4 05 2020 | Allmänt |
En del av att bli läkare är att specialisera sig. Efter allmäntjänstgöringen som jag gjorde klart i december 2019 är jag legitimerad, och nu är det dags att hitta Det. Mitt specialområde. Min specialisttjänstgöring, ST i kortform.
Jag har velat bli narkosläkare sedan vintern 2015/16. Det allt det jag började plugga läk för: det är hela kroppen, fysiologin, hur vi hänger ihop och hur olika organsystem påverkar varandra – och för den delen hur yttre faktorer påverkar organen. Jag ser det som ett enormt spännande jobb, med omväxlande dagar och lite av det där adrenalinhöjande som jag skulle önska.
Samtidigt fungerar det sämre med mina önskemål om att ha fokus på familjen och inte jobba heltid. På att hinna med forskningen (något de redan på intervjun förra året klargjorde var fritidsgöra) och alla mina andra projekt som jag vill lägga tid. Det är en jourtung specialitet där verksamheten pågår dygnet runt.
På sistone har även rättsmedicin seglat upp som en möjlighet. Det är ju en helt annan typ av specialitet, inte minst eftersom det i stor utsträckning är döda man har att göra med. Det är en del levandeundersökningar också, men mycket av tiden hänger man i en obduktionssal. Det är inte riktigt vad jag tänkte mig när jag började på läkarutbildningen, även om alla andra tänkt tanken åt mig eftersom jag har juristutbildningen bakom mig.
Sist men inte minst har vi specialiteten jag inte egentligen tänkt mig alls: allmänläkare. (Distriktsläkare, vårdcentralsdoktor, etc). En betydligt mindre spännande specialitet i mina ögon, med dagar som följer rutin och schema. Massor av administration, sjukskrivningar, receptförnyelser. Rond på äldreboenden och multisjuka människor som kommer med handskrivna listor på alla sina krämpor. Det är där jag är nu, på ett vikariat till efter sommaren.
Mer än en kollega har varit på mig om att bli allmänläkare.
Och grejen är att när jag ställer upp de här tre specialiteterna sida vid sida, då är det inte narkos som vinner. När jag ställer upp saker som möjlighet till deltid, arbetstid, forskningstid – då blir det smärtsamt uppenbart att allmänläkare är det bästa. Till och med efter att jag drar av poäng för all administration och de många randningarna, till och med när narkosen och rättsmedicin får full poäng för spänning – till och med då vinner allmänmedicin. Och det är inte med en poäng heller. Det är med många.
Så vad är viktigast? Är ”spännande” den viktigaste biten så vinner narkosen. Men borde det vara det viktigaste?
FIRE-tänket har mig snärjd, på det positiva sättet. Innan hade jag kanske inte tänkt så här, kanske hade jag kört på mot narkosen och insett först om ett par år att jag missat mina barns uppväxt och lagt alla mina sidointressen på hyllan. Kanske hade det blivit bra, men förmodligen hade det blivit mest stress och press. Om jag nu förespråkar att tänka på vad som är viktigt på riktigt för mina patienter, då borde jag ju följa mina egna råd. Det finns så mycket annat än jobb som jag tycker är viktigt.
Som allmänläkare kommer jag göra skillnad, det känner jag redan att jag gör. Maken säger att ”en bra allmänläkare är värd sin vikt i guld”, och vem vet om jag blir riktigt så bra eller ej – men jag kan bli bra i alla fall. Patientmötena är intressanta, det har jag aktivt suttit och tänkt när jag haft dem framför mig. Givetvis inte alla, men många. Att få samsyn med en patient, att träffa dem upprepade gånger och följa dem, att hjälpa dem att må bättre, det är något helt annat än att stå på ett hjärtstopp eller ta hand om ett multitrauma – men det är faktiskt spännande det också.
Så efter många, långa timmar av funderande fram och tillbaka sa jag till slut ja till ett fortsatt vikariat på vårdcentralen där jag redan tillbringar mina dagar, och det med målet om att bli ST-läkare här.
Allmänmedicin, here I come.
27 04 2020 | Allmänt |
En gång i tiden gick jag och maken igen om en tuff period och i samband med att vi gick till en parterapeut fick vi för första gången höra om kärlekens fem språk. Jag hade inte stött på det tidigare, men har stött på dem desto mer efter det. I korthet är det att olika personer har olika saker man uppskattar eller önskar mest i ett förhållande (kärleks- eller annat förhållande).
De fem språken är: ord som bekräftar, tid tillsammans, gåvor, tjänster, och fysisk beröring. De flesta har en som överväger men man kan ha mer än en man uppskattar.
Vill du testa dig själv för vilket du har som främsta språk kan du >göra det här.
Så hur tar vi ett ekonomiskt perspektiv på det hela?
Tja, om du vet vad din partner (eller kompis, men jag använder partner i resten av inlägget för enkelhetens skull) uppskattar mest när det gäller hur de vill känna sig älskade, då vet du vad du ska fokusera på när det kommer tid för hitta på födelsedagspresent, julklapp, eller bara överraska i vardagen.
Ord som bekräftar
Om din partners språk är ”ord som bekräftar” så vill hen höra/läsa orden. ”Jag älskar dig”, ”Jag uppskattar att du…”, komplimanger av olika sorter. Den här kategorin (som jag själv tillhör) är förhållandevis enkel att ge en kärleksgåva – se helt enkelt till att säga orden. Vill du verkligen ge något går det att köpa ett kort och skriva samma saker, eller en liten bok där du beskriver vad det är du tycker om med personen. Skriv ner något varje dag under en viss period – en månad, eller till och med ett år – och ge det som gåva. Eller kanske något så ovanligt numera som ett handskrivet brev?
Tid tillsammans
Om din partners kärleksspråk är att tillbringa tid tillsammans så kommer de inte heller i första hand att uppskatta gåvor. Tid tillsammans behöver inte heller betyda något kostsamt och avancerat, utan helt enkelt att rensa kalendern för att bara vara. Stäng av telefonen och var närvarande. Vill du göra det lite mer speciellt, gör det över en längre tid – en hel dag utan TV, mobiler, och andra distraktioner. Eller börja göra en hobby ihop. Laga mat ihop. Fixa en picknickkorg och gå ut i skogen och njut ihop.
Gåvor
Personer som har gåvor som kärleksspråk vill visserligen ha gåvor, men det behöver inte betyda dyrt och exklusivt för det. Enklare gåvor som en vacker blomma eller något annat genomtänkt är oftast lika uppskattat. En gång i tiden letade jag upp böcker som inte längre trycktes, som en närstående väldigt gärna ville läsa, och gav dem som julklapp – det var otroligt uppskattat. Jag älskar också att göra fotoböcker och ge bort som minne och gåva i ett. Tanke bakom gäller alldeles oavsett. Se inte det som att hur mycket du spenderar betyder att du älskar den andre si eller så mycket (och om mottagaren tar det på det sättet, att en dyr gåva betyder att du älskar dem mer än om du givit dem en billig, då får man nog börja fundera…).
Tjänster
Om din partners kärleksspråk är tjänster handlar det om att göra saker för den andre. Istället för att du ska säga något vill hen att du visar det genom dina handlingar. Laga en god middag, dammsug hemmet eller diska – gör något för den andre, för att den ska slippa. Det finns förmodligen massor av saker du kan tänka dig som din partner skulle uppskatta att du gjorde, och som denne skulle ta som en kärleksförklaring. Kanske tar du barnen under en eftermiddag för att din partner ska få lite egentid? Har du en annan relation så är det kanske så att du vill sitta barnvakt så att din vän får tid för något annat.
Fysisk beröring
Är din partner en som har fysisk beröring som sitt främsta kärleksspråk så vill den helt enkelt ha fysisk beröring. En hand på armen, en kyss i vardagen, hålla i handen när ni är ute och går. Fysisk beröring är gratis och enkelt (om man själv är likadan, lite svårare om man inte är lika förtjust i publika affektionsuttryck). Även sex ingår givetvis i fysisk beröring.
Slutsats
Det blir ganska uppenbart när man tittar över de fem kärleksspråken att det finns väldigt mycket annat man kan erbjuda än rakt upp och ner grejer i tid och otid. Ändå landar det nästan alltid i att vi ger varandra köpta saker. Det är lite tråkigt, för tänk om man kunde ge den här typen av gåvor istället – det skulle i många fall vara mycket mer uppskattat, och alla skulle må bättre.
20 04 2020 | Allmänt, FIRE, Lär mig mer |
Jag läser ”101 tankar om aktier” av Ludvig Rosenstam Åhman just nu. En recension kommer, men något han skrev redan i introduktionen fastnade hos mig:
Aktier väckte ett intresse hos mig som sträcker sig långt utanför aktiemarknaden. Ett intresse för att lära mig mer om allt som jag kan ha nytta av i livet. Områden såsom produktivitet, beslutsfattande, beteendevetenskap, psykologi och hjärnans funktion.
Detta fastnade hos mig, för det har varit precis likadant för mig. Intresset för ekonomi blev ett intresse för aktier – och det i sin tur har öppnat en hel värld av nya spännande böcker, där många böcker haft referenser till andra böcker som jag sedan läst.
Jag tyckte tidigare att fackböcker kändes som ett så tråkigt område. Det låter ju trist. Men det är det inte och min insikt har varit att det finns så många otroligt bra böcker där ute som bara väntar på att jag ska läsa dem. Det finns böcker om psykologi, minimalism, världen i stort, människors egna upplevelser, hjärnans funktion, och mycket mer som jag nu bara slukar, bok efter bok.
Något som också öppnat upp denna värld är de fantastiska poddarna där ute, där de amerikanska FIRE-poddarna är de jag lyssnar på mest. De går en bra bit utanför ”bara” FIRE/ekonomi/investeringar och till exempel Paula Pants ”Afford anything” har så många fantastiska avsnitt som lärt mig otroligt mycket av. Det känns dessutom som att en majoritet av de hon intervjuar har skrivit egna böcker, vilket gör att det alltid går att dyka vidare i ämnet, eller så har de bra rekommendationer om vidare läsning. Likaså har ChooseFI vid det här laget gott om avsnitt som inte handlar om någon enskilds FIRE-resa, utan är just mycket bredare med saker man kan ta med sig för att bli en bättre människa eller bara må bättre i sitt eget liv.
Att jag och Ludvig Rosenstam Åhman har haft samma upplevelse märks inte minst i att jag halvvägs genom boken ännu inte stött på något begrepp jag inte redan hört talas om och läst om, och att jag läst ett helt gäng av böckerna i hans referenslista.
Har FIRE/ekonomi/börsen öppnat världen mer för er?
Min lista på recenserade böcker finns här.
9 04 2020 | Allmänt, FIRE, Hushållsekonomi |
Jag lyssnar på ett flertal amerikanska penga-/livsstilspoddar som jag tycker är spännande eftersom de inte enbart fokuserar på börs och pengar utan i många fall är betydligt bredare. Amerikanarna har ju dessutom väldigt många fler som är på resan mot skuldfrihet än Sverige, helt enkelt för att de har så många fler invånare, vilket gör att utbudet av folk att intervjua är större.
I ett avsnitt av Marriage, Kids & Money intervjuades Michael Lacy om hans och hans frus väg från 600 000 i skulder (bilar och kreditkort, inte huslån) till att bli skuldfria och nu vara på väg mot ekonomisk frihet. Det jag fann intressant med hans berättelse var hans tankar om hur man får över en respektive på ”sin sida” när man bestämt sig för att betala av skulder (eller sikta mot ekonomisk frihet). Michael blev, som en del av oss blir, helt uppsluppen i allt vad att betala av skulder och spara pengar hette. Han gjorde Exceldokument och budgetar (igenkänningsfaktor: hög) och när han hade varit inne i det ett tag och läst MMM och Total Money Makeover och allt annat så presenterade han sin budget och Excel för sin fru som sa…
Nope.
Det där tänkte hon inte vara med på. Hon tyckte att deras livsstil med resor och annat kul, som var så de byggt sin relation tills dess, var så hon ville leva vidare. Hon skulle fortsätta fixa håret och naglarna på salong, det spelade ingen roll vad hans budget sa. Det ska dessutom tilläggas att de vid det laget var väldigt nygifta, så hela vägen fram till bröllopet hade Michael haft lika mycket spenderarbyxorna på som hon, men han vaknade under deras bröllopsresa när han insåg att resan var på kredit.
Så vad kom han fram till? Jo, att känslor är bättre än Exceldokument.
Med tiden insåg han att om han förklarade för henne varför det var viktigt för honom – att han låg vaken om nätterna för att han oroade sig för hur de skulle kunna betala för sin livsstil, att han ville något annat framöver när de skulle bilda familj, och så vidare – då fick han henne att se hans sida av saker. Exceldokument är typiskt dåliga på att förklara varför, de bara är.
Jag och maken har aldrig haft det här problemet eftersom det snarare var han som väntade på att jag skulle bli ekonomiintresserad än tvärtom, men jag tycker ändå att det är viktigt att ta med sig: att förklara sina känslor, sina varför, är viktigt – långt mycket viktigare än ett Exceldokument som bara kan svara på hur och när.
Numera är Michaels fru helt med på tåget och de har betalt av sina skulder och siktar mot ekonomisk frihet.
30 03 2020 | Allmänt, Inte ekonomi |
Det har stulits handsprit från vår vårdcentral. Vi är långt ifrån de enda drabbade – flera avdelningar på sjukhuset har råkat ut för samma sak, och när jag skrev om det på Twitter fick jag höra att även förskolor råkat ut för samma sak.
Jag fick då kommentaren att stunder som dessa då människors sämsta sidor visas. Och det är klart att det är svårt att säga emot när folk köper så mycket medicin och toapapper att det inte finns för andra. Eller, mycket värre, när skurkar ringer äldre och säger att de kan hjälpa dem att handla, bara de loggar in med bank-id (jag hoppas verkligen att ingen gått på något sådant!).
Men samtidigt måste jag ju säga att jag tycker att stunder som dessa också drar fram det bästa i människor.
Läkarstudenter på de sista terminerna har skrivit upp sig i tusental för att hjälpa till vid behov i vården, med vilka uppgifter som än behövs. Facebookgruppen har skapats för att hjälpa äldre att handla (utan att de behöver logga in med bank-id…). Folk stödköper mat från sina favoritrestauranger för att hålla dem under armarna. Och så vidare. För att inte tala om den rena mängden människor som följer myndigheternas råd om att stanna hemma även vid lindriga symtom, för att vi försöker skydda de riskgrupperna för sjukdomen.
Jag köper mat från mina favoritställen i stan, tar med fika hem från favvo-cafét. Vi hjälper svärföräldrarna med inköpen och har erbjudit samma hjälp till våra grannar som är på ålderns höst. Vi gör det vi kan i det lilla. Vi har inga problem ekonomiskt av krisen, och då kan vi lägga en lite större andel av våra utgifter på utemat, om det gör att restaurangerna överlever till krisens slut.
Kriser tar fram både det bästa och det värsta i människor. Så här långt tycker jag ändå att det bästa överväger.
19 03 2020 | Allmänt, Medicin |
Det skrivs spaltmeter om Corona just nu. För min del, som för så många andra, invaderar det varje del av livet.
Jag sitter hemma och vabbar med yngsta dottern för något hon aldrig hade varit hemma för annars – hon är snorig och hostar några gånger om dagen. Vi är inne på tredje dagen hemma och jag skulle tro att det kommer fortsätta på obestämd tid.
Jag och maken turas om, för vi har sånna där ”samhällsbärande jobb”. Sånna som gör att vi verkligen borde vara på jobb. Det är för all del mysigt att vara hemma med lillan, men visst hade jag gjort bättre nytta på vårdcentralen. Vi turas om, har hittills tagit precis 50/50 och fortsätter förmodligen så. Mor- och farföräldrarna som ofta rycker ut i vanliga fall är portade eftersom de alla är äldre, såsom mor- och farföräldrar tenderar att vara om inte två generationer fått barn i tonåren. Vi får se om vi kan lösa det med någon annan som är hemma och vabbar för mestadels friska barn.
I helgen arbetade jag på jourcentralen (JC). Det var första dagen med ”två linjer” på JC, där den ena hade övre luftvägssymtom/feber och den andra hade andra saker. I den ”andra” kategorin hade jag typ tre patienter, övriga tjugo var i infektionskategorin. De infektiösa patienterna möttes av en doktor i full skyddsutrustning. Tveksamt om någon av dem hade Corona, och det lär jag inte få veta ändå eftersom provtagningen är så begränsad.
Inför JC-passet kände jag för första gången viss oro över att gå till jobb. Inte så mycket för min del, men för risken att jag blir smittad och sprider det vidare, eftersom jag tycker det verkar finnas tillräckligt med beskrivningar av folk som smittat innan de haft symtom. Det vore förödande för de äldre, ofta multisjuka, patienter jag träffar på vårdcentralen.
Väl på vårdcentralen sammanfattade en patient läget där: Han kom in i receptionen och tittade sig omkring. Inte en människa. ”Är det stängt?” frågade han. Det kändes lite så i tisdags, även om vi var många som jobbade. Mycket sköttes per telefon och många patienter som kom till vårdcentralen gick antingen direkt till slussrummet (och kom aldrig in på vårdcentralen) eller direkt till de andra ”infektionsrum” vi skapat för folk med t ex halsfluss och öroninflammation. Receptionen var därmed öde.
Idag jobbar jag halvdag. Maken jobbar förmiddagen och jag eftermiddagen, allt för att kunna lösa både VAB och behov av att vara på jobb.
Börsen rasar. Jag har väntat på de där skräckkänslorna alla säger kommer när man är med sitt första riktigt stora ras, men de har inte kommit. Istället sitter jag och småmyser och stoppar in pengar i stabila, stora bolag som jag plötsligt får till rabatterade priser (eller mer normala värderingar, kanske är mer korrekt). Vi har en del likvider att stoppa in, som vi väntat med just eftersom vi tyckt att allt varit så övervärderat. Det pytsas in efter hand som olika aktier når de kurslarmsgränser vi tidigare satt. Dessutom kommer ju lönen varje månad – någon risk att vi skulle bli arbetslösa ser vi inte. Så mer pengar flödar ju in.
Jag och dottern skulle åkt till Malmö i helgen, en del av min leg-läk-present från mina föräldrar. Vi skulle sett Skönheten och Odjuret på teatern, men Malmö Opera har ställt in alla föreställningar. Eftersom vi avråds alla icke-nödvändiga resor stannar vi hemma. Hotellet bokades utan avbeställningsskydd, men i dessa tider känns det okej. Hotellbranschen kommer ha det tufft nog ändå. Men det är nog den tråkigaste konsekvensen av Corona så här långt för vår del.
Hoppas ni har det okej där ute i denna Corona-värld. Njut av den extratid ni får med familjen. Tvätta händerna, undvik (fysisk) kontakt med den äldre generationen. Stanna hemma om ni är sjuka.
