Jag började titta på serien Tidying up with Marie Kondo på Netflix för ett tag sedan och har sedan dess städat (eller snarare rensat ut) enorma mängder hemma. Jag bestämde mig för att även låna boken, för att se om det fanns mer att ta till sig i den. Boken heter ”Konsten att städa” på svenska och är en lättläst liten bok med trevlig ton och det finns mycket jag gillar med den – och en del jag inte tycker lika mycket om.
Konsten att städa av Marie Kondo
Det jag gillar
Jag gillar många av tankarna i boken. Tankarna om att behålla det som ger oss glädje och att göra oss av med annat. Jag tycker inte att det är ett helt praktiskt synsätt (hammaren kommer aldrig ge mig glädje, men den är praktisk att ha hemma), men det är en bra grund att utgå från. Jag gillar tanken på att fokusera på det man vill behålla, snarare än att fokus är på att kasta grejer.
Jag tycker också om hennes förhållningssätt till t ex gamla vykort och brev och allt sådant som många av oss tenderar att spara: det gav oss glädje när vi fick kortet, vilket gör att det fyllt sin funktion, och nu kan det kastas utan att vi får dåligt samvete – för att det har uppfyllt sitt syfte. Över lag är tanken att fråga sig själv ”Vad var syftet med den här grejen?” ett intressant tankesätt. Om syftet var att man köpte tröjan när man var på dåligt humör, och genom köpet fick en kick och blev på bättre humör, då tycker Kondo att man – om den inte längre ”sparks joy” – kan göra sig av med tröjan utan dåligt samvetet. Det blir ju lättare att göra sig av med grejer då.
Ytterligare en sak jag gillar är hennes inställning till hur man ska sortera grejerna: ha saker som hör ihop på samma ställe, inte utspritt på flera. Detta har jag nu börjat med, inte minst i köket som jag i princip rensat klart. Där finns nu grejerna jag använder till bakning på ett ställe, all pasta på ett ställe, alla nötter och frön på ett ställe, och så vidare. Det är ju mycket bättre, och det gamla sättet jag hade grejerna på var väl i stort sett en kvarleva från när vi flyttade in (och sen dess har jag bara gått igenom ett skåp i taget och då blir det att allt sätts tillbaka efteråt igen, eventuellt i bättre ordning, vilket är en annan grej Kondo vänder sig mot).
Det jag inte gillar så mycket
Bland det negativa med boken finns – åtminstone i den version av den svenska utgåvan jag lånade på biblioteket – att den är dåligt korrekturläst så den innehåller ett helt gäng fel. Felstavade ord, ord som saknas, och så vidare. Det stör läsningen väldigt mycket för mig. Något annat är begreppet ”ordning på torpet” som återkommer hundra gånger om. I början var det väl sött, men efter fjärde, femte gången blir det bara irriterande. Jag har ingen aning om vad det ursprungliga japanska begreppet är, men ”ordning på torpet” går mig på nerverna långt innan boken är slut. Den är dessutom i stort ganska tjatig, vilket är så det blir när ens budskap egentligen kan kokas ner till ett par punkter men ska fylla en hel bok.
En del saker är bara saker jag inte håller med om. Kondo tycker inte att man får ha lager av något, och ondgör sig över folk med lager hemma. Själv har jag lager av vissa saker – främst sådant som mjöl och andra matvaror som håller länge och används mycket hemma hos oss – och tycker att det visst fyller en funktion för att inte behöva panikhandla. Däremot kan man väl hålla med om att personen som hade 20 000 tops hemma, det var kanske lite överdrivet…
Kondo tycker också att alla saker ska ha ett hem, sin egen plats. Det kan jag hålla med om (för att det blir mycket lättare att lägga tillbaka dem på rätt plats då), men när hon går så långt som att tycka att man ska plocka ur sin väska varje dag och lägga grejerna på sina platser, för att sedan plocka i allt igen nästa morgon, då blir jag lite trött. Ärligt talat är jag fullt villig att låta väskan vara ”rätt plats” för grejerna som ligger i väskan, och göra en utrensning lite då och då istället. Annars är nog risken att jag glömmer både e-tjänstekort och matlåda när jag ska till jobbet på morgonen.
Och sen det där med att prata med sina grejer. Tacka dem hela tiden. ”Väcka dem” om de sover. Tja… lite för flummigt för min del. Hon har en liten story om sin mobiltelefon och… meh. Inte min grej. På samma sätt förhåller jag mig skeptisk till hennes uttalande om att folk gått ner i vikt av att rensa ut (annat än att det är en fysisk övning som bränner kalorier) och andra väldigt långtgående konsekvenser av hennes metod.
Slutligen pratar Kondo mest om att ”slänga” allt. Jag hoppas innerligt att hon egentligen menar återvinna så mycket som möjligt – lämna till Myrorna, sälja på andrahandsmarknaden, återvinna elektronik där det hör hemma, osv. Tyvärr kändes flera av deltagarna i hennes TV-serie som att de mer bara slängde allt, istället för att återvinna. Dussintalet svarta sopsäckar säger inte direkt ”återvinning” för mig.
Sammantaget
Jag gillar ändå boken, även om det är en hel del flum och upprepningar. Grundtesen känns sund och jag tycker om den. Läsvärd bok och jag tror många skulle må bra av att rensa mycket hemma.
De flesta skulle nog vilja vara det, men innebörden av det är förmodligen helt olika. Fråga två personer så får du två olika svar, fråga hundra personer så får du hundra olika svar:
En vill ha en miljon på bankkontot och skulle då anse sig rik.
En annan skulle tycka att en miljon räcker inte långt.
En tredje bryr sig inte så mycket om pengarna, men vill kunna resa när och dit hen vill.
En fjärde känner sig rik om den har ett hus.
En femte om han har ett privatjet.
En sjätte känner sig rik om den inte behöver oroa sig för hur den ska sätta mat på bordet för dagen.
En sjunde för att den kan umgås mycket med sin familj.
…och så vidare
Enligt Placera pengar så är man tydligen rik när man har 5-10 miljoner. Företagsledare/företagsägare ”brukar” tydligen definiera rik som när man har tillräckligt mycket aktier för att tre generationer i framtiden ska kunna leva på dem. Lagom rik? Det är tydligen när man har 50-200 miljoner kronor, enligt företagsledare och kapitalister.
En del fokuserar på vilken lön man har. ”Höginkomsttagare” tänker man väl sig är automatiskt rika, men det behöver ju inte alls vara så. Med hög inkomst kommer i många fall höga utgifter, vilket kan göra att alla pengar försvinner varje månad, eller att man till och med går minus. På samma sätt behöver inte ”låginkomsttagare” vara fattiga – det finns ett helt gäng i FIRE-rörelsen som är låginkomsttagare men som ändå lyckas spara.
Eller är definitionen av rik istället en speciell livsstil? Är det huset, båten, privatflyget? Eller är det säkerheten som kommer av att ha pengar att luta sig mot? Med pengar kommer såväl säkerhet som bekvämlighet, allt från att ha ett tak över huvudet och att kunna värma upp huset för att slippa frysa, till att fylla sagda boende med vackra möbler och saker man vill ha snarare än är nödvändiga. Pengar kan inte köpa tid, men pengar kan definitivt hjälpa en att tillbringa sin tid på ett sätt som man tycker om. Istället för att jobba tolvtimmarspass för att sätta mat på bordet kan man välja vad man vill göra med sin tid.
Men de flesta av oss siktar (gissar jag) inte på 50 eller 200 miljoner på banken. Vi gör det inte. Jag vet inte ens att vi siktar på någon särskild summa, vi har ingen satt ”FIRE-summa”. För vår del handlar det mer om att leva det liv vi vill leva, på ett sätt som är långsiktigt hållbart såväl ekonomiskt som för hälsa, miljö, med mera. För mig handlar rikedom om att ha tid för familjen och möjlighet att gå ner i arbetstid. För det krävs det pengar, absolut, men det är inte någon enskild summa vi siktar mot. Det behöver bli pengar över varje månad för att gå in i pengamaskinen, och vårt riktmärke är att sparar 40% av det vi får in varje månad.
De flesta har väl vid det här laget hittat in i ett nytt normaltillstånd. En ny verklighet där vi inte får träffa våra äldre släktingar, där vi ska hålla avstånd, där det är markeringar i golvet i varje butik för att man inte ska stå för nära. Mina föräldrar har inte fått träffa sina barnbarn sedan det här började, den längsta period vi gått utan att de träffat sina barnbarn. Det känns tufft.
Vi har kollegor som är inlagda på sjukhus med Covid-19 och komplikationer däri. Den som är mig närmst är ung, kärnfrisk löpare som nog är mest vältränad på hela arbetsplatsen.
Det finns de som vill hävda att det ”bara” är äldre som drabbas, men det är det verkligen inte. Jag skriver sjukintyg på löpande band på folk som hostar så att de kräks och har gjort det i fem, sex veckor, folk med pendlande feber, andfåddhet och tryckkänsla över bröstet. Vissa tar jag på telefon, andra behöver komma in och få en läkarbedömning på plats. Är vitalparametrarna bra får de gå hem igen och försöka kurera sig. En del skickas till akuten och några blir inlagda.
För att försöka hålla det positivt är här några saker jag hoppas fortsätter efter att denna kris är över:
Handhygien. Folk tvättar händerna tills de får eksem och riktigt så mycket behövs det kanske inte, men jag hoppas folk fortsätter med mer handtvätt än tidigare.
Skydd i receptioner, mataffärer, etc. Plastskydd som skiljer stackaren som sitter i kassan från de som handlar/whatever, för att även i vanliga fall är hostiga, snoriga människor ute och rör sig och det borde inte folket i kassan utsättas för om det går att hindra.
Handla lokalt. Plötsligt har det blivit viktigt att stötta de verksamheter i sin närhet man vill ha kvar.
Jobba hemma. De som tidigare fått väldigt tydliga nej från sina arbetsgivare om att jobbet inte går att göra hemifrån kanske i större utsträckning har möjlighet att argumentera för sin sak nu. En dag hemjobb i veckan borde ju gå att få igenom när man jobbat fem dagar i veckan hemifrån i veckor och kanske månader?
Fundera över vad som är viktigt. En del som ställs inför en kris som denna har förmodligen fått sig en tankeställare om vad som verkligen är viktigt här i livet. I så fall, ta med den känslan och arbeta vidare med den för att skapa ett liv där det viktigaste är det som får ta mest plats.
Maken byggde lekstuga åt barnen i somras. Den är superfin, gul och vit med svart tak och alldeles väldigt puttenuttig. På insidan har den en rosa vägg och resterande tre är vita. Inredningen var redan från början planerad att vara ett leksakskök, bord, stolar och någon hylla. Således var jag på jakt efter ett begagnat leksakskök, men hittade inget till ett rimligt pris – jag ville ha ett lite lagom slitet eftersom jag skulle göra om det.
Första kvällen på semestern var vi hos svägerskan, och då visade det sig att hennes ungar, som närmar sig tonåren, precis i dagarna rensat ur sin lekstuga för att göra om den till ett ”klubbhus”. Gissa vad som då åkt ut? Japp, ett leksakskök, modell IKEAs Duktig. Slitet så klart efter flera års användning, precis som jag ville ha det.
Före! Smutsigt som tusan, märken och allmänt slitet.
Jag googlade lite och givetvis hade folk IKEA-hackat detta kök många gånger tidigare. Dekorplast verkade vara väldigt användbart med tanke på märkena på träbänken, och resten skulle målas. Sagt och gjort, vi köpte färg efter att ha dubbel, trippel och kvadrupelkollat att det var just rosa hon ville ha. Dekorplast fanns på Bauhaus i både marmormönster, trä och diverse andra mönster.
Jag plockade bort luckorna och målade dem för sig, först med en grundfärg för att det rosa skulle fästa, och sedan två lager rosa. Hyllorna inne i skåpen, som också var väldigt slitna, fick också dekorplast på sig. När allt var målat fick hyllan på ovandelen samt ”diskbänken” dekorplast, och sedan var det bara att sätta ihop allt.
Efteråt, med dekorplast och nymålade ytor.
Dotterns första kommentar? ”Hmmm, den kanske skulle varit gul istället…”
Men hon gillar den. Och jag gillar den. (Vilket som är viktigast kan diskuteras…)
I och med färginköp var den väl inte jättebillig trots allt, men den var ändå en bra bit ifrån de dyra, rosa färdiga kök man kan hitta i diverse nät-leksaksbutiker. Dessutom var det ett jätteroligt projekt.
Jag köpte ett väldigt slitet barnbord för 20 kr via Marketplace och eftersom jag hade kvar både färg och dekorplast fixade jag i ordning det också så att det skulle matcha resten. Det var ett väldigt snabbt jobb som gjorde stor skillnad – den nedersta decimetern av benen blev rosa, och skivan blev dekorplastad. Stolarna är IKEA-stolar jag köpte, också via Marketplace, för 25 kr/st.
Bord och stolar, total kostnad 70 kr.
Jag har försökt hitta billigt för att fixa till myset i lekstugan. Den lilla boll-lamp-grejen ovanför köket var på rea på Rusta för 30 kr. Kakfatet köpte jag begagnat för 50 kr. Kakorna är dels ärvda ihop med köket från kusinerna, dels gamla födelsedagspresenter. Den lilla tandkudden som syns i kanten av bilden köpte jag på loppis för 5 kr. Mattan är det dyraste i hela lekstugan, knappt 200 kr från Rusta, och tålig för att klara kylan och smutsen ute.
I sommar ska det upp enkla gardiner också, tänkte jag, och sedan vi tog bilderna har vi också satt upp en liten hylla ovanför bordet (också ny, men billig, från Rusta). Barnen älskar att vara där ute trots att det fortfarande är lite svalt av och till, den lilla kan stå och ”laga mat” i evigheter.
En del av att bli läkare är att specialisera sig. Efter allmäntjänstgöringen som jag gjorde klart i december 2019 är jag legitimerad, och nu är det dags att hitta Det. Mitt specialområde. Min specialisttjänstgöring, ST i kortform.
Jag har velat bli narkosläkare sedan vintern 2015/16. Det allt det jag började plugga läk för: det är hela kroppen, fysiologin, hur vi hänger ihop och hur olika organsystem påverkar varandra – och för den delen hur yttre faktorer påverkar organen. Jag ser det som ett enormt spännande jobb, med omväxlande dagar och lite av det där adrenalinhöjande som jag skulle önska.
Samtidigt fungerar det sämre med mina önskemål om att ha fokus på familjen och inte jobba heltid. På att hinna med forskningen (något de redan på intervjun förra året klargjorde var fritidsgöra) och alla mina andra projekt som jag vill lägga tid. Det är en jourtung specialitet där verksamheten pågår dygnet runt.
På sistone har även rättsmedicin seglat upp som en möjlighet. Det är ju en helt annan typ av specialitet, inte minst eftersom det i stor utsträckning är döda man har att göra med. Det är en del levandeundersökningar också, men mycket av tiden hänger man i en obduktionssal. Det är inte riktigt vad jag tänkte mig när jag började på läkarutbildningen, även om alla andra tänkt tanken åt mig eftersom jag har juristutbildningen bakom mig.
Sist men inte minst har vi specialiteten jag inte egentligen tänkt mig alls: allmänläkare. (Distriktsläkare, vårdcentralsdoktor, etc). En betydligt mindre spännande specialitet i mina ögon, med dagar som följer rutin och schema. Massor av administration, sjukskrivningar, receptförnyelser. Rond på äldreboenden och multisjuka människor som kommer med handskrivna listor på alla sina krämpor. Det är där jag är nu, på ett vikariat till efter sommaren.
Mer än en kollega har varit på mig om att bli allmänläkare.
Och grejen är att när jag ställer upp de här tre specialiteterna sida vid sida, då är det inte narkos som vinner. När jag ställer upp saker som möjlighet till deltid, arbetstid, forskningstid – då blir det smärtsamt uppenbart att allmänläkare är det bästa. Till och med efter att jag drar av poäng för all administration och de många randningarna, till och med när narkosen och rättsmedicin får full poäng för spänning – till och med då vinner allmänmedicin. Och det är inte med en poäng heller. Det är med många.
Så vad är viktigast? Är ”spännande” den viktigaste biten så vinner narkosen. Men borde det vara det viktigaste?
FIRE-tänket har mig snärjd, på det positiva sättet. Innan hade jag kanske inte tänkt så här, kanske hade jag kört på mot narkosen och insett först om ett par år att jag missat mina barns uppväxt och lagt alla mina sidointressen på hyllan. Kanske hade det blivit bra, men förmodligen hade det blivit mest stress och press. Om jag nu förespråkar att tänka på vad som är viktigt på riktigt för mina patienter, då borde jag ju följa mina egna råd. Det finns så mycket annat än jobb som jag tycker är viktigt.
Som allmänläkare kommer jag göra skillnad, det känner jag redan att jag gör. Maken säger att ”en bra allmänläkare är värd sin vikt i guld”, och vem vet om jag blir riktigt så bra eller ej – men jag kan bli bra i alla fall. Patientmötena är intressanta, det har jag aktivt suttit och tänkt när jag haft dem framför mig. Givetvis inte alla, men många. Att få samsyn med en patient, att träffa dem upprepade gånger och följa dem, att hjälpa dem att må bättre, det är något helt annat än att stå på ett hjärtstopp eller ta hand om ett multitrauma – men det är faktiskt spännande det också.
Så efter många, långa timmar av funderande fram och tillbaka sa jag till slut ja till ett fortsatt vikariat på vårdcentralen där jag redan tillbringar mina dagar, och det med målet om att bli ST-läkare här.
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
