Jag älskar Nobelfirandet. Och nej, det är inte för att drottningen och prinsessorna har sånna fina klänningar och smycken som gnistrar, även om det är det som oftast diskuteras mest.
Jag älskar Nobelpriserna för att det är kunskap som prisas.
Det finns åtta miljoner fester och galor för allting som brukar få uppmärksamhet – film, TV, musik, sport. Och visst, de lägger också ner tid och själ i det. Men kunskap. Det är en helt annan sak. Det är det som driver världen framåt. Årets kemipris är några av kuggarna i varför vi kan köra omkring i elbilar med litiumbatterier. Årets medicinpristagare har forskning som kanske kommer kunna bota vissa typer av cancer. Den tionde december varje år – på Nobels dödsdag – får vi hedra människor som ägnat sig åt att utveckla världens kunskap. Och sådant uppnår inte musiken eller filmen eller sporten, även om alla de tre kan beröra och lära oss nog så mycket.
Jag tycker det är härligt att se kunskap uppmärksammas på detta fantastiska sätt, och har jag möjlighet tittar jag alltid på det på TV. Att närvara vid Nobelbanketten någon gång under livet finns definitivt med på min bucket-list. Till och med dottern tyckte att det var kul att titta i tisdags, men det var framför allt för att hon tycker att drottningar och prinsessor är det bästa som finns (kungen blev hon lite besviken på – ”Han är ju gammal”…).
Själv pysslar jag på i det lilla och pillar för närvarande på två artiklar, en om leptin och en om MR-proADM, och jag tror knappt att ens eventuella läkar-läsare vet vad de är (möjlighen leptin, men mid region-pro-adrenomedullin är m er osannolikt). Något Nobelpris får jag inte för min forskning, men jag kanske kan bidra med min lilla, lilla pusselbit.
Man kan ju inte annat än fascineras och förfäras av lättheten med vilken politiker gör av med våra skattepengar.
Vi ska få ett nytt badhus i Linköping. Det ska ”sätta stan på kartan”. När nu senast ett badhus gjorde något sådant – men så ska det ju också vara i trä. För alla flyttar ju till en ny stad på grund av utseendet på badhuset. Prognosen i december 2018 var 860 miljoner. Alla som någon gång renoverat eller byggt nytt vet att en kalkyl överskrids.
Helsingborgs lasarett byggs om till den nätta kostnaden om 6,1 miljarder. Vilket verkar ha gått… inte så bra. Men vad gör det när det inte är politikernas egna pengar?
Och så vidare, ad nauseum. Konst för maskar, skidtunnlar, skrytbyggen som ska bli någon sorts monument över den politiker som klubbade igenom det… Det här landet hade kunnat gå otroligt mycket bättre om de som styr och ställer med våra pengar hade känt ett större ansvar. Men hade det varit annorlunda om de tänkt att det var deras egna pengar? Med tanke på att 113 519 personer fick en ny skuld till Kronofogden under 2018, och att det totala antalet skuldsatta 2018 uppgick till 413 912 personer (och 81 513 709 490 kr!) så börjar man ju fundera på om folk är så himla mycket bättre med sina egna pengar (statistik från Kronofogden). Totalt runt 10 000 personer ansöker varje år om skuldsanering och 2018 hade 38 372 personer pågående skuldsanering. Lånen från SMS-låneföretagen verkar ju gå som glass på en varm sommardag.
Så man undrar ju hur politikernas egna ekonomier ser ut. Stefan Löfven stoltserar ju med att inte vara miljonär, trots att han tjänar 176 000 kr i månaden. Om man tjänar 176 000 kr i månaden borde man vara miljonär. Och om de inte kan hantera sin egen ekonomi, då kan vi ju knappast förvänta oss att de ska vara rimliga när de inte ens själva står för notan.
I måndags hade barnen studiedag och vi tillbringade eftermiddagen med en annan mamma och hennes tre barn. Vi halkade in på ekonomi, ett område jag gladeligen lyfter – men det var faktiskt hon som började den här gången, med en fråga om hur mycket vi lägger på mat varje månad. Detta ledde oss in på mycket mer diskussion. Hon kunde dock, precis som flertalet av mina kompisar, konstatera att hon inte har så bra koll. Rimligt okej koll på utgifterna, men det där med vad man ska göra med pengarna som blir över är svårare.
Det är givetvis inte så att denna Twitter-tråd ska tas som någon sorts sanning, men flera skriver ”hon är ointresserad”. Och det är ju väldigt synd. Varför är det så? Varför var jag själv så för tre år sedan, då maken fick löpa fri på Avanza helt utan min insyn?
Ekonomi i sin mest grundläggande form är inte något svårt – plus och minus är ju i princip det enda som behövs för att få koll på sin egen ekonomi. Att gå vidare till att investera kanske är ett lite större steg – för mig kom det successivt när jag började lyssna på poddar och började tänka allt mer på vad vi skulle göra med pengarna när jag skruvat på ekonomin så pass att det blivit en ansenlig summa vi la undan varje månad. Det var ju med viss skräck jag klickade köp på mina första aktier, så jag har full förståelse för att det känns stort och skrämmande att komma till punkten där man ska skapa ett konto på Avanza, skapa ett ISK och köpa sina första fonder.
Min man säger ofta att det bästa som hänt vår ekonomi är att jag också blev intresserad. Det ligger mycket i det, inte för att jag är någon sorts geni, utan för att det är så mycket bättre om man pysslar med ekonomin tillsammans. Då kan vi sätta mål ihop, vi kan glädjas åt framgångar, vi kan diskutera vad vi vill investera i, vad som är värt och vad som inte är värt att lägga pengar på… det är enklare när man har någon att bolla med, även om man då samtidigt måste jämka med den personens åsikter. Jag tycker det är synd att det verkar vara så många kvinnor som inte tar sig tiden och sätter sig in i ekonomi och kapitalförvaltning. Att inte ha koll leder ju till ett så mycket sämre läge om det sedan händer något – skilsmässa, dödsfall, sjukdom, arbetslöshet, och så vidare. Det är mycket som kan hända. Ekonomin om något är ju en fråga om jämlikhet.
Jag gör mitt i det lilla, främst i form av att jag pratar med mina kompisar om ämnet. Bloggen är väl också ett försök, men hit tror jag mest att man hittar om man redan är intresserad. Hur gör ni, sprider ni ordet på något sätt?
Vissa saker i myndighets-Sverige bör ha en rent fruktansvärt bra marginal.
Igår skickade jag in ansökan om legitimation till Socialstyrelsen. Detta bök inkluderar en AT-bok som man ska ha haft koll på i minst 18 månader (för mig mer åt 2,5 år på grund av föräldraledighet och deltidsjobb) och successivt fyllt med diverse viktiga signaturer och datum, samt även personbevis och examensbevis.
Samt den lilla nätta kostnaden om 2 300 kr.
Att fixa själva legitimationen kan inte ta lång tid. De ska kolla så att datumen i boken stämmer (det är mycket viktigt att datumen hela tiden går back-to-back, man får absolut inte sluta en placering på fredagen och börja nästa på måndagen, då blir det bakläxa och man får tillbaka boken för att få nya underskrifter med rätt datum, och om du får boken påskriven två dagar i förväg (alltså på fredagen) när du ska sluta AT så är det inte giltigt utan det blir komplettering), vilket torde ta runt 5 minuter för någon rimligt läskunnig, och därefter borde det vara att plinka in lite i en dator – tveksamt mycket numera eftersom man kan göra första hälften av ansökan via dator och bank-id, så jag tror denna del blivit ännu kortare – och sedan trycka ”enter” och skicka legitimationspappret till mig.
2 300 kr.
Typ en kvarts arbete.
Jag vill också ha en sån timpeng, tack.
Men det ska bli skönt att ha det där pappret i handen. 2 300 kr är ju bara pengar – tiden det kostat är oräknelig.
I förra veckan var jag på en kurs kallad Försäkringsmedicinsk grundkurs, som är en obligatorisk del av allmäntjänstgöringen. Det var inte en kurs jag såg fram emot sådär enormt mycket, eftersom försäkringsmedicin inte direkt är det som ligger mig varmast om hjärtat av alla medicinens olika delar.
Med mina låga förväntningar i bakhuvudet blev det dock två riktigt bra dagar, och en av de sakerna jag tog med mig var denna:
Vi har ingen allmän eländesförsäkring i det här landet.
Det vi har är en sjukförsäkring, men den gäller sjukdom och inte att livet är allmänt jobbigt.
Detta är något som inte är så poppis bland populationen, kan jag säga. På vårdcentralen har jag ett par patienter i veckan som önskar sjukskrivning, och av dem är det rätt många som inte faktiskt är sjuka. De är stressade, de mår inte så bra, de har livssituationer som inte är hållbara i det långa loppet – de har tuffa arbeten, barn med diagnoser, föräldrar som är sjuka, dåliga relationer… Men de är inte sjuka. Och folk blir generellt ganska upprörda när jag förklarar det för dem.
Och vad är grejen med detta då? Jo, det är det egna ansvaret. Man har ett eget försörjningsansvar. Sjukskrivning ska användas vid sjukdom, inte för att en person inte orkar sitt jobb och därmed har svårt med sin egen försörjning. Att vara stressad är inte en sjukdom. (Med det sagt, innan någon argt hoppar på mig: det kan bli en sjukdom, men det är förhoppningsvis både vården och patienten intresserade av att det inte ska bli.) Är man stressad får man helt enkelt göra det egna valet att gå ner i tid eller göra någon annan förändring som gör livet hållbart över tid.
Jag tänker att om fler kunde anamma FI-tänket och spara mer och skapa ett större utrymme i sin ekonomi, då skulle en del saker i vårt samhälle lösa sig. Folk skulle kunna gå ner i tid utan att det skulle ge grav påverkan på vår ekonomi, vilket i sin tur skulle kunna hindra långtidssjukskrivningar som i sig ger dålig ekonomi.
Från försäkringsmedicinska kursen – och som vi fått flera gånger tidigare under utbildningen – tar jag återigen med mig det ansvar jag har i situationen: jag har inte ansvar för patientens ekonomi, jag ansvarar bara för att göra en medicinsk bedömning om huruvida personen lider av sjukdom eller ej. (Även om jag glatt lyfter ekonomifrågan i samtalen också.)
Om tre veckor är jag färdig med min AT och får skicka in min lilla AT-bok med underskrifter för att få ut min legitimation. Det känns riktigt bra att äntligen vara legitimerad, att vara läkare ”på riktigt”.
I samband med legitimationen vill mina föräldrar ge mig någonting för att fira att jag är klar. Så de undrade vad jag kunde tänkas önska mig.
Och jag måste säga, det är helt blankt.
Jag kan inte säga att det är något jag önskar mig. Jag har ju allt. De senaste åren har ju snarare handlat om att dra ner, skala av, och hitta en nöjdhet i det vi redan har. Det senaste stora jag köpt är en ny IPad, eftersom min gamla var åtta år och delar av skärmen inte längre fungerade som touchscreen, vilket gjorde den ganska oanvändbar. I övrigt köper jag väldigt lite och önskar mig väldigt lite.
Smycken är ju tradition; jag fick en ring när jag tog juristexamen. Men jag använder inte så mycket smycken. Vigsel- och förlovningsring ligger oftast oanvända hemma eftersom vi inte får ha smycken på händerna på jobb. Som klocka har jag min Fitbit. Halsband tänker jag sällan på att sätta på mig när man skyndar genom morgonrutinerna, inte heller örhängen.
Jag funderar ärligt talat på att be om ett par Investor-aktier. För att jag har helt enkel ingenting jag önskar mig just nu, och om jag får Investor-aktier kan jag ju använda avkastningen framöver om jag kommer på att jag önskar mig något…
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
