I Lyxfällan förekommer konceptet ”hopbakslån” väldigt ofta. Eftersom deltagarna har en förmåga att hitta allsköns kreditgivare – det är långivare jag aldrig hört talas om i nästan varje avsnitt – har de ju också ofta väldigt höga ränteavgifter. In kommer Lyxfällan-teamet på en vit springare (eller i en vit bil åtminstone) för att rädda situationen, inte sällan genom att samla ihop lånen i ett större lån och på så sätt få ner räntan. Så vad är ett hopbakslån? Ett hopbakslån är ett privatlån utan säkerhet (eventuellt med borgenär) på upp till ca 350 000 kr.
En av deltagarna i senaste säsongen har eventuellt tittat på tidigare avsnitt av Lyxfällan, eller möjligen pratat med bekanta som tyckt att hopbakslån lät som en bra idé. Hon hade nämligen tagit ett sådant för att bli av med alla sina smålån. Problemet? Att hopbakslånet hade högre ränta än flera av de smålån hon därmed blev av med.
”Jag tittade inte på räntan, jag tittade bara på hur mycket jag fick låna”, sa hon ungefär när Lyxfällan frågade om saken.
Man blir ju lite lätt förtvivlad av den typen av uttalanden. Är inte ränta något man lär sig någonting om i matten i skolan? Eller klarar folk bara inte av att omsätta de dammiga mattekunskaperna från skolan till sin egen verklighet?
Ett hopbakslån som samlar dina lån hos en enda långivare kan vara en jättebra idé – men det bygger på att räntan på hopbakslånet är lägre än de ingående lånens räntor. Har du många lån och vill bli av med dem genom ett hopbakslån måste du alltså först sätta dig ner och titta på vilka räntor du har på de lån du redan tagit, och därefter kan du ta ställning till om någon långivare erbjuder dig ett hopbakslån. Har du många lån kommer räntan vara hög alldeles oavsett, men även att få ner den ett par procent gör stor skillnad för månadskostnaden.
Har du en usel ekonomi där du tagit lån är lånen förmodligen en av de stora utgiftsposterna. Utöver hopbakslån brukar Lyxfällan jobba med att ringa långivarna och försöka få till stånd överenskommelser om tillfälligt frysta räntor (alltså att ingen ränta tas ut på lånet), minskade räntor, eller på annat sätt förhandla om dem. På det sättet kan man ofta få ner månadskostnaden rätt radikalt, och istället för att bara betala räntor – som ju inte minskar skulden – faktiskt börja betala av (amortera) på själva lånen. Ibland kan man också behöva amorteringsfrihet för att komma på rätt köl, men det är ju en tillfällig åtgärd eftersom skulden ju då ligger kvar.
I måndags skedde två saker – dels att jag med tårarna i ögonen lämnade man och barn hemma för att återvända till jobb på riktigt, och dels att min digitala detox tog slut. Så jag tänkte skriva en aning om dessa, som inte är kopplade till ekonomi (annat än att jag får heltidslön igen, snarare än föräldrapenning).
Det var oväntat jobbigt att återgå till arbetet och jag hade precis just nu helst sluppit. Hade gärna varit hemma ett antal veckor till med lillan, jag känner mig inte klar. Än värre blir det av att jag återgår till att göra väldigt korta placeringar – två veckor vardera på två olika kliniker – vilket innebär att jag den närmsta månaden i stort sett hela tiden är ny på jobb med allt vad det innebär av att inte hitta till toaletterna, vara trevlig mot alla, försöka förstå rutiner och tider, och så vidare. Därefter börjar jag på min vårdcentralsplacering, och där har jag jobbat ett halvår tidigare, så det blir skönt för där är jag inte helt ny.
Jag undrar om en del av anledningen till att det denna gång, betydligt mer än förra gången jag var mammaledig, tycker att det är jobbigt att gå tillbaka är att jag känt att livet varit väldigt meningsfullt hemma. Jag har bakat, tagit hand om hemmet, handlat billigt, gått långa promenader, träffat folk ibland, varit med mina barn, och helt enkelt levt ett väldigt givande ”hemmafruliv”. Och jag tycker verkligen inte att hemmafru borde vara ett sånt skällsord, för det har varit mestadels lugnt och harmoniskt och trevligt och icke-stressat.
Kanske påverkas jag också av att hänga digitalt med FIRE-folk. Alla pratar om vad som är meningsfullt på riktigt.
Samtidigt är det trevligt att vara på jobb ändå. Att prata med patienter och anhöriga är givande och att använda hjärnan för att detektivarbeta oss fram till vad som är fel på våra patienter (det är inte alltid helt givet). Det är det här jag utbildat mig för.
Vad gäller den digitala detoxen har jag sedan i måndags besökt Facebook för att kolla de aviseringar jag hade där (i stort sett inget intressant) och för att titta på Marketplace. Det senare gjorde jag faktiskt redan tidigare i helgen, då vi bestämde att vi skulle köpa en ny-begagnad cykel till stora tjejen, och en fin sådan inhandlades för 200 riksdaler i söndags. Dottern fick själv betala 40 kr, taget under stor allvarsamhet från hennes spargris. (Mycket stolt, både dottern och hennes föräldrar.) Har även besökt Twitter för att kolla aviseringarna, men varken på Twitter eller Facebook har jag kollat flödet. Facebook känns faktiskt totalt ointressant, och Twitter vet jag att det är så lätt att fastna i att jag hellre låter bli.
Jag har återinstallerat Instagram eftersom jag ändå inte använder det särskilt mycket, och jag vill kunna uppdatera framför allt min tårt-instagram på ett enkelt sätt (att komma ihåg inloggningarna till tre olika insta-konton är mer än jag känner för att ödsla hjärnkraft på).
Så resultatet av en månad utan sociala medier är att jag saknar dem väldigt lite och kommer behålla dem på en mycket låg nivå. Hemma tror jag att det har påverkat maken, för han sitter inte lika mycket med sin telefon. Vi har börjat lägga tusenbitarspussel ihop som familj istället (äldsta dottern älskar pussel och lägger ett par bitar på egen hand även i 1000-bitars), och jag har läst ett helt gäng böcker och skrivit en del blogginlägg. Barnen älskar att få uppmärksamheten när vi inte ständigt tittar på mobilen. Och för någon som tycker det är jättejobbigt att gå hemifrån på morgonen för att jobba hela dagen är det ju verkligen vettigare att umgås med dem än att sjunka ner i mobilen hela tiden.
I fredags gjorde jag min halvtidskontroll i forskningen. Vid mitt universitet är det är ett tillfälle att kolla av var man är någonstans på sin väg mot disputationen, för att se om planen verkar realistisk och att handledaren gör sitt jobb. Man har två opponenter som nagelfar planerna, jobbet som redan är gjort och de planerade studierna framåt, och som ställer mer eller mindre tuffa frågor. Till skillnad från disputationen är det dock okej om man inte kan svaret på precis allt.
Jag har varit väldigt nervös inför det hela, eftersom jag inte är särskilt förtjust (underdrift) i att sitta ansikte mot ansikte och försöka formulera mig snabbt och på ett prydligt sätt. Jag är otroligt mycket mer bekväm med det skrivna ordet, där jag kan tänka efter, kolla upp och formulera om vid behov. Dessutom är nog min största skräck här i världen att vara korkad och att alla andra plötsligt ska inse att jag inte alls kan allt det där som de tror att jag kan.
Hur som haver gick det bra. Tydligen kan jag allt det där de tror att jag kan.
Som tur är har jag fantastiska människor omkring mig när jag går upp i spinn som förra veckan. Min bästa kompis kom med en skylt till mig, men istället för mitt namn står det ”Superwoman” på den. Och en glittrig, rosa penna också med ”Superwoman” på. Hon har kallat mig det länge och jag känner väl inte alltid att jag uppfyller det epitetet, men skylten fick ju mig nära nog att börja grina. Maken är min andra stora stöttepelare, som står stadigt fast när jag stormar.
Halvtidskontrollen innebär 1 500 kr mer i lön, om vi nu ska koppla det här inlägget till ekonomi. Men man behöver ju inte koppla allt till ekonomi. Faktiskt tänker jag med det här inlägget mest konstatera att pengar är långt ifrån det mest värdefulla här i livet. Nära vänner och älskade som stöttar och gör en glad är långt mycket viktigare och jag är så otroligt tacksam över att ha dem i mitt liv.
Sparkvot är ju återkommande bland sparbloggarna. I sin enklaste form är den ju inte mycket att dividera om:
Men när man tittar närmare på det är det ju väldigt mycket som går att diskutera när det gäller båda de ingående delarna.
Till att börja med vad gäller inkomster, som ändå är den av de två faktorerna som nog diskuteras mindre så är det ändå inte självklart. Jag la ut månadsavstämningen för februari och i kommentarerna diskuterade vi huruvida barnbidraget ska räknas in, om det är något som går mer eller mindre helt till sparande (vi sparar 2 000 av de 2 650 kr som kommer in). Det är inte givet åt ena eller andra hållet. Sparar man inte barnbidraget bör det ju definitivt räknas in i inkomster, tycker jag, liksom andra bidrag.
Andra funderingar kan vara t ex om eventuella utdelningar från aktier ska räknas in – kanske återigen beroende på om man plockar ut dem för att leva på dem (då bör de räknas in tycker jag) eller om de bara återinvesteras direkt (då bör de inte räknas in eftersom de aldrig berör privatekonomins flöde av pengar in och ut.
Den andra delen, vad sparande innehåller, är ju en kontinuerlig diskussion. Den första och största brukar vara huruvida amorteringar räknas. Eftersom vi inte amorterar på våra lån har jag inte behövt ta ställning till detta (dock sparar vi resten av året till en större amortering i samband med att vi ska lägga om lånen, så det får väl revideras).
En annan sak är ju barnspar, oavsett om det är hela barnbidraget eller någon annan summa. Det är ju inte spar till MIG, men det är mitt sparande (och sker på mitt konto på Avanza, inte i barnens namn). För min del räknar jag in det i vår sparkvot eftersom det är en del av vårt sparande.
Pappa betalar? gjorde sin månadsavstämning och visade där att sådant som sparas på kort tid, t ex till bilreparation och liknande som kommer komma, inte räknas in i deras sparkvot, utan finns där för att inte göra månaderna så slagiga (ena månaden inga stora extrautgifter, andra månaden tre, så att man går ”minus” på den senare och har en mycket hög sparkvot på den förra). Bör det räknas in i sparkvoten eller ej? Pappa betalar? väljer att lägga det utanför sparandet och därmed blir sparkvoten lägre.
Det finns förmodligen en massa andra inkomster och sparanden som går att diskutera huruvida de ska räknas in i sparkvoten eller ej. För min del ser jag sparkvoten framför allt som ett sätt att jämföra mig från månad till månad och år till år. Att jämföra sig med andra är svårt, med ett begrepp som definieras så olika av olika personer, men man bör inte jämföra sig själv med andra i det här fallet ändå, eftersom våra situationer alla är olika.
Så ta sparkvoten för vad det är: ett sätt att följa din egen ekonomi, på ett sätt som du tycker känns adekvat.
Det har nu gått elva dagar utan sociala medier. Det går jättebra, måste jag ju tycka. Bortsett från enstaka uttråkade tillfällen då jag önskat att jag haft något att pilla med har det blivit allt enklare att leva utan sociala medier. Nu börjar dock Facebook och Twitter tycka att det var lite väl längesedan jag kollade till dem, för mail som dessa trillar in:
Och visst kliar det lite i fingrarna att se, framför allt vad det är för svar. Men jag låter bli, och det är inte jättesvårt.
Jag har börjat rita igen. Skrivit en hel del blogginlägg. Varit med mina barn. Börjat tänka på mina romaner igen, som jag har för avsikt att skriva klart. Börjat fundera på en icke-skönlitterär bok jag vill skriva. Jag har börjat gå promenader med lillan i barnvagnen utan att ha någon podd eller bok i öronen, för att låta hjärnan jobba fritt åtminstone då och då. Jag läser ”Deep work” av Cal Newport och funderar på hur jag kan implementera det i mitt liv.
En sak jag kommit fram till gällande min användning av Facebook är att även om det inte drivit shopping i form av att jag köpt på grund av annonser, så har tillgängligheten till hela begagnatmarknaden via Facebook gjort att jag köpt mer än vi (eller framför allt treåringen) egentligen behöver. Så tack vare den digitala detoxen går det faktiskt mindre pengar ut. För även om det varit begagnat och billigt, så blir det ju ändå meningslös shopping om man köper saker man inte behöver.
Jag funderar över min relation till sociala medier framöver. Jag tror att jag kommer fortsätta ha apparna raderade från telefonen och paddan, och bara tillåta åtkomst via datorn. Dessutom ska jag nog ha regeln för mig själv att det blir en gång i veckan, förslagsvis på helgen, och under en viss tid, kanske totalt en halvtimme. Det räcker gott och väl för att kolla uppdateringarna från de man vill, svara på eventuella kommentarer, och för min del för att leta efter eventuella behovsgrejer på Bloppis-gruppen och liknande (för barnen både sliter ut och växer ur sina kläder och grejer, så långt ifrån allt är ju onödig shopping).
Det är faktiskt inte någonting jag upplever negativt med den digitala detoxen och frånvaron av sociala medier. Dessutom verkar det smitta. Jag upplever att maken sitter mindre med sin telefon, och med föräldrarna här plockade vi faktiskt fram ett riktigt pussel och la det istället för att alla hela tiden satt med näsan i skärmen. Och det känns helt fantastiskt.
Tredje dagen av den digitala detoxen har kommit och gått. Det går över all förväntan får faktiskt sägas. Jag hade trott att det skulle kännas jobbigare, men det jag kan konstatera är att medan jag upprepade gånger om dagen tänker att jag ska ta upp telefonen så är det inga problem att motstå. Jag gör annat istället: läser, skriver, och framför allt är närvarande med barnen.
Igår var jag på lekplatsen med barnen och det var nog typ första gången någonsin (åtminstone vid längre lekplatsvisiter) som jag inte tagit upp telefonen för att kolla sociala medier/läsa något/whatever. Detta har alltid varit med en berättigande tanke om ”jamen hur kul är det att titta på när en treåring leker?” även om det också alltid kommit med ett visst dåligt samvete. Och nej, det är inte jordens mest spännande upplevelse att titta på när en treåring leker, men när jag deltog mer aktivt i leken var det roligare. Eftersom jag hade yngsta dottern, som vägrade sova middag, i famnen var det begränsat hur aktiv jag kunde vara, men ändå. Även idag var vi ute, dottern på cykel och jag med barnvagnen med lillan, och vi besökte en lekplats och även denna gång var jag aktiv (idag sov lillan faktiskt).
Jag ser fram emot att tankarna på sociala medier ska försvinna. Efter ett tag borde ju impulsen att ta upp telefonen i tid och otid mattas av. Jag märker redan att det börjar sjunka undan. Igår och i förrgår var det en impuls nära nog var tionde minut (så ofta som vi enligt statistiken plockar upp och pillar med mobilen), men idag har det varit lugnare med det.
Som konsekvens av detoxen har jag nu dels lyssnat klart på Digital Minimalism av Cal Newport, och dels läst större delen av Hans Roslings Hur jag lärde mig förstå världen (tidigare har jag ju läst Factfulness och tyckt mycket om den).
Den digitala detoxen, som är ett förbud mot sociala medier, har också haft andra konsekvenser än en aktivare mamma på lekplatsen och mer läsning av riktiga böcker. Jag stängde ner fönstren för Twitter och Facebook på min dator för att slippa lockas (så klart), men jag har en förmåga att öppna oändligt många flikar med olika siter. Jag har stängt ner samtliga nu; bokmärkt de jag behöver komma ihåg och bara stängt resten. Det är jätteskönt och har faktiskt minskat en stress jag inte visste att jag hade. Dessutom har jag valt att inte ha mailprogrammet konstant öppet, utan öppnar det vid ett tillfälle, kollar igenom mailen och stänger det sedan (och samma i appen, automatisk koll har jag stängt av).
Jag förväntar mig bakslag framöver i form av att det blir jobbigare att vara utan sociala medier. Att jag ”missar” något. Vi får väl se. Tilltron i min omgivning till om jag klarar det är sådär, med kommentarer med tveksamma tonlägen och ord som ”Jaa, vi får väl se om du fixar det…”. Bästa kommentaren som jag fick berättad för mig, var från svärfar. På svärmors fråga om huruvida jag kommer klara det här var hans svar, ”Om någon klarar det så är det väl hon.” Det värmde!
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.