25 02 2021 | Allmänt |
Frihetsmamman skrev ett inlägg om möjligheterna att bli miljonär innan man fyller trettio (intressant inlägg, läs!). Jag fick vara en del av inlägget i form av att hon beskrev mig som ett föredöme vad gäller att köpa begagnat till barnen istället för nytt.
Jag rodnade en aning, lite ovan vid att bli kallad föredöme – men det fick mig också att fundera lite på det här med föredömen och att jämföra oss med andra.
Engelskan har ett påhittat ord (okej, alla ord är påhittade, men du vet vad jag menar), comparisonitis, som är ”sjukdomen” att konstant jämföra sig med andra för att på så sätt få reda på sitt eget värde.
The compulsion to compare one’s accomplishments to another’s to determine relative importance, etc.
~ Wikipedia
Det allra vanligaste är förmodligen att jämföra sig med hur lyckade alla andra är – prylarna, resorna, de leende barnen, och så vidare som visas på sociala medier, i grannskapet, i tidningarna, på arbetsplatsen, eller i vänskapskretsen. Det är en del av konsumtionshysterin, för om alla man kände fortfarande hade en tjock-tv så hade det förmodligen inte sålts mängder av nya platt-tv i allt större versioner under julrean. På samma sätt jämför vi våra kroppar med tjejerna och killarna på tidningsomslagen och blir mindre nöjda med vad vi själva ser i spegeln, eller när någon annan lägger ut bilder av deras fantastiska resa till X så känns vår egen vardag (eller till och med vår egen resa, som ju ”bara” var en dussincharter) plötsligt tråkigare.
För egen del ser jag min egen comparisonitis varenda gång jag öppnar en bok för närvarande. ”Åh, varför kan inte jag skriva så?” Eller, ”Åh, jag önskar att jag fattade hur man fick sådär många läsare.” Eller, ”Varför skriver inte jag en bok var 45:e dag som författaren X?”
Ni fattar.
När jag gick på läkarprogrammet ställde föreläsarna ibland frågor till publiken/studenterna, såsom föreläsare gör. Ofta hade jag ingen aning om svaret – men någon av mina kursare kunde svaret. Min tolkning av detta blev då att ”alla andra kan redan det här”.
I min klass fanns det en som tävlat i SM i segling. En annan som var ett socialt geni. En tredje som hade över 90% rätt på varje tenta. En fjärde som var med i ett grymt duktigt dansteam. En femte som spelade flöjt på en nivå som skulle passa i en symfoniorkester. En sjätte sprang maraton på bra tid. En sjunde som kunde namnet på varje enzym.
Och så vidare.
Min tolkning? ”Alla i den här klassen är fantastiska superatleter och sociala genier, fattar medicin intuitivt, kan svaren på alla frågor, och hade kunnat jobba som musikproducenter.”
Ja, alla utom jag då. Jag var (och förblir) en högst medelmåttig atlet som gillar att sjunga och som får plugga hårt för att ta mig över godkäntgränsen, som definitivt inte är något socialt geni.
Vi separerar inte ut individerna runtom oss när vi jämför oss. Vi ser framgångsrika supermodellersnygga infoga-drömyrke-här som ständigt reser till exotiska platser, med välartade ungar som alltid ler på bilderna, boendes i vackra hem som alltid är välstädade. Allt-i-ett-paket, ett ouppnåeligt ideal – för inte heller de vi jämför oss med är där.
Jag tvivlar inte för en sekund på att detta bidrar till de ständigt ökande sjukskrivningstalen för psykisk ohälsa, inte minst för utmattning. Hamsterhjulet snurrar allt snabbare och vi har ett ständigt inflöde av intryck, av saker och människor vi kan jämföra oss med.
Även inom FIRE-sfären kan jag känna en del comparisonitis ibland. IGMR är DYI:are ut i fingerspetsarna. Frihetsmamman också gör massor själv. Sparos fantastiskt låga matkostnader och hans förmåga att skriva dräpande inlägg på löpande band. Fru EB som gör det mesta FIRE-rätt och dessutom skriver så kul att hon har en enorm följarskara. Och så vidare.
På läkarprogrammet lärde jag mig till slut (någotsånär) att inte jämföra mig med resten som helhet. Vad gäller det materialistiska är jag inte den som jämför mig så mycket, jag gillar inte kläd-/sko-/väsk-/whatever-shopping, jag jämför inte min bil med andras (gud så ointressant), resorna vi gör gör vi för att vi njuter av dem… Men visst ser jag ibland Det Vackra Folket i de glansiga tidningarna och undrar varför jag inte är smalare eller mitt hår inte ser ut som deras eller min näsa är mindre.
Jag måste påminna mig själv om vad som ligger bakom de där Vackra människorna. Dieter? Kirurgi? Personliga assistenter, sminköser? Photoshop?
Det gör nog oss alla gott att stanna upp och försöka lägga bort jämförelserna. Jag måste tänka på vad som gör mig och min familj lyckliga, inte vad någon annan familj gjort. I en egocentrisk värld behöver vi, i den här aspekten, faktiskt bli lite mer egocentrerade. Öva på tacksamhet för allt det du har, istället för att fokusera på det du inte har. Du blir gladare och lugnare – och förmodligen rikare med tiden, om det du jämför dig med är Det Vackra Folket i sina stora hus och dyra bilar och exklusiva semestrar. Jämför du dig med FIRE-folk, ta det lugnt med det också. Gör det som passar dig, som du orkar med. IGMR skrev om hur han försökte göra allt för att maxa inkomsterna, men konstaterade att det inte funkade. Man kan inte göra allt, alltid.
Föredöme är jag gärna, men låt bli att jämföra er med mig eller någon annan. Vi gör alla så gott vi kan.
Comparison is the thief of joy.
~ Theodore Roosevelt
28 01 2021 | Allmänt, FIRE |
Dags för ett nytt år. Jag hoppas intensivt att det blir bättre än det förra.
Vi satte upp mål även förra året, och har följt upp hur de gick, men jag skrev dem inte på bloggen vilket känns lite synd. 2019 skrev jag om våra mål på bloggen, så nu skriver jag om våra mål för 2021 här.
Ekonomi
- Vi har satt upp ett nytt sparmål igen, det är första grejen vi gör varje år. Förra året slog vi sparmålet med 29 %, delvis på grund av att vi fick en extra hoper pengar i julklapp, men allra mest för att vi faktiskt sparade en herrans massa pengar förra året. Vi hade klarat vårt mål i vilket fall som helst, vilket jag är stolt över. För det här året har vi höjt sparmålet med ytterligare 12,5%.
- Utdelningsmålet är satt till 42 000 kr. Det återstår att se om företagen som förra året lät bli att ge ut utdelningar startar upp igen det här året, och hur utdelningen i så fall blir.
- Investera alla utdelningar. Vi plockar inte ut något från börsen när det väl satts in där, och för utdelningarna gäller samma sak. De behöver dock inte återinvesteras i samma aktier.
- En sparkvot på i snitt minst 40 % över året. Jag (för det är mest jag som bryr mig om sparkvot) tycker att det är ett lagom mål, där vi inte försakar något men samtidigt sparar gott om pengar varje månad.
- Något mål för hur våra portföljer ska gå sätter vi inte och det beror givetvis på att vi inte vet hur börsen går. Någon-några procentenheter bättre än börsen är och har varit målet de senaste åren, och det har vi lyckats med. Lyckas vi inte med det över tid får vi lägga över pengarna i indexfonder istället…
Hushåll
- I vår och sommar utmana oss själva att ha så lite sopor som det går. Innan yngsta dottern föddes var vi nere på 3-6 kg/månad under sommarmånaderna (då vi gjorde bokashi av matsvinnet, och återvann nästan allt annat), men när man har ett barn med blöjor är det svårare. Ny utmaning på detta i sommar.
- Fortsätta hålla nere matsvinnet på de låga nivåer vi numera lyckats trycka ner dem till. Detta är något jag är stolt över.
Jobb
- Göra klart mitt första år av specialisttjänstgöring.
- Publicera minst en, helst två, vetenskapliga artiklar, varav en den sista i min avhandling. Om den sistnämnda är färdig nog att skickas till tidskrift innan årets slut kommer jag också vara nöjd.
- Genomföra en eller två forskningskurser.
- Om konferenserna börjat köras igen, presentera ett abstract på en sådan konferens.
Renoveringar/huset
- Eventuellt hitta ett nytt hus att flytta till. Vi har av olika skäl bestämt oss för att flytta, men kommer inte göra det med mindre än att vi hittar Det huset.
- Renovera yttertrappan.
Hälsa
- Hålla mig på min målvikt som jag nådde i december.
- Gå 10 000 steg om dagen i snitt.
- Träna minst tre gånger i veckan, antingen hemma eller på gym (om Covid-restriktionerna börjar tillåta det senare igen).
Bloggen
- Skriva inlägg varje vecka för Årsutmaningen, och förhoppningsvis inspirera folk till att göra förändringar i sina liv.
- 90 000 unika sidvisningar över året. Jag ökade med 15 % mellan 2019 och 2020, så ytterligare knappt 15 % är förhoppningsvis görbart.
Skrivande/eget företag
- Översätta min roman till engelska (just nu 8 kapitel gjorda) och publicera den. (Jag tror en fantasybok har betydligt större marknad på engelska än svenska, därav översättningen).
- Sälja 50 böcker av min roman.
- Översätta andra boken i serien till engelska.
- Bygga min författarsida.
- Skriva tredje boken i serien (på engelska redan från början för att underlätta för mig själv!).
- Publicera min studietekniksbok, ”Förbättra din studieteknik” som främst riktar sig till läkarstudenter. Det här målet har jag faktiskt redan uppnått!
- Sälja 20 böcker av ”Förbättra din studieteknik”.
- Fortsätta marknadsföra Viktigt att veta och sälja den.
Så, det var målen för 2021. En del av det känns mer ambitiöst än annat. Sparandet kommer förmodligen mest gå på autopilot, vi gör inte så stora justeringar där längre eftersom vi sedan länge optimerat till något vi är fullt nöjda med. Skrivandet kommer bli mest utmanande, och vi får se vad som ros i land vad gäller forskningen – en del av det ligger utanför min circle of influence…
Vad har ni för mål för 2021?
24 12 2020 | Allmänt |
God jul till alla er, mina läsare här på bloggen! Jag hoppas ni får en riktigt härlig julafton trots Covid-restriktioner.
Gammal teckning av Quasimodo och Esmeralda från Disneys version av Ringaren i Notre Dame
7 12 2020 | Allmänt, Hushållsekonomi |
DN hade en artikel om en kvinna i 60-årsåldern som vräks ”mitt i pandemin” från sin lägenhet. Det är väldigt ensidigt i hela artikeln, men redan i ingressen kan man ju börja fundera över hur snyftigt det egentligen är. Damen i fråga har ”runt 80 000” i hyresskuld.
Fakta som framkommer i artikeln:
– Hon är sjukskriven till 75%, jobbar 25%
– Hon har genomgått en skuldsanering
– Hon har en ”kognitiv diagnos” (väldigt ospecifikt)
– Hon har en utmattningsdepression (vilket förmodligen är inkorrekt eftersom det oftast är utmattningssyndrom, sanna utmattningsdepressioner är ovanliga, men det är en parentes)
– Hon har en sambo som hon nu ”måste skiljas från”
– Skulden är gammal, från när kvinnan var ensamstående mamma med småbarn, och skulden exkluderades när hon genomgick skuldsaneringen
Med hjälp av en jurist fick Ann-Katrin möjligheten att bo kvar så länge hon följde en amorteringsplan som fastighetsägaren Hembla gått med på. Men på grund av en miss från arbetsgivaren uteblev hennes lön i oktober och hon kunde inte uppfylla amorteringskravet.
Denna passage gör mig fundersam. Hur kan det komma sig att en missad lön (ca 25% av hennes inkomster) inneburit att hon inte kan betala hyran, när hon får 75% sjukpenning? Hur kommer det sig att de pengar hon fått från sjukpenningen inte i första hand gått till hyran? Hon verkar ju medveten om att hon behöver boendet för att allt ska funka i övrigt, så varför är inte hyran det första hon betalar när det kommer in pengar på kontot?
Jag har full förståelse för hyresvärden. Det är en jättestor skuld, och hyresvärdar är inte någon sorts godhetsapostlar som inte har några kostnader. Hyran ska ju trots allt täcka kostnaderna för att ha hyreshuset. Om alla hyresgäster resonerade som damen, och valde att köpa cigg istället för att betala hyran (i reportaget går hon ut och tar cigg på balkongen), hur skulle det se ut?
Kommentarsfältet är fullt av folk på varsin sida – de som tycker att hon får skylla sig själv, hon har fått många chanser, och de som tycker att Sveriges skyddsnät är för svagt och att det är för jävligt att hon blir utkastad. Men om man inte betalar sin hyra och sen ändå får en ny lägenhet (som då bekostas av skattebetalarna), vad har någon då för incitament att betala hyran i första hand? Visst ska Sverige ha ett skyddsnät, men kvinnan har fått skuldsanering (vilket innebär att man faktiskt slipper betala skulder man dragit på sig), har sjukpenning, och hon har fått massor av hjälp och väldigt många chanser av hyresvärden – hur mycket mer nät ska vi ha?
Man undrar ju också vad damens sambo har för inkomster? Kan inte han bidra till hyran, med tanke på att de båda uppenbarligen vet konsekvenserna av att bli av med boendet?
Borde damen ha en god man? Det är möjligt. ”Kognitiv diagnos” kan som sagt betyda mycket, ADHD, Asperger, depression, demens, med mycket mera. Men det är inte nödvändigtvis så att vi ska anta att hon är inkapabel att sköta sin ekonomi.
I artikeln säger hon:
Det var ju ingen som trodde att det skulle bli så här. Vi skulle ha ett bra liv på ålderns höst.
Men vad har hon gjort för att livet på ålderns höst skulle bli bra? Hon har fått en skuldsanering, men det verkar ju inte ha blivit bättre sedan dess.
Jag kommer oavsett vad inte ifrån frågan om var sjukpenningspengarna tagit vägen. Varför har inte de gått till hyran? Det kan inte vara så att 25% av en tjänst som brukarombudsman kan ge mer pengar (och därmed täcka hyran) än 75% sjukpenning från Försäkringskassan?
Och slutligen, vad har pandemin med saken att göra? Är det värre att bli vräkt nu än för ett år sedan?
Nej, det här tycker jag är ytterligare en i raden av snyfthistorier utan tuffa frågor från journalisterna.
26 10 2020 | Allmänt, Inte ekonomi |
Vi började med viktväktarna för drygt två månader sedan.
(Vilket i en bisats kan sägas gick till så här om kostnaden: Gick in på VVs hemsida, gick inte med för att vi hade satt startdatum ett par dagar senare. När jag sedan gick in på Facebook kom det snart annonser med VV för halva priset, så vi tog det i tre månader. När jag nu skulle säga upp abonnemanget fick vi båda omedelbart erbjudande om en gratis månad. Så nu blir det totalt fyra månader med VV till en kostnad motsvarande 1,5 månad till fullpris. Nice.)
Anyway, detta har gjort att maken börjat titta på att ha annat än vanlig komjölk i teet, eftersom komjölk måste betalas med ”smartpoints” och man har begränsat med smartpoints varje dag. Så kom vi in på de olika alternativen i mjölkväg, vilket i första hand verkar vara havremjölk respektive sojamjölk.
Jag började då fundera på vilken av dessa som är mest miljövänlig. Svaret? Långt ifrån enkelt.
- Komjölk kostar i form av kossor som fiser metangas, måste käka något (ofta importerat foder, t ex soja, vilket bidrar till dålig odling på annan plats på planeten) och behöver stora ytor för att må bra. Samtidigt kan den också bidra positivt till vissa miljömål, framför allt om djuren betar vilket ger artrika hagmarker. (Komjölk innehåller också vitaminer och spårämnen som inte finns i de andra två, så det är nyttigt.). Med hänsyn till proteininnehåll är komjölk och havremjölk ungefär lika i ”arealeffektivitet” – och ännu mer positivt när man ser till proteinkvalitet och möjligheten till ekologisk produktion. ”Av de animaliska livsmedeln är mjölk ett av de mest resurseffektiva” (källa: Matlust).
- Havremjölk (havredryck) görs på havre som har lägre miljöpåverkan räknat per kilo – men den ger absolut inte ett rikt odlingslandskap och växt- och djurliv, utan utarmar jorden. Havreodling kräver att det finns animalisk produktion i jordbruket, eftersom höns och kor äter upp restprodukterna (minst 1/3 av odlad havre blir halm). Produktionen använder också mer bekämpningsmedel. En viss mängd havredryck tar dock mindre mark i anspråk än motsvarande mängd komjölk.
- Sojamjölk kommer från soja som produceras på andra sidan jordklotet eftersom det inte finns förutsättningar för sojaodling i Sverige, och dels har man då transporten och dels utarmar odlingen markerna. Å andra sidan kräver sojaodlingarna minst plats för mest mängd dryck av de tre, så det är ”sannolikt den mest effektiva produktionen av högvärdigt protein i jordbrukssystemet” (källa: Matlust). Utsläppen av växthusgaser vid odling och produktion är låga.
Jag tycker att denna lilla dykning in i världen av ”miljövänligt” och ”klimatvänligt” visar rätt tydligt på varför det är så svårt att ”välja rätt”. Vi behöver variera, vi behöver både det animaliska jordbruket och det vegetabiliska. Är närodlat, icke-ekologiskt bättre än ekologiskt från andra sidan jordklotet? Eller är det tvärtom? Är ekologisk odling alls bättre, eftersom det kräver mer yta (skördarna per hektar är mindre) och därmed blir det mindre koldioxidbindande skog över, som en rapport säger? Samtidigt ger ekologisk odling mer biologisk mångfald, även om skillnaden i artrikedom inte är så stor.
Enkelt är det inte, och det här är bara vad jag hittat när jag tittat lite snabbt.
För övrigt gillar jag slutsatsen i ”Matlust”, både ur ett miljö- och kostnadsperspektiv (även om vatten inte är något alternativ för maken i teet):
”Kriget i mejeridisken” är kanske inte i första hand en fråga om vilken produkt som är bäst eller sämst för miljön eller hälsan utan är en strid mellan världsbilder, värderingar och olika kommersiella intressen. Just som måltidsdryck behöver vi inte dricka vare sig mjölk eller vegetabiliska ersättningsprodukter, kranvatten är det klart bästa alternativet ur miljösynpunkt.
Källa: Matlust: Mjölkprodukter och vegetabiliska alternativ till mjölkprodukter – miljö, klimat och hälsa
8 10 2020 | Allmänt, FIRE, Hushållsekonomi |
Frihetsmamman skrev ett inlägg om för- och nackdelarna med att vara öppen med sin strävan mot FIRE, och som vanligt skriver hon klokt.
Jag är ju helt öppen med min identitet här på bloggen. Jag skriver inte ut exakta summor vi har i utgifter, eller hur mycket vi sparar, men skulle någon av någon obegriplig anledning vara intresserad nog att börja gräva så skulle det ju knappast vara någon svårighet att få fram vad vi tjänar och därifrån räkna ut vad vi sparar. Men jag är inte så brydd, för jag förstår inte varför någon skulle göra det – och dessutom går det ju att göra även om man är ”anonym”, bara att det tar lite längre tid. Det var ju någon som utan större tidsåtgång kollade upp vem som ligger bakom Miljonär innan 30, till exempel.
I det vardagliga pratar jag ekonomi och sparande när jag får tillfälle. Det var bara någon vecka sedan jag kom in på saken med några underläkarkollegor (som jag måste säga sparar väldigt väl i ung ålder, jag var imponerad). Det höjdes förvisso på ögonbrynen när jag förklarade summorna vi normalt sett lägger undan, men det är mer utifrån att man som underläkare har en markant lägre lön jämfört med mig som snart ST och framför allt min man som specialist. Dessutom är flera av dem singlar.
Jag pratar också gärna om att minska ner arbetsgraden. Heltidsnormen är rätt bisarr, har jag insett, inte minst för småbarnsföräldrar, och jag har börjat prata om det med många runtom mig (och varenda en av patienterna med utmattningssymptom).
Tackar jag nej till lunch ute använder jag aldrig ”det är lite tight nu” eller någon annan variant på pengabrist som anledning, utan det är oftast ”nej tack” utan närmare specifikation – eller möjligen, ”nej, jag har en god matlåda som väntar på mig”. På vårt jobb är normen att alla har matlåda, så det är inte något avvikande. Läkargruppen är väl den som oftast går ut och äter, men det är inte normen. Och när jag vill så följer jag med – men det är väl valda tillfällen med utvalda personer, för att jag värdesätter egentid med de personerna.
Äldsta dottern, som förr eller senare säkert kommer önska sig dyrare, nya grejer – framför allt i klädväg – är vid fem års ålder helt inställd på det begagnade. Hon blir lika glad för begagnat som för nytt, eftersom det är nytt för henne. Jag berättar alltid stolt för andra föräldrar om (när) jag fyndat begagnade kläder, och det har fått till följd att folk lämnat kassar med utmärkta urväxta kläder till oss (när deras yngsta är samma ålder som vår äldsta), vilket gjort att yngsta dottern fått gott om knappt använda kläder.
Klädmässigt för egen del blir en allt större del av min allt mindre garderob Sellpy-köp, precis som barnens. På jobbet har jag ju fördelen av att ändå gå klädd i pyjamas, så jag och många andra cyklar till jobb i träningskläder eftersom det känns onödigt att klä upp sig för att lämna barn på förskolan.
Det underlättar förmodligen också att vi bor i hus, inte har någon gammal bil (men heller inget vrålåk), och att vi då och då åker iväg på sån där utskälld dussincharter för att vi tycker att det är himla trevligt. Utåt sett märks det således inte så mycket.
På det hela taget kan jag inte komma på några uppenbara negativa effekter av att vara öppen med vårt mål om FI. Vi är ju inte så inställda på RE-delen av FIRE eftersom vi båda vill fortsätta jobba med det vi gör. Jag gör det redan på 70% och trivs bra med det, det ger en god balans i vardagen. Samtalen jag haft om det har hittills mötts av ointresse, förståelse eller nyfikenhet – men aldrig hånskratt, tack och lov.
Mest av allt är kanske att vi trivs alldeles förträffligt med vårt nuvarande sparande, vad vi köper begagnat, vad vi väljer att lägga våra pengar på. Efter ett par år i FIRE-sfären känner jag att vi hittat en bra balans och det gör att det inte skulle göra något även om andra var negativa. Det är vårt liv och vårt val hur vi lever.
