21 11 2018 | Allmänt, FIRE, Spara pengar |
Jag försöker få till en regelbundenhet i att lägga ut nya inlägg – det är ju så kul att få skriva och för den delen även att få interagera med er, jag har ju börjat få kommentarer! Whoo! (Min förra blogg fick nog inte totalt sett så många kommentarer över sex år som den här fått på två månader, men så var den ju en personlig blogg om livet på läkarlinjen, så en aningen smalare publik kanske…). Men helgerna är svåra och försvinner i sociala grejer.
Den senaste bästa besparingen jag gjort tipsade jag om på Twitter, nämligen att lägga in rabatten från Villaägarna på Preem-kortet för att få dieseln 40 öre billigare per liter. Sju minuter i telefon (mest telefonkö) och några hundralappar sparande per år skulle jag tro.
Igår sålde jag vårt skötbord eftersom jag inte använder det. Byter på lillan på golvet i badrummet istället. En småstressad nybliven pappa köpte det för 800 riksdaler. Mycket nöjd försäljare. Därefter brände jag snabbt 500 på en begagnad hylla till lillans rum, men den är jättefin och jag har letat efter en sedan innan lillan föddes så det känns värt.
I övrigt har jag börjat prata ekonomi med folk. Det är spännande för att det är ett sånt tabu att prata om, men det är ingen som hittills harklat sig och bytt ämne. Vissa har sämre koll än andra var deras lön tar vägen, men det är ingen som sagt mind your own beeswax så jag kör på. Har till och med hittat en av de andra föräldralediga föräldrarna som läst hela MMMs blogg! Jag börjar misstänka att vi finns lite överallt, vi som är intresserade. Det är inte bara anonyma Twitter-konton… Och för de av mina kompisar som inte har koll har jag erbjudit mig att hjälpa till. Jag har lånat ut en bok till en, och jag hoppas få hjälpa en annan att starta ett Avanza-konto och påbörja månadsfondspar.
Hur sprider du ordet om sparande/ekonomi/FIRE omkring dig? Gör du det alls eller håller du låg profil med att din lön stannar på ditt konto istället för att direkt dra vidare till något företag?
17 11 2018 | Allmänt |
Ibland funderar jag på om jag får lov att vara stolt. Även om vi numera har en hög sparkvot och pengarna rullar in i investeringar så är ju en av anledningarna till att vi har så låga lån på boendet (som annars givetvis skulle kostat mycket mer och tagit en del av sparkvoten) och att vi inte har CSN-lån någon av oss att vi haft hjälp av våra föräldrar.
Både jag och maken har haft liknande förutsättningar, med föräldrar som sparat till oss för att vi skulle kunna köpa våra första lägenheter och som tyckt att det var onödigt att vi skuldsatte oss med CSN när de haft möjlighet att stötta oss istället. Och mina föräldrars generositet är helt klart anledningen till att jag kunde gå läkarutbildningen efter att jag redan läst både juridik och ett år psykologi – eftersom jag tagit ut studiebidraget kunde jag inte tagit lån ens om jag ville.
Samtidigt har vi båda alltid jobbat hårt. Under juristutbildningen jobbade jag under somrarna och drev eget företag, som mest med drygt 100 000 i omsättning. Numera driver vi aktiebolag tillsammans där jag fortsätter jobba med grafisk formgivning och att bygga hemsidor åt småföretagare medan maken tar extraknäck som läkare vid rally- och motorcrosstävlingar. Maken har också alltid jobbat, jag började jobba på riktigt när jag var sexton men hade då innan dess jobbat fyra veckor med kommunfixade småjobb under två somrar.
Jag har aldrig tagit lån annat än när vi köpte huset och aldrig öst ut pengar bara för att de funnits. Jag veckohandlade på Willys tills jag flyttade till Linköping och det låg så avigt till (men nu gör jag det igen) och har alltid haft matlåda istället för att äta lunch ute. I min mors anda har jag alltid letat rabattkuponger (hon är spektakulärt bra på rabattkuponger, hon är den enda jag vet som hittat en rabattkupong när oljepannan i huset skulle bytas, det är någon sorts rekord).
Nu tar vi på alla sätt vår egen ekonomi på allvar. Men får jag vara stolt när jag inte ”börjat från noll” som så många andra verkar ha gjort?
15 11 2018 | Allmänt, Spara pengar |
Handeln väntas slå rekord i jul, såg jag det stod i en artikel i Linköpingsposten (tror jag den heter). Ja, tänkte jag lite förstrött, det ökar väl varje år? Folk är ju lite jultokiga.
Men sen läste jag resten.
Alltså, 7 817 kr PER SVENSK. Are you insane? Vi kan väl dessutom räkna med att det finns ett helt gäng gamlingar som definitivt inte spenderar 7 800 spänn där de sitter på hemmet och glömmer vad de heter, så rimligen är det mer än så för resten. Det skulle innebära att jag och maken skulle spendera över 15 000 surt förvärvade kronor i december. Visst, det är inte bara klappar som ska in under granen utan även t ex mat, men ändå. Förra året var det 3 108 kr per person till bara julklappar enligt den pålitliga källan Aftonbladet.
”Den som inte tycker om att trängas i butiker och gallerier bör kanske undvika de båda dagarna innan,” säger snubben på Handelns utredningsinstitut och menar dagarna innan julafton. Ärligt talat får den där typen av konsumtionshysteri mig att inte vilja lämna hemmet över huvud taget. Förra året jobbade jag på akuten dagarna runt jul inklusive julaftonskvällen (riktigt mysigt faktiskt, framför allt eftersom jag började klockan 18 och jobbade till 02, och därmed hade fått större delen av julaftonen med familjen ändå, och de patienter som tar sig till akuten på julafton är generellt rätt rejält sjuka) – det är ju en lösning för att undvika massorna av konsumtionszombies… Men nu är jag föräldraledig, så det går inte.
Nej, några 15 000 spänn kommer inte gå ut i december för att det råkar vara december. Julklapparna till äldsta dottern kommer vara köpta på loppis (böcker, eventuellt en cykel) eller införskaffade tidigare när det varit någon superrea på något jag tycker är bra (en kassaapparat). Lillan kommer nog typ få papper inslaget i papper för hon kommer tycka att det är jätteroligt vid fem månaders ålder. Jag kommer önska mig en sak (en ny Wacom ritplatta eftersom den gamla är tio år gammal och det finns inga drivrutiner för att den ska funka med nya datorn), och maken har ännu inte sagt vad han vill ha. Julbord blir det med jobb, och julmat runt jul. Det extra som går ut i december är för att maken råkar disputera då, men det har ju ingenting med att det är just december att göra.
Hur mycket lägger ni på julen?
14 11 2018 | Allmänt, Investeringar |
Så här i november-grådaskigheten är det väl dags att prata sol. Närmare bestämt solceller och el.
I våras kom jag med förslaget om att sätta upp solceller på taket och till min förvåning gick maken med relativt lite argumentation med på det. Det visade sig att han funderat fram och tillbaka på det också. Han funderade på att vänta ett par år till för att de skulle bli ännu billigare (de har ju trots allt minskat kraftigt i pris de senaste åren), men vi kom fram till att när de blir billigare kommer solcellsbidraget att tas bort och därmed blir kostnaden förmodligen ungefär densamma. Dessutom la vi om taket 2016 så nu är taket i prima skick och kommer inte behöva bytas på länge. Solcellerna har ju en livstid på trettio plus år, så det vore ju synd att behöva plocka ner dem för att byta taket under och sedan sätta upp dem, bara för att taket när man satte upp solcellerna var gammalt.
Solceller får producera lika mycket el som man gör av med på ett år. För vår del är det knappt 5 000 kWh. Producerar man mer förlorar man något bidrag för solcellerna, minns inte hur det var, men man får i alla fall inte producera mer än man använder (vilket är stenkorkat om man vill att vi ska bli mer miljövänliga).
För vår del gick solcellerna före solcellsbidrag på runt 90 000 kr. 30 000 av dessa får vi tillbaka i bidrag, så slutkostnaden den kommer vara runt 60 000 kr.
Vi hade en väldigt solig sommar, men faktiskt lite för varm för att vara optimal. Bäst för solcellerna är en temperatur runt 20 grader, så 30+ som det var i somras sänkte effekten. I juni snittade vi 26,2 kWh/dag, ungefär samma i juli, och därefter 16 kWh/dag i snitt i augusti (solens banan är annorlunda och vi får riktigt lika mycket belysning av solcellerna, och dessutom var det nog molnigt ett par dagar). Vi har inte betalt för någon elräkning sedan april – solcellerna kom igång i slutet av april. I september hade vi ett snitt på 12 kWh/dag, och fick fortfarande 49 kr tillbaka på elen. Vi har inte fått någon faktura för oktober heller, så det ser ut som att vi bara kommer betala el ungefär november till februari/mars om vi har tur. Solcellerna producerar el till och med när det ligger snö på dem, dock givetvis väldigt lite.
Enligt beräkningarna från PPAM som installerade solcellerna (och som jag gärna gör reklam för utan att ha minsta samarbete, de var riktigt bra!) tar det 10-12 år innan solceller betalt sig. Vi tror att det med dagens elpriser tar lite längre tid än så – men samtidigt misstänker vi att elen kommer bli dyrare och då går det snabbare.
Det allra bästa att göra med egen el är inte att sälja den, utan att använda den. Av den anledningen har vi börjat tvätta, köra diskmaskinen, mm i större utsträckning på dagen när det produceras solel, istället för kvälls- och nattetid.
Totalt sett valde vi solceller av flera anledningar:
– Miljöaspekten: Det är bra för miljön att tillverka solel
– Kostnadsaspekten: Det kommer betala sig med tiden, och flyttar vi tidigare än så så höjer solcellerna ändå värdet på huset, pga lägre månadskostnader
– Klara-sig-själv-aspekten: Det är betryggande att ha en viss egen elproduktion året om, även om det naturligtvis inte är tillräckligt på vintern
Vi har dessutom under sommaren kombinerat solcellerna med en luftvärmepump (annars har vi fjärrvärme för att värma upp, vilket blir bisarrt dyrt på vintern). Den svalkade riktigt skönt i somras, och kommer förhoppningsvis ge härlig värme i vinter. På det sättet hoppas vi på lägre fjärrvärmekostnader vintertid, vilket skulle öka takten på att vi sparar in kostnaden för solcellerna.
13 11 2018 | Allmänt, Inte ekonomi |
Det här inlägget kommer handla om annat än ekonomi, för livet handlar om mer än ekonomi.
Igår dog Stan Lee, mannen bakom serier som Spindelmannen och Iron man och anledningen till att vi det senaste decenniet översköljts av Marvel-filmer.
Men inlägget handlar inte om Stan Lee egentligen, utan om de kondoleanser som trillar in så snart någon dör. Just nu är sociala medier fyllt till brädden med människor som uttrycker hur älskad, beundrad, fantastisk, otrolig han var. Ett inlägg av Robert Downey Jr (som spelar Tony Stark/Iron man, för den som levt under en sten) på Instagram med en bild av honom och Stan Lee har i nuläget 5,1 miljoner likes.
Nu har kanske just en kändis som Stan Lee fått beundrarbrev och kärlek i mängder även när han levde, men jag tänker alltid att hade det inte varit bättre att visa all den där kärleken när personen i fråga var i livet? Jag tror att vi glömmer det i mångt och mycket. Vi glömmer säga till de omkring oss att vi uppskattar dem. Det borde ju vara så mycket mer värt då, än när våra hjärtan slutat slå.
I boken ”The fault in our stars” (”Förr eller senare exploderar jag”) är huvudpersonerna sjuka i cancer (ja, det är en fantastisk bok, faktiskt) och de har en för-begravning för den som är döende. De läser upp de tal de skulle hålla för personen, så att den som är döende får höra det fina medan de är i livet istället för efteråt. Jag tycker att det är en sån fin tanke. Och att man kanske inte bara behöver göra det när någon är döende, utan långt innan dess.
Ta hand om er.
19 10 2018 | Allmänt |
För några dagar sedan skrev Avanza om det allt mer populära och spridda konceptet FIRE – Financial Independence, Retire Early. Eller ja, spritt och spritt – förmodligen får jag den uppfattningen eftersom Twitter blir en liten bubbla eller ankdamm av folk med samma mål, men ändå. Att Avanza skriver om det talar väl för att det börjar bli en lite större grej i alla fall.
Första halvan av artikeln är trevlig, med en kommentar av Mr Money Moustache, ansedd som en av grundarna till konceptet och med en mycket känd blogg. Han säger vettiga saker:
”För de flesta som når FIRE så innebär denna finansiella självständighet inte slutet på din yrkeskarriär. Istället handlar det om en fullständig frihet att vara den bästa, mäktigaste, lyckligaste och mest generösa versionen av dig själv”
Sedan får Börspoddens John whatever komma till tals. Och han gillar inte FIRE, det har jag väl fått rätt klart för mig även tidigare. Herrn får möjlighet att göra sånna här briljanta, insiktsfulla uttalanden:
”Den största risken är att de här personerna vaknar upp när de är 50 och inser att de slösat bort sitt liv på att spara. Sparande är uppskjuten konsumtion och livet blir bara tråkigare och tråkigare när man blir äldre”, säger han och tillägger:
”Ingen är avundsjuk på någon som sparar och gnetar och köper in 200 kilo pasta på extrapris, det är snarare tvärtom, att man tycker synd om dem, de har en försämrad livskvalitet”.
Okej, först: jag ska genast meddela mina föräldrar, som är en bra bit över femtio, att livet knappast är värt att leva längre, jag menar, det blir ju bara tråkigare och tråkigare när man blir äldre.
Två: Slösat bort sina liv på att spara? Och människan som jobbar tills de är 65 (eller snarare 67 för vår del, eller ännu mer), har de då per automatik inte slösat bort sina liv eftersom jobbat, och eftersom de kunnat köpa alla de där grejerna de någonsin önskat, och åkt på semester på lånade pengar eftersom de inte orkade spara ihop till en buffert? Hur är det att slösa sitt liv att inte lägga alla sina pengar på skit? Vi pratar inte om att käka nudlar sju dagar i veckan, vi pratar om att fundera en runda till innan man klickar på köpknappen och kanske komma fram till att man inte behöver trycka in mer prylar i sitt hem.
Tre: Köper in 200 kilo pasta på extrapris? Förlåt, men nu är du ju bara tramsig. Och om man nu mot förmodan skulle köpa 200 kilo pasta på extrapris för att man har lust med det, varför ska man bry sig om vad någon annan tycker? Jag brukar inte gå och döma folk för att de har hela sina kundkorgar fulla med chips och energidryck (okej, jo, ibland undrar jag vad de tänker på…).
”De här personerna är oftast för snåla för att bränna pengarna och många blir besvikna över vardagen. Vad ska man göra med all tid?”.
Han verkar känna många som gått i tidig pension. Märkligt att ingen av de som bloggar som faktiskt gjort det verkar vara det minsta besvikna över sin vardag, eller ha problem att fylla sitt liv med meningsfulla saker. Det handlar inte om att sluta jobba – det handlar om att göra sånt man tycker är givande. Man kan fortsätta jobba men inte för pengarna, eller hålla på med sin hobby, eller syssla med välgörenhet. Eller sippa drinkar på en strand om det nu råkar vara det man tycker är roligast. Grejen är att man styr över sin egen tid och då kan man göra det som är givande.
Slutligen detta:
”Att ha ett vanligt jobb med en medellön och spara ihop de miljoner som krävs är ett evighetsprojekt och något som väldigt få orkar hålla på med. Alla kan bli rika, men det krävs otroligt mycket tålamod”.
Alltså, snacka om att leva i denna värld av instant gratification. Att ha något som kommer ge något på lång sikt, det är helt uteslutet. Och om det är ett evighetsprojekt, hur kan det då finnas folk som blivit fria innan 40 års ålder? Det är en ny definition av evighet, måste jag säga.
Får nog sluta lyssna på Börspodden, om de kommer med så dumma uttalanden.
