som ”målsparande”, och 5% av lönen som pensionssparande.
Jag tycker att det är en väldigt intressant inställning att oavsett vad så ska man spara samma. Oavsett ålder, oavsett lön.
Det där med buffert är en intressant diskussion som ständigt återkommer. Hur mycket ska man ha – och vad ska den vara baserad på? Är det rimligt att basera bufferten på inkomsten, eller ska den baseras på utgifterna? Danske bank rekommenderar dessutom en buffert på 1-2 månadslöner före skatt, så det kan man ju också diskutera om det ska vara bruttolön eller nettolön. Själv föredrar jag att basera bufferten på våra utgifter. Vi har bra koll på hur stora våra utgifter är – framför allt vet vi vad vi behöver för att gå runt. Den siffran tycker jag är bra att använda för att bedöma hur stor buffert man behöver. För vår del skulle det vara fullständigt onödigt att ha två bruttomånadslöner liggande på ett sparkonto.
Bufferten beror också på vad det finns för tillgängliga pengar i övrigt. Själv tänker jag att ju mer man har på sitt frihetskonto i investeringar, desto lägre blir behovet av en enorm buffert med tiden.
Dessutom beror ju buffertbehovet på livet i övrigt. För oss, med två barn, bil och villa, är behovet betydligt större än för singel-studenten utan barn som bor i en studentlägenhet, som använder cykeln och kollektivtrafiken för att ta sig runt. Det är helt enkelt helt olika vad som kan drabba oss, vad gäller hur stora påfrestningar våra ekonomier behöver kunna klara av.
Slutligen tycker jag att ett mål om att spara totalt 10% av lönen är lågt, men det är ju preaching to the choire i FIRE-communityt. Men till det ska ju sägas att 5% är ”målsparande”, vilket de inte har definierat, men det låter ju som att det är ett sparande till något särskilt (ett nytt kök eller en resa eller något), snarare än för framtida frihet. Således är det bara 5% av lönen som läggs mot framtida frihet och att slippa 40-40-40-blåsningen (jobba 40 timmar i veckan i 40 år för att få ut 40% av lönen i pension). Det är väldigt lite.
Så, Danske bank har givetvis rätt gällande att ”det bästa sparandet är det som blir av” – men deras sparkalkylalator lämnar mycket att önska för att inspirera folk att spara mer.
Som tur var var det inte bara jag som reagerade med ungefär ”WTF 5 000 kr per barn?!”
Vad är egentligen rimligt att lägga på julklappar – till barn eller till någon annan? Ens ekonomiska situation borde givetvis vara en av de viktigaste bitarna som styr hur mycket man spenderar, men det är förmodligen inte alltid så det blir. 5 000 kr per barn hade blivit kännbart i vår familj, det hade definitivt påverkat vårt sparande för månaden – men då har vi ändå förhållandevis bra inkomster. I andra familjer måste 5 000 kr per barn bli extremt påfrestande för ekonomin, om man alls klarar det utan lån. Och tydligen är julen snabblånens högtid. ”Jullån” låter ju lite… juligt. Men det är ju mest av allt fullständigt tragiskt. I januari sitter man där med en ordentlig jul-baksmälla istället och ska försöka få ihop ekonomin.
Barnens ålder spelar in i hur mycket pengar föräldrar är villiga att lägga på julklappar. Desto yngre de är, ju mindre pengar ”behöver” man lägga (om det nu någonsin kan sägas att man ”behöver” köpa julklappar). Första året eller två är julklappar egentligen helt onödiga, och våra ungar har knappt fått några julklappar de åren. Förra året fick vår yngsta (då 1,5 år) badleksaker eftersom det behövdes nya (inte second hand heller, för det har jag inte hittat second hand, förmodligen eftersom badleksaker blir sjukt äckliga efter ett tag), och hon tyckte så klart att pappret var det roligaste.
En undersökning från 2016 visade att föräldrar köper 4-6 julklappar per barn, och man köper nytt (”på nätet, i fysisk affär, i köpcentrum” är på plats 1-3, med ”second hand” på fjärde och sista plats). Hur mycket pengar är rimligt att lägga på julklappar till olika åldrar? Så här svarade man då:
Och till ens partner är det (tydligen) rimligt att lägga 500 – 1 200 kr.
I vår familj ger vi främst julklappar till barnen. Mormor och morfar respektive farmor och farfar får en väggkalender för kommande året med bilder av barnen, det har vi gjort sedan äldsta dottern föddes och det är mycket uppskattat. Jag och maken ger sällan julklappar till varandra, det beror på om vi hittat något vi verkligen tycker passar. Förra året hade jag redan på sommaren köpt ett fint läderförkläde för honom att ha till allt grillande och matlagning, och det gav jag honom i julklapp. Själv älskar jag att ge mycket mer än att få, framför allt när jag hittar de perfekta klapparna. Om jag ger till vänner så brukar det bli egenproducerat – en sylt, en saft, och/eller ett bröd, till exempel. Det brukar vara otroligt uppskattat.
Barnen får i så stor utsträckning som möjligt begagnat, köpt via Sellpy eller köp-och-sälj-sidor. Min grundprincip är 1) något de önskar sig, 2) något att läsa, och 3) något att ha på sig. Till vår äldsta blir det ibland ytterligare en klapp, oftast bok- eller pysselrelaterat. Den lilla kommer vara medveten om julafton någotsånär för första gången det här året, men hon kommer att få enligt samma princip.
Sammantaget kan jag lugnt säga att jag hamnar i kategorin 100-300 kr per barn, just eftersom allt är begagnat. Vi får väl se med att de blir allt större, förr eller senare kommer de ju komma med dyrare önskemål. Men det borde vara ett par år bort, hoppas jag. Och även då kommer jag aldrig att gå med på något så stort som 5 000 kr per barn…
Jag har avvaktat att flytta vårt fondsparande till Savr ett tag, för att se så att det faktiskt verkar vara legit. Nu tyckte jag att jag hade tillräckligt på fötter för att flytta pengarna, så i början av oktober sålde jag av från Avanza och flyttade relevant kapital till Savr, där de nu ska in i fonder där istället.
Så vad är Savr? (Uttalas Saver, det fattade inte jag från början i alla fall…)
Savr är, enligt den egna hemsidan, ”plattformen där du kan äga över 1 300 av de bästa fonderna utan att år efter år betala provisioner till någon. Resultatet blir att du betalar 30-50 % lägre avgifter, varje år.”
Hos en vanlig fondmäklare, såsom Avanza eller Nordnet, betalar du dels en fondavgift (satt av fondbolaget, t ex 1%) och sedan en avgift till fondmäklaren (satt av Avanza/Nordnet, t ex 0,5%). Det är så fondmäklaren får in sina pengar för att hantera fonderna, eftersom du inte betalar courtage vid köp och sälj av fonder. Det Savr gör annorlunda är att de tar en plattformsavgift (för närvarande 0,09%) och tar ingen provision på den enskilda fonden. Den fondavgift som presenteras på hemsidan är inklusive plattformsavgiften, så du behöver inte sitta och räkna på det.
Savr erbjuder investeringssparkonto (ISK), insättningsgaranti och investerarskydd. Du kan månadsspara och pengarna kan dras direkt från ditt vanliga bankkonto. Du kan också flytta en ISK rakt över från din nuvarande nätmäklare.
Exempel: TIN Ny Teknik.
Avgift på Avanza: 1,59%
Avgift på Savr: 1,08%
Engångsinsättning om 100 000 kr, låter stå i 30 år med 8% årsavkastning.
Slutvärde Avanza: 622 000 kr (142 000 kr i avgifter)
Slutvärde Savr: 726 500 kr (107 000 kr i avgifter)
Skillnad: 35 000 kr i avgifter, 104 000 kr i slutvärde (för att ränta-på-ränta gör att Savr-pengarna växer snabbare). Avanza tar 27% av avkastningen, Savr 17%.
Negativt med Savr? Möjligen att alla fonder inte finns. Men ärligt talat finns det alldeles tillräckligt många fonder där för att du ska kunna hitta det du behöver. I övrigt har jag så här långt inte hittat något annat att gnälla över (vissa verkar inte gilla deras app/hemsida, men det finns betydligt sämre i bankvärden får jag säga).
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
