Jag vet, jag vet, klimathot, flygningar, allt det där. Ekonomi, spara, sparkvot. Vi ignorerade allt det och åkte ändå. För att sol och värme behövdes i januarimörkret. För att maken har skrivit en avhandling och tog lite slut. För att barnen, framför allt det stora barnet, har saknat sin pappa och hemma är det alltid tusen andra saker som behöver göras. Fixas. Lagas.
Så vi åkte till solen, till Sunwing Arguineguin, ett hotell för barn. Där dottern fick en drömsemester med Lollo och Bernie och bad och sol och ansiktsmålningar och flätor i håret, och där jag och maken fick en respit, tid att andas tillsammans. Vi behövde inte laga mat, inte städa, inte skriva avhandling, inte vara jour, inte göra något annat än att vid ett par tillfällen per dag se till så att vår dotter var på rätt ställe för att få vara med på olika aktiviteter.
Pooldisco.
Bernies födelsedagskalas.
Skattjakt.
Simskola.
Minidisco.
Dagar som gick i ett på ett bra sätt. God frukostbuffé med färskpressad juice och, till dotterns förtjusning, färska, varma pannkakor. Lunch på balkongen med söta tomater, mjuka avokados och saftig mozzarella. Middag utanför hotellet, vi gick efter TripAdvisors topplista.
Bebisen fick hänga med, bokstavligen hänga över en arm. Sova i vagnen i bara en body, utan tjock overall och tre filtar. Hon älskar att bada visar det sig, precis som hennes storasyster. Och storasyster kan flyta på rygg i trettiofem sekunder, vilket gör hennes mamma obotligt stolt.
Det är det här vi sparar till. Att kunna åka iväg och ge oss själva och barnen en ordentlig paus.
Nu återvänder vi till kylan och mörkret, men jag hoppas att vi kan bära med oss känslan av solens värme mot huden. Att batterierna som tidigare blinkade danger-danger för att de var så nära tomma nu är lite påfyllda.
Så orkar vi förhoppningsvis med resten av vintern och våren och vardagens alla bestyr.
Jag har med ganska stort intresse följt diverse diskussioner som förekommit, om det här med parekonomi. Ska den vara separerad, eller gemensam? (Jag gillar inte att beskriva ekonomin som ”delad”, för då kan det ju vara vilket som – antingen att man delar på allt som i att man betalar ihop, eller att man delar på allt som i att man betalar var för sig.)
För min och makens del har det alltid varit en icke-fråga. När vi bestämde oss för att leva ihop, långt innan vi gifte oss, slog vi också ihop våra ekonomier. Det hade blivit grymt rörigt annars: Jag ägde lägenheten och han flyttade in i den, men samtidigt hade jag i princip ingen inkomst på flera år efter att vi träffades eftersom jag var i början av medicinstudierna. Han tog examen ett halvår efter att vi träffades och började därmed dra in cash. I och med det stod han för den stora majoriteten av våra löpande kostnader (jag hade tills dess fått stöd av mina föräldrar, eftersom CSN tog slut efter första terminen på läk; när vi blev sambos slutade jag få stöd av föräldrarna). Lägenheten han flyttade från sålde han, men den var inte värd i närheten lika mycket som min, så han hade ändå fått problem att köpa in sig i min. Skulle han gå till banken och ta lån för att köpa in sig i min lägenhet, när han betalade de flesta räkningarna?
Nä, när han flyttade in blev vår ekonomi gemensam. Vi har alltid känt att det var det naturliga. Vi har varsitt lönekonto, men vem som betalar vilken faktura spelar inte så stor roll. Saknar den ene pengar på springkontot av någon anledning (det har inte hänt sedan jag började jobba) så för den andre över lite. Samtliga kort kopplade till krediter har vi gemensamt. Båda har koll på var pengarna tar vägen (även tidigare hade vi väl halvkoll, nu har framför allt jag stenkoll) och större köp diskuterar vi gemensamt innan de eventuellt genomförs.
För oss funkar det bra. Han har alltid tyckt att det hade blivit otroligt trista år tills jag fick lön om vi gjort på något annat sätt – ”Skulle vi gå på nån trevlig restaurang och du titta på medan jag åt, eller?”
Och nu är vi gifta, så nu är det ju allt-mitt-är-ditt ändå.
Med barn blir det ju ännu mer komplext, så jag är bara glad över att vi delar oavsett.
Jag har full förståelse för att folk gör olika val, och det är därför jag finner denna diskussion så intressant. Jag tycker det är en bra utveckling att man uppmanar kvinnor att ha koll på pengarna, för det är otroligt sorgligt att det finns människor (både män och kvinnor) som inte har råd att lämna en dålig relation. Samtidigt är det inte något för mig och min make, att separera allt och betala var för sig.
Hur gör ni? Separerad ekonomi, gemensam ekonomi, eller något däremellan?
Ibland är vi så väldigt inne i våra egna liv med allt vad det innebär. Vardagen ska gå ihop, barn ska skötas och älskas, jobbet ska rulla på, fritidsaktiviteterna ska få plats. (Anledningen till att jag alls håller på med sparkvoter, FI, investeringar och så vidare: det gör att det där kommer bli mindre pussligt i framtiden.) Man snöar in lite i sin egen värld och glömmer att det finns en massa andra utanför.
Sedan blir man abrupt påmind om att det finns andra utanför.
När man råkar ringa på dörren för ett litet ärende och möts av tårar.
När någon man tycker om får en svår diagnos.
När ett barn råkar ut för något fasansfullt.
Ibland tänker jag att jag och maken är de enda som bråkar. Det är ju en jättefånig tanke, för det vet jag ju att det inte är så, men alla andra verkar så glada och nöjda och kära alltid. Det blir inte bättre av gulle-gull-inlägg på Facebook. Fast jag och maken har konstaterat att ju mer gulle-gull det är på Facebook, desto mer fundersamma blir vi på förhållandets status numera.
Ibland går jag bara och väntar på att något ska hända. Det måste ju komma. För all del, det har ju redan kommit, det har ju redan hänt. Blivit en del av våra liv. Så ibland bara väntar jag på nästa grej. I mitt yrke ser man så mycket skit. Människor som får cancer. Barn med svåra sjukdomar. Pigga, friska, snälla människor som bara försöker göra sitt bästa här i världen, som råkar ut för fanskaper. Mitt jobb är att om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta.
Jag är inte lika mycket på Facebook längre. Det ger inte så mycket. Jag försöker ha live-kontakt med de jag verkligen vill umgås med istället. För att tårar torkas när man är med någon, inte när man trycker på den ledsna smileyn på ett inlägg.
Vad krävs för att bli FIRE? Inte eld dårå, utan Financial Independence Retire Early. För min del mest FI, jag är ärligt talat inte så intresserad av att helt retirera från arbetsmarknaden. Jag har siktet inställt på anestesiläkare och det vill jag jobba med – meeeen kanske inte på heltid fram tills jag är 65-70 år.
Nu tänker jag inte prata om 4%-regeln eller något annat byråkratiskt, utan mer ens egen inställning och personlighet.
Är det en speciell personlighetstyp som attraheras av det här? Som orkar hålla i år ut och år in? Det vet jag visserligen inte om mig själv än – vi har bara drivit det mer seriöst i typ 1,5 år. Innan dess var det det som råkade bli över varje månad som åkte in i sparandet, utan närmare tanke på hur mycket det var. Pengarna räckte, lite blev över, vi kunde alltid betala räkningarna och det var tillräckligt.
Men sen är jag lite allt-eller-inget. Kanske är det lite så man behöver vara? Att göra det här med en sparkvot på 10% tar ju väldigt många år och det verkar som att de allra flesta som är på finanstwitter har en betydligt högre sparkvot än så.
Sen behövs det rimligen en del uthållighet (eller envishet, hur man nu ser på saken). Uthållighet har jag visat innan – efter 4,5 år på juridiken (plus ett år psykologi) drog jag igång projekt Läkarlinjen, med ett år naturvetenskapligt basår och därefter 5,5 års medicinstudier. Så envisheten finns där för att hantera en idé som att spara lön under lång tid och vänta på ränta-på-ränta-effekten.
Vad tror ni, är det särskilda egenskaper som behövs? Har ni själva något drag som ni tycker är extra bra i arbetet mot att bli ekonomiskt fri (om ni strävar dit)?
När jag gick läkarprogrammet bloggade jag i sex år om det, och fick inte betalt en enda gång. Jag skrev om mina erfarenheter på ett område som förmodligen inte är särskilt intressant utanför kretsen av läkarstudenter, och jag skrev enbart för att det var kul. Jag snittar fortfarande uppåt 2 000 sidvisningar i månaden trots att jag inte uppdaterat bloggen sedan mars 2017. Inte så mycket i det stora hela kanske, men mycket tror jag för den lilla nischen.
Så varför startade jag en ny blogg? För att det är kul att skriva. För att jag gillar communityt med sparfolk och investeringar, för att det blir ett sätt för mig själv att följa min egen resa.
Men till skillnad från att vara student på läkarprogrammet så ger den här bloggen en större möjlighet att tjäna pengar. Sponsrade inlägg, reklam, och så vidare. Jag fick förfrågan för över en månad sedan från Kameo och jag har funderat länge och väl på det. Vill jag vara en i mängden som gör sponsrade inlägg? Å andra sidan, om jag gör jag ett sådant inlägg har jag betalt kostnaderna för att ha bloggen i två år (eftersom jag är på egen domän och inte på blogspot eller liknande). Att få gå plus-minus noll på bloggen är ju trevligt. Dessutom har jag redan investerat i liknande off-börs-grejer (Trine och Lendify), så varför inte kolla noggrannare på Kameo? Till slut, efter en månads betänketid, sa jag ja – och i samband med det satte jag över en liten mängd pengar där för att investera (jag tänker inte göra reklam för något jag inte testar).
Därmed kommer det komma ett inlägg om dem, så vet ni om det. Jag har inte sagt ja till något vidare samarbete, och vi får se hur det blir med det. Inlägg som är sponsrade kommer givetvis vara tydligt markerade, precis som de inlägg där jag har reklamlänkar är markerade. De grejer jag gör reklam för är saker jag själv testat/använder (som SmartPhoto i tidigare inlägg, eller Avanza som ligger här i listen bredvid) och jag kommer att skriva precis vad jag tycker om dem när jag gör inlägg.
Inlägget är reklam för SmartPhoto och innehåller annonslänkar.
En av mina hobbies är att göra något med alla de foton jag tar. Jag tar enormt mycket bilder av mina ungar och allt vi gör i familjen och jag ogillar starkt att de bara blir liggande på en hårddisk där ingen någonsin ser dem. Så jag har, sedan många år innan jag fick barn eller ens träffade min man, gjort årsböcker. 2009 är den första årsboken i samlingen och sedan finns det en för varje år. Sedan 2016, första hela året med barn, har det blivit halvårsböcker istället eftersom det blivit så fantastiskt mycket bilder. Jag gör också mindre ”specialalbum” för specifika händelser, såsom semestrar eller namngivningar.
Det allra största arbetet la jag nog ner på mina barndomsböcker, där jag täcker in allt från när mina föräldrar föddes till år 2000, alltså över 40 år. Det tog sitt lilla tag av att scanna och hålla på, men jag kunde ge en fantastisk gåva till mina föräldrar som innebär att alla våra gamla barnbilder faktiskt blir sedda, inte bara undangömda i en garderob.
Fotoböckerna från mina föräldrars barndom till år 2000.
Dessutom tycker jag att det är kul att göra fotokalendrar (det är julklappar varje år, till mormor och morfar och farmor och farfar) som vi har hängande hela året, och till jul är det så klart julkort. Dessutom blir det ju då och då inbjudningskort till olika tillställningar, och tackkort efter tillställningen (läs: disputationen nu senast).
På sistone har jag använt SmartPhoto för att fixa kalendrar, kort, med mera. De har en smidig onlineprogramvara och många trevliga layouter att välja mellan vilket gör att det går snabbt. De har också i princip alltid någon typ av rea, vilket jag tycker är trevligt. Att framkalla bilder, göra kort och fotoböcker kan annars bli hysteriskt dyrt. Kvalitén är bra, med fin färgåtergivning och bra papper. Man samlar (tydligen, insåg jag när jag fick mail om det) också automatiskt poäng genom att handla genom dem, som sedan kan bytas in till fler produkter.
Så, inte minst för att kunna tjäna pengar på mig själv när jag beställer från dem, lägger jag nu upp en annonslänk för SmartPhoto. De är faktiskt riktigt bra och jag har använt dem upprepade gånger. Och väljer du att inte gå via min länk så är det också okej, bara gör något med alla de där bilderna du har liggande på hårddisken, de förtjänar ett bättre öde än att aldrig tittas på!
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
