Den här boken är skriven av paret bakom bloggen Minimalisterna, vars blogg handlar om att leva med minimalt med grejer – mestadels handlar det om att minimera de fysiska prylarna, men även mentalt. Jag har läst bloggen lite av och till de senaste åren. Jag brukar börja läsa den igen när jag känner att jag behöver pepp för att rensa, och sluta när jag tycker att deras rensande går till överdrift (vilket sker ungefär vid resonemang som är ”är du en familj om fyra behöver du bara fyra tallrikar, får du besök kan du låna tallrikar”).
Boken känns i stor utsträckning mjukare än bloggen, då det inte handlar om dem utan om att få andra att börja rensa och plocka bort. Jag upplevde boken väldigt inspirerande, och fick vid flera tillfällen lägga bort boken för att gå och rensa ur ett skåp eller en trave med tidningar och papper som blivit liggande.
Den är uppdelad i fyra områden: introduktion till författarnas syn på minimalism, varför man ska prylbanta, varför det är svårt att prylbanta och till sist det konkreta hur man går tillväga. Sista delen är verkligen en steg-för-steg-guide till hur man börjar rensa, där kanske det mest värdefulla tipset är att inte börja med allt på en gång. Det går inte att prylbanta ett helt hem på en gång. Något annat de är tydliga med är att det inte finns någon riktig slutstation med att rensa, utan det är en kontinuerlig process – vilket det ju måste få vara, eftersom livet förändras med tidens gång.
Samtidigt är det ungefär här jag får problem med boken, att det aldrig finns ett slut. Författarnas syn på att prylbanta har ett väldigt, väldigt spartanskt slutmål. Det är knappt någonting som får vara kvar. Går du en målarkurs och målar en tavla? Ta en bild av den, digitalisera den och släng ”prylen”. Barnens kreationer från förskolan? Samma sak. Böcker du läst, som inte gjort ett bestående intryck (vilket enligt författarna är typ all skönlitteratur)? Ut. Det blir liksom lite mycket. Jag tycker det är trevligt att spara några grejer dottern gör på förskolan. Och att ha fysiska fotoalbum (i mitt fall fotoböcker). Och en del skönlitteratur. Och fler tallrikar än fyra.
Över lag kan man ta med sig den kritik mot konsumtionssamhället som boken utgör. Jag är själv förtjust i konceptet, men jag vet inte om boken upplevs lika bra och inspirerande om man inte är inne i tanken att minska ner mängden prylar hemma – förmodligen är det inte heller den kategorin personer som köper boken, även om de kanske är de som borde göra det.
Sammantaget är det en inspirerande och bra bok vars undertoner ibland går för långt, men som fick det att börja klia i rensa-fingrarna för min del.
