17 11 2019 | Månadsavstämning |
Jaa, månadsavstämningen för förra månaden är liiiite sen. Aja. Jag har haft annat att göra!
Oktober månads sparkvot blev kraftigt påverkad av att vi köpte nya fönster. Vi har stora fönster i vardagsrummet där det vid kraftigt regn börjat läcka in så att det blev pölar på golvet, vilket föranledde kontakt med killen som bytte ett antal andra fönster åt oss (Nya Fönster & Montage, för de är så jäkla bra att de förtjänar omnämnande (jag får inte en spänn för det), Milan som är kontaktperson i Östergötland är grym från början till slut). De nya fönstren installerades i mitten av oktober, och sen kom det givetvis en faktura på ett rätt stort antal tusen.
Detta föranleder alltid en fundering för min del kring hur det ska läggas i budgeten. Förra året tog jag de stora kostnaderna vi hade och la dem vid sidan av budgeten för att sedan lägga samman och dela på tolv, för att lägga till det som kostnad varje månad.
Det blir ju en fråga om huruvida min Excel bara ska vara kassaflöde, eller om man ska göra det mer som en resultaträkning. Fönstren kommer vi ju sannolikt inte byta igen på många år, så egentligen borde kanske kostnaden slås ut på mycket längre tid, som företag gör med sina större investeringar.
Det här året har jag kört genomgående med att min Excel är kassaflödet. Därför belastar hela kostnaden för fönstren bara oktober. Maken argumenterar för att sparkvot därmed blir helt meningslös, för det går ju inte att jämföra det här årets oktober-sparkvot med förra årets eller nästa år, om vi då inte köper nya fönster. Men jag gillar sparkvot ändå.
Så hur blev sparkvoten? Med fönstren blev det 17%. Skulle man annars dela kostnaden på 12 månader skulle sparkvoten varit 60%, och helt utan fönstren (för att jämföra med förra året) skulle den varit 64%.
Någonstans får man ju vara nöjd med en ekonomi där vi trots denna stora utgift ändå kan spara 17%.
Men i alla fall. I övrigt var det ju en bra månad. Matkostnader på bara 1 700 kr i butik, mest för att pappa var här mycket och tog hand om barnen och då köpte han en del mat. Jag och maken var på dejt och åt på vår favoritrestaurang, så det plus enstaka andra poster gjorde att utematen blev ungefär lika mycket, men det var det värt. Att få spendera tid med sin man, som vuxna, och sitta ner genom ett helt mål mat… det är otroligt mycket värt.
Övrigt-sidan var väldigt låg och av åtta poster var sex stycken begagnat-köp, vilket gör mig nöjd (ytterligare ett begagnat-köp var i kategorin kläder, till äldsta dottern). En del av pengarna i övrigt-kategorin är också utlägg för jobbresa som kommer återbetalas, men återigen är det det där med kassaflödet som gör att jag har med det. Maken köpte årskort på Friskis & Svettis.
Inkomsterna bestod av två heltidsinkomster minus en dag VAB, barnbidrag och VAB från Försäkringskassan, samt en peng för två tårtor jag gjorde till en kollegas disputation. På det hela taget rätt normala inkomster, lite lägre än årssnittet.
Det här var första månaden (och sista!) det här året då vi båda jobbade heltid. Barnens morfar har varit på plats en hel del för att hjälpa till med barnen, mest för att de ska slippa vara på dagis tio timmar per dag fem dagar i veckan. Ingen av oss gillar den situationen. Eftersom det var en kort tid fram tills jag nu är klar med AT bestämde vi att vi ändå körde på. Men det blir skönt nu när det lugnar ner sig igen.
6 11 2019 | FIRE |
Imorgon gör jag min sista dag på vårdcentralen som AT-läkare. Efter 2,5 år av allmäntjänstgöring (förlängd på grund av föräldraledigt) är jag äntligen legitimerad läkare, med de möjligheter det öppnar för.
Så vad ska jag göra sedan?
Först blir det två veckor forskningstid som jag har kvar – och det följs av ledighet. 50% föräldraledigt, 50% forskningstid, i två månader. Ledigt över jul och nyår och ledigt hela januari. Det blir en kraftig sänkning av våra inkomster, och det kommer ju påverka vår ekonomi gravt—
Nej, just det. Inte. För att det är inte så våra liv ser ut längre. För att vi har lagt om livet till att inte kräva hela våra löner för att fungera. Vi lever bra på bara min lön och sparar i princip hela makens.
När februari kommer börjar jag jobba igen, men på 60% med 40% föräldraledigt. Det blir fyradagarshelg varje vecka, jobb tisdag till torsdag. Barnen får korta veckor på förskolan, och eftersom maken är jourkompsledig de flesta fredagar blir det mycket extra tid för familjen.
Det ska bli otroligt skönt.
27 10 2019 | Allmänt, FIRE |
I förra veckan var jag på en kurs kallad Försäkringsmedicinsk grundkurs, som är en obligatorisk del av allmäntjänstgöringen. Det var inte en kurs jag såg fram emot sådär enormt mycket, eftersom försäkringsmedicin inte direkt är det som ligger mig varmast om hjärtat av alla medicinens olika delar.
Med mina låga förväntningar i bakhuvudet blev det dock två riktigt bra dagar, och en av de sakerna jag tog med mig var denna:
Vi har ingen allmän eländesförsäkring i det här landet.
Det vi har är en sjukförsäkring, men den gäller sjukdom och inte att livet är allmänt jobbigt.
Detta är något som inte är så poppis bland populationen, kan jag säga. På vårdcentralen har jag ett par patienter i veckan som önskar sjukskrivning, och av dem är det rätt många som inte faktiskt är sjuka. De är stressade, de mår inte så bra, de har livssituationer som inte är hållbara i det långa loppet – de har tuffa arbeten, barn med diagnoser, föräldrar som är sjuka, dåliga relationer… Men de är inte sjuka. Och folk blir generellt ganska upprörda när jag förklarar det för dem.
Och vad är grejen med detta då? Jo, det är det egna ansvaret. Man har ett eget försörjningsansvar. Sjukskrivning ska användas vid sjukdom, inte för att en person inte orkar sitt jobb och därmed har svårt med sin egen försörjning. Att vara stressad är inte en sjukdom. (Med det sagt, innan någon argt hoppar på mig: det kan bli en sjukdom, men det är förhoppningsvis både vården och patienten intresserade av att det inte ska bli.) Är man stressad får man helt enkelt göra det egna valet att gå ner i tid eller göra någon annan förändring som gör livet hållbart över tid.
Jag tänker att om fler kunde anamma FI-tänket och spara mer och skapa ett större utrymme i sin ekonomi, då skulle en del saker i vårt samhälle lösa sig. Folk skulle kunna gå ner i tid utan att det skulle ge grav påverkan på vår ekonomi, vilket i sin tur skulle kunna hindra långtidssjukskrivningar som i sig ger dålig ekonomi.
Från försäkringsmedicinska kursen – och som vi fått flera gånger tidigare under utbildningen – tar jag återigen med mig det ansvar jag har i situationen: jag har inte ansvar för patientens ekonomi, jag ansvarar bara för att göra en medicinsk bedömning om huruvida personen lider av sjukdom eller ej. (Även om jag glatt lyfter ekonomifrågan i samtalen också.)
23 10 2019 | Allmänt |
Om tre veckor är jag färdig med min AT och får skicka in min lilla AT-bok med underskrifter för att få ut min legitimation. Det känns riktigt bra att äntligen vara legitimerad, att vara läkare ”på riktigt”.
I samband med legitimationen vill mina föräldrar ge mig någonting för att fira att jag är klar. Så de undrade vad jag kunde tänkas önska mig.
Och jag måste säga, det är helt blankt.
Jag kan inte säga att det är något jag önskar mig. Jag har ju allt. De senaste åren har ju snarare handlat om att dra ner, skala av, och hitta en nöjdhet i det vi redan har. Det senaste stora jag köpt är en ny IPad, eftersom min gamla var åtta år och delar av skärmen inte längre fungerade som touchscreen, vilket gjorde den ganska oanvändbar. I övrigt köper jag väldigt lite och önskar mig väldigt lite.
Smycken är ju tradition; jag fick en ring när jag tog juristexamen. Men jag använder inte så mycket smycken. Vigsel- och förlovningsring ligger oftast oanvända hemma eftersom vi inte får ha smycken på händerna på jobb. Som klocka har jag min Fitbit. Halsband tänker jag sällan på att sätta på mig när man skyndar genom morgonrutinerna, inte heller örhängen.
Jag funderar ärligt talat på att be om ett par Investor-aktier. För att jag har helt enkel ingenting jag önskar mig just nu, och om jag får Investor-aktier kan jag ju använda avkastningen framöver om jag kommer på att jag önskar mig något…
Vad skulle ni önska er?
21 10 2019 | FIRE |
Utmattningspatienterna är vanliga på vårdcentralen. De är utmanande för mig som läkare, både i att de tar enormt mycket energi och de är komplicerade att få tillbaka i arbetslivet. Det är en intressant balansgång att inte pressa för hårt men samtidigt utmana dem lagom för att det ska bli förändringar.
En fråga jag brukar utmana dem är: behöver du jobba heltid? En annan är: hur skulle du vilja att ditt liv såg ut?
Det är förvånansvärt (eller inte?) hur många som lever ett liv som är helt annorlunda än det de drömmer om. I FIRE-poddarna brukar det pratas om huruvida man lever sitt liv ”in line with your values”, vilket jag ofta låter så flummigt men det ligger faktiskt något i det. Lever du ett liv som stämmer överens med vad du värderar? Är familjen det viktigast men de bara
Nu är det inte alla som kan spara mer än 50% av lönen, det inser jag, för har man 16 000 kr ut efter skatt och man är ensamstående och har två barn, då blir det inte 8 000 kr kvar i slutet av månaden att stoppa in i indexfonder eller vilket sparande man nu vill ha. Många är dock inte i den situationen, utan har större inkomster och kanske är två om barnen. Och man behöver ju inte spara 50% för att få lite luft i ekonomin heller. Men det som är förvånande är vilka val folk ändå tenderar att göra – för de håller sig inte till något som behåller status quo, utan de förvärrar ständigt för sig själva. De fortsätter i samma spår hela tiden, köper prylar, stressar på jobb, och går till slut in i väggen – med resultatet att de blir sjukskrivna och därmed får mindre pengar, och ekonomin blir ännu sämre, det är mer stress för de måste komma tillbaka till jobb.
Och så vidare.
Många tror att det inte finns något annat sätt att leva än heltid, lön till lön, och ständigt klättra uppåt på stegen. Förslaget från min sida om att dra ner brukar i första läget bemötas av att det inte går. Sannolikheten att det inte går att göra någon som helst förändring är dock liten – de flesta har streaming-abonnemang, något gymkort de inte använder, okynnesköp i mataffären, uteluncher istället för matlåda, spontanshopping av kläder till en redan överfull garderob… ja, allt det där jag skriver om på bloggen, och alla andra FIRE-människor skriver om.
Det som är positivt är att andra eller tredje gången jag träffar patienten kan de ha kommit en liten bit på väg i tankarna om att välja på ett annat sätt. Långt ifrån alla, men man kommer aldrig att nå alla – så jag får vara nöjd med de jag kommer någonstans med.
