Jag minns inte var jag fick tips om den här boken, men Störningen av journalisten Katarina Bjärvall var intressant läsning, inte minst när man relativt nyligen arbetat på en psykavdelning i rollen som AT-läkare. Störningen – ADHD, pillren och det stressade samhället handlar om den närmast lavinartade ökningen av ADHD-diagnoser vi sett det senaste decenniet. Andelen människor som medicinerar på grund av ADHD är högt – det kändes som att var och varannan patient under trettio även på vårdcentralen och akuten stod på Strattera, Elvanse, eller, kanske mest, Concerta. Folk som redan tagit dessa preparat i flera år och som inte reflekterade över det i någon större utsträckning, men också personer som sedan länge slutat ta dem men någon gång stått på dem (men de hade inte tagits bort i medicinlistan eftersom läkare är rätt dåliga på att ta bort läkemedel från medicinlistan).
Störningen av Katarina Bjärvall
Bjärvalls bok är ett försök att ta ett brett grepp om hela problematiken runt den ökande ADHD-diagnosticeringen. Det är sällan någon vidare munter läsning, oavsett om det handlar om läkemedelsbolagens påverkan på forskningen och deras intensiva marknadsföring av ADHD och dess mediciner (och detta tillägnas en stor portion av boken), Läkemedelsverkets dubbla stolar, och samhällsutvecklingen där allt mindre utsvävningar från den strömlinjeformade, produktiva normen tillåts. Läsningen om läkarna som sponsras av läkemedelsbolagen och inte ser minsta problem med detta. Den mest bisarra enskilda kommentaren i boken är från överläkaren och professorn emeritus Lars Jacobsson som var huvudansvarig utredare vid den stora rapporten om diagnosticering och behandling av ADHD från SBU, som säger: ”Objektiviteten tycker jag har gått alldeles för långt” gällande att man kanske inte både borde betalas från läkemedelsbolagen och samtidigt skriva utredning om hur man ska behandla ADHD…
Det finns en hel del annat i boken som också är bisarrt, ska sägas:
En annan marknad som växer är den för småbarn. I USA har tiotusentals två- och treåringar fått en adhd-diagnos. […] Experiment med adhd-medicin har ändå gjorts på barn så unga som två och ett halvt år.
Huuur skiljer man en tvååring med ADHD från en tvååring utan ADHD? Rimligen borde det inte alls gå att sätta diagnosen, med tanke på att det ska krävas ett längre perspektiv än vad två-tre års levnadstid kan ge, men alldeles oavsett – de flesta två- och treåringar jag känner (och jag känner ju faktiskt ett gäng numera eftersom stora tjejen är precis i den åldern och går på dagis) är (hyper)aktiva, lättdistraherade, ofta rätt okoncentrerade, glada och skrikiga om vartannat och allmänt liksom SMÅBARN. Men vad gör det när läkemedelsföretagen ser en möjlighet till en större marknad och när föräldrar blir allt mer stressade och upptagna med annat (i den åldern är det ju knappast skolan som ställer krav på ADHD-utredning, vilket boken visar på är rätt vanligt när barnen blir större).
En annan bidragande orsak till ökningen?
Utredningar som leder till ett positivt resultat, alltså en diagnos, är också mer lönsamma än de som leder till ett negativt resultat. Det beror på att de går snabbare. Ju tidigare under utredningen som diagnosen kan ställas, desto kvickare kan utredningen avslutas och desto fler utredningar kan enheten hinna med och fakturera. Hittar man däremot ingen snabb förklaring till patientens problem så måste man utforska varje tänkbart spår, enligt konstens alla regler, och det tar tid – och tid är som bekant pengar.
Ett kapitel som kopplar samman denna bok med Skärmhjärnan är kapitlet om skärmtid och dess genomgång av vad forskningen så här långt visat.
[…] Barn som har adhd-symtom, eller kanske bara en genetisk sårbarhet för adhd, är generellt sett mer benägna att tillbringa mer tid än andra framför skärmen. Där utsätts de för så mycket stimulans att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse. De får också allt mindre tid över för verkliga samtal, läsning, utelek och annat som stimulerar andra delar av hjärnan än belöningssystemet. Dessutom får de mindre dagsljus, vilket påverkar hjärnans utveckling.
Jag tycker framför allt delarna om att den verkliga verkligheten bleknar i jämförelse med skärmens underhållning är något att ta fasta på – och det inte bara för personer med ADHD, utan generellt. Om vi hela tiden serveras dopaminkickar från skärmen – oavsett om det är likes på Facebook, snabba vändningar i ett shoot-em-up-spel, eller något annat – så borde ju ”verkligheten” med till exempel en vanlig bok bli outhärdligt tråkig. En bok med bara svart text på vit bakgrund – vari ligger spänningen för en hjärna van vid konstanta kickar?
Boken är trevligt skriven med ett enkelt språk. Författaren är inte medicinskt utbildad utan journalist, och hon tar sig tid att förklara de olika läkemedlen, det man vet om orsakerna bakom ADHD, med mera på ett lättfattligt språk. Den riktar sig till alla som vill veta mer om ADHD och är inte alls någon medicinsk litteratur.
Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken!
I Lyxfällan förekommer konceptet ”hopbakslån” väldigt ofta. Eftersom deltagarna har en förmåga att hitta allsköns kreditgivare – det är långivare jag aldrig hört talas om i nästan varje avsnitt – har de ju också ofta väldigt höga ränteavgifter. In kommer Lyxfällan-teamet på en vit springare (eller i en vit bil åtminstone) för att rädda situationen, inte sällan genom att samla ihop lånen i ett större lån och på så sätt få ner räntan. Så vad är ett hopbakslån? Ett hopbakslån är ett privatlån utan säkerhet (eventuellt med borgenär) på upp till ca 350 000 kr.
En av deltagarna i senaste säsongen har eventuellt tittat på tidigare avsnitt av Lyxfällan, eller möjligen pratat med bekanta som tyckt att hopbakslån lät som en bra idé. Hon hade nämligen tagit ett sådant för att bli av med alla sina smålån. Problemet? Att hopbakslånet hade högre ränta än flera av de smålån hon därmed blev av med.
”Jag tittade inte på räntan, jag tittade bara på hur mycket jag fick låna”, sa hon ungefär när Lyxfällan frågade om saken.
Man blir ju lite lätt förtvivlad av den typen av uttalanden. Är inte ränta något man lär sig någonting om i matten i skolan? Eller klarar folk bara inte av att omsätta de dammiga mattekunskaperna från skolan till sin egen verklighet?
Ett hopbakslån som samlar dina lån hos en enda långivare kan vara en jättebra idé – men det bygger på att räntan på hopbakslånet är lägre än de ingående lånens räntor. Har du många lån och vill bli av med dem genom ett hopbakslån måste du alltså först sätta dig ner och titta på vilka räntor du har på de lån du redan tagit, och därefter kan du ta ställning till om någon långivare erbjuder dig ett hopbakslån. Har du många lån kommer räntan vara hög alldeles oavsett, men även att få ner den ett par procent gör stor skillnad för månadskostnaden.
Har du en usel ekonomi där du tagit lån är lånen förmodligen en av de stora utgiftsposterna. Utöver hopbakslån brukar Lyxfällan jobba med att ringa långivarna och försöka få till stånd överenskommelser om tillfälligt frysta räntor (alltså att ingen ränta tas ut på lånet), minskade räntor, eller på annat sätt förhandla om dem. På det sättet kan man ofta få ner månadskostnaden rätt radikalt, och istället för att bara betala räntor – som ju inte minskar skulden – faktiskt börja betala av (amortera) på själva lånen. Ibland kan man också behöva amorteringsfrihet för att komma på rätt köl, men det är ju en tillfällig åtgärd eftersom skulden ju då ligger kvar.
I måndags skedde två saker – dels att jag med tårarna i ögonen lämnade man och barn hemma för att återvända till jobb på riktigt, och dels att min digitala detox tog slut. Så jag tänkte skriva en aning om dessa, som inte är kopplade till ekonomi (annat än att jag får heltidslön igen, snarare än föräldrapenning).
Det var oväntat jobbigt att återgå till arbetet och jag hade precis just nu helst sluppit. Hade gärna varit hemma ett antal veckor till med lillan, jag känner mig inte klar. Än värre blir det av att jag återgår till att göra väldigt korta placeringar – två veckor vardera på två olika kliniker – vilket innebär att jag den närmsta månaden i stort sett hela tiden är ny på jobb med allt vad det innebär av att inte hitta till toaletterna, vara trevlig mot alla, försöka förstå rutiner och tider, och så vidare. Därefter börjar jag på min vårdcentralsplacering, och där har jag jobbat ett halvår tidigare, så det blir skönt för där är jag inte helt ny.
Jag undrar om en del av anledningen till att det denna gång, betydligt mer än förra gången jag var mammaledig, tycker att det är jobbigt att gå tillbaka är att jag känt att livet varit väldigt meningsfullt hemma. Jag har bakat, tagit hand om hemmet, handlat billigt, gått långa promenader, träffat folk ibland, varit med mina barn, och helt enkelt levt ett väldigt givande ”hemmafruliv”. Och jag tycker verkligen inte att hemmafru borde vara ett sånt skällsord, för det har varit mestadels lugnt och harmoniskt och trevligt och icke-stressat.
Kanske påverkas jag också av att hänga digitalt med FIRE-folk. Alla pratar om vad som är meningsfullt på riktigt.
Samtidigt är det trevligt att vara på jobb ändå. Att prata med patienter och anhöriga är givande och att använda hjärnan för att detektivarbeta oss fram till vad som är fel på våra patienter (det är inte alltid helt givet). Det är det här jag utbildat mig för.
Vad gäller den digitala detoxen har jag sedan i måndags besökt Facebook för att kolla de aviseringar jag hade där (i stort sett inget intressant) och för att titta på Marketplace. Det senare gjorde jag faktiskt redan tidigare i helgen, då vi bestämde att vi skulle köpa en ny-begagnad cykel till stora tjejen, och en fin sådan inhandlades för 200 riksdaler i söndags. Dottern fick själv betala 40 kr, taget under stor allvarsamhet från hennes spargris. (Mycket stolt, både dottern och hennes föräldrar.) Har även besökt Twitter för att kolla aviseringarna, men varken på Twitter eller Facebook har jag kollat flödet. Facebook känns faktiskt totalt ointressant, och Twitter vet jag att det är så lätt att fastna i att jag hellre låter bli.
Jag har återinstallerat Instagram eftersom jag ändå inte använder det särskilt mycket, och jag vill kunna uppdatera framför allt min tårt-instagram på ett enkelt sätt (att komma ihåg inloggningarna till tre olika insta-konton är mer än jag känner för att ödsla hjärnkraft på).
Familjen Cosmonomics pusslar. Varje bit man får på plats ger en liten dopaminkick, tror jag bestämt...
Så resultatet av en månad utan sociala medier är att jag saknar dem väldigt lite och kommer behålla dem på en mycket låg nivå. Hemma tror jag att det har påverkat maken, för han sitter inte lika mycket med sin telefon. Vi har börjat lägga tusenbitarspussel ihop som familj istället (äldsta dottern älskar pussel och lägger ett par bitar på egen hand även i 1000-bitars), och jag har läst ett helt gäng böcker och skrivit en del blogginlägg. Barnen älskar att få uppmärksamheten när vi inte ständigt tittar på mobilen. Och för någon som tycker det är jättejobbigt att gå hemifrån på morgonen för att jobba hela dagen är det ju verkligen vettigare att umgås med dem än att sjunka ner i mobilen hela tiden.
Per H Börjesson är VD och huvudägare i Investment AB Spiltan, och hans bok Så kan alla svenskar bli miljonärer är något av en klassiker. Skriven 2011 och uppdaterad 2016 har den enligt omslaget tryckts i 180 000 ex, och då sannolikt en bit fler eftersom den nya upplagan gissningsvis tryckts i ett par ex också.
Boken är uppdelad i tre delar (”Privat rikedom”, ”Olika sparformer – konkreta råd” och ”Din totalekonomi”) plus ett frågor-och-svar-avsnitt. Första delen heter ”Privat rikedom” och allra första kapitlet tar upp den klassiska ”Spara 10% av lönen”-regeln. Resterande är andra klassiska delar av hur man sparar och får ihop en förmögenhet. Köp ditt boende, spara i aktier och fonder – och ett par kängor mot finansbranschen.
Ett roligt citat jag gillar är:
I knallebygderna i Västergötland där jag är uppvuxen lägger man fram lika många kakor som det kommer besökare. Andra är uppvuxna med att man alltid ska lägga fram fler kakor än besökare. I båda fallen är kakfaten ofta slut när kaffet är uppdrucket. ”Lite räcker, mycket går åt” är en bra devis som sparar pengar åt dem som lever efter den.
Därefter följer del två som har ytterligare en mängd (välförtjänta) kängor mot finansbranschen. Den övergripande titeln för sektionen är ”Olika sparformer – konkreta råd” och sammanfattningsvis är det så här: Ja till ränteplaceringar, amortera på egna lån, börsaktier, onoterade aktier, indexsparande, verkligt aktiva fonder, och regionala fonder, frågetecken (alltså det beror på) till fond- och kapitalförsäkringar samt utländska aktier, och nej till alla andra märkliga produkter finansbranschen hittat på. Orkar man inte låna/köpa boken och läsa den finns det också samma information på Sparklubben. (Sparfakta –> Sparalternativ) som drivs av Börjesson/Spiltan.
Boken är straight-forward, enkel och ganska grundläggande. Jag tycker att den blir lite torr ibland, samtidigt som de många exempel Börjesson ger på allt möjligt – från klassiska räkneexempel på vad ränta-på-ränta-effekten gör till exempel från verkligheten på galet dyra lösningar som finansbranschen föreslagit tlll olika personer – gör den mer levande.
De konkreta tipsen är förmodligen bokens främsta behållning och jag önskar att majoriteten av Sveriges befolkning skulle läsa dem. Hade alla varit medvetna om de dyra skräpprodukter finansbranschen vill få oss att köpa så hade de inte kunnat sälja dem.
Investera på Spiltan så får du boken hemskickad gratis!
Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken! 😉
För ett tag sedan köpte jag ett paket med lera i fem färger, ett gäng stansar och kavel med mera, för det facila priset av typ 70 kr på Tiger. Dottern hade under en period tittat på YouTube på när andra leker med Play doh, något jag inte var vidare förtjust i (det finns bättre saker att titta på och YouTube är en skrämmande plats att släppa iväg ett barn på, även om man tror att man har uppsikt går det fort för dem att klicka vidare). Jag tyckte att det var en mycket bättre idé att hon lekte med egen lera istället.
När leran lekts med under ett par veckor blir den dock väldigt smulig och tråkig, med resultatet att smulor hamnar i mattan under bordet och gör mamma lite irriterad. Så vi letade upp ett recept på nätet på egen Play doh, istället för att köpa ny (för det är dyrt).
Ingredienser
5 dl vetemjöl (300 g)
3 dl salt (360 g)
2 msk citronsyra (30 g)
2 msk rapsolja
4 ½ dl vatten, kokhett
pastafärg
Gör så här
Häll ner de torra ingredienserna i en bunke till en hushållsassistent.
Tillsätt oljan och det kokande vattnet över mjölblandningen. Arbeta till en smidig deg som lätt lossnar från kanterna. Låt degen svalna lite och stjälp sedan upp den på ett bakbord.
Dela degen i så många färger du vill ha. Färga degen med 1–2 droppar pastafärg och knåda tills den är välblandad. Degen kan förvaras i plastpåse i kylen i ett par veckor.
Torra ingredienser + olja, och efter att vatten tillsatts och man knådat...
Färdig Play doh i sex färger!
Måste säga att jag är mycket nöjd med resultatet. Och det är betydligt billigare än vad man än kan tänkas hitta i butik…
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
