Lyssnar mycket på ljudböcker nu för tiden. De flesta promenader med minstingen i vagnen, oavsett om hon ska sova eller vi är på väg för att handla, görs med hörlurar i öronen.
Ingen av böckerna nedan har direkt med privatekonomi att göra, men jag har tröttnat lite på FIRE-böcker efter att ha läst det mesta känns det som (det blir ganska repetitivt) och jag vill nu lära mig mer om annat, så jag fortsätter expandera mina horisonter. Och det har varit några riktigt bra böcker på sistone:
The End of the World is Just the Beginning av Peter Zeihan
En riktigt bra bok för att både lära sig mer om varför vår värld har utvecklats som den gjort, och var den är på väg någonstans. Givetvis har inte ens en geopolitisk analytiker en fungerande spåkula, det är klart att hans förutsägelser inte nödvändigtvis kommer att bli sanna, men de manar definitivt till eftertanke. Många spännande teorier. Mörkt blir det, men Zeihan har en lagom skojig, ibland sarkastisk, ton genom boken vilken gör den lätt att lyssna på ändå. Väl värd sina timmar.
The War on the West av Douglas Murray
Som någon som är komplett oimponerad av intersektionalitet, genusteori, och för den delen att det skriks rasism till höger och vänster (mest från vänster till höger), så var det här en alldeles utmärkt bok. Den går igenom mycket av vansinnet vi drabbats av de senaste åren, där intersektionalitet och dylika pseudovetenskaper fått allt mer plats på våra universitet, på våra arbeten, och i staten själv.
Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad
En lugn och vacker betraktelse och tillbakablick över ett annorlunda liv. Mycket eftertänksamhet, många lärdomar. Inget mästrande och inget tvång, utan bara en person som delger oss en del av sina tankar och lärdomar. Riktigt fin bok.
Empire of Pan av Patrick Radden Keefe
Om familjen Sackler, en familj i USA som blivit stenrika på att de hittade på morfintabletten Oxycodon, som missbrukas över hela världen. Boken tar oss igenom tre generationer av en väldigt driftig familj, som inte verkar bry sig det minsta om hur många lik de måste skapa och sedan vandra över för att tjäna sina pengar. Som läkare är den väldigt intressant, men det är den även för gemene man.
Det damp ner en bok i brevlådan för ett tag sedan – och det visade sig vara Fru Efficient Badass bok Sparboken – en konkret guide till ekonomiskt oberoende. När Fru EB skrev till mig och erbjöd mig en gratis bok visste jag inte vad det var för bok som skulle komma, men det var ju en kul överraskning. Nedan följer en helt oberoende recension som inte på något sätt är sponsrad, annat än att jag just fick ett recensions-ex.
Framsidan är tyvärr inte särskilt säljande. Jag gillar bilden (tydligen gjord av något av fru EBs barn; fick mig att tänka på Frugalwoods bok), men resten är alldeles för mycket kurslitteratur av något ganska trist slag, snarare än en bok skriven i stilen som fru EB använder sig av. Jämför man med Frugalwoods-boken är Frugalwoods mycket snyggare på utsidan men jag sågade dess insida, medan den här boken inte har någon vidare tilltalande utsida, men en extremt mycket bättre insida. (Bokomslag är dock verkligen smaken-är-som-baken, kan jag konstatera efter att jag letat ”bästa omslag” för fantasy, när jag nu ska fixa ett omslag till The Lost Wings – det finns omslag på tio-i-topp som jag tycker är helfula…)
Boken är egentligen bloggen nerkokad till bokform. Den är uppdelad i följande kategorier:
Mat & dryck
Kläder & skor
Kropp & träning
Hus & hem
Pengar
Resor & fritid
Mentala knep
…och gör under var och en av kategorierna slarvsylta med vad hon kallar ”consumer suckers” livsstil. Följer man samtliga råd i boken landar man på en frihetsfond om 3,2 miljoner kronor om tio år (räknat med 8 % avkastning men utan inflation, skatt eller fondavgifter), varför det ska ”tas med en nypa salt” enligt författaren själv.
Jag är medveten om att det finns ett antal tankevurpor i ovan antagande. Det är exempelvis inte helt sannolikt att du kommer spara pengar på frugala skidresor om du inte åker skidor. Det är heller inte så troligt att du kan spara ihop en kvarts miljon på att styra upp barnens klädbudget om du inte har några barn.
Ovan klipp anger tonen för hela boken, om du nu inte följer fru EBs blogg, som är i den tonen rakt igenom. Man kan tycka lite vad man vill om den tonen. Jag tycker för det mesta att det är en kul ton och det är inte så att hon menar illa (antar jag). Samtidigt orkar jag inte läsa för stora sjok av boken på en gång, för det blir liksom lite… mycket. Vilket för mig in på bokens allra största problem: den är alldeles för lång. Inte för att jag ogillar långa böcker (jag läser fantasy, de brukar vara ganska många sidor, och har läst en hel del tegelstenar till facklitteratur också), men Sparboken trillar in i samma problematik som de flesta amerikanska temaböcker: de blir långrandiga och tjatiga. Och då är första gången kul, men sjunde gången det levereras ungefär samma budskap fast med lite andra ord, då är det inte lika festligt längre. För amerikanarnas del brukar problemet vara att de får betalt per ord; för fru EBs del var det ju tydligen för att det här är hennes bok och då får hon göra som hon vill. Absolut. Jag hade dock gillat boken bättre om den kapats ner med 30%.
Själva innehållet då? Själva innehållet är genomgående bra. Här är inga ”sänk räntan med ett hopbakslån” typ av tips, och även om det går från mygg (byta disktrasa till lin) till kameler (matkostnader, resstopp, restaurangsstopp, begagnat, geo arbitrage, med mera), är det genomgående konkret. Både hur och varför besvaras genomgående.
Det finns en del jag inte håller med om/som jag inte tycker är så allmängiltigt som författaren verkar tycka (det är säkert inte så, men det framstår som så). Alla vill inte sluta jobba. Vissa älskar charterresor. En del anser definitivt att en hund är värt kostnaden. Och så vidare. För vår del vill vi nå FI för att vi ska kunna dra den dag arbetet inom svensk sjukvård blir outhärdligt. Så då blir det lite tjatigt att gång på gång läsa att folk som jobbar är ”slavar”.
Men som sagt. Massor av bra. Recept på billiga maträtter, hur man siktar mot minimalism, hur man lever ett billigare, bättre och mer nöjt liv. Jag tror att gemene man kan lära sig massor av en sån här bok, och det är väldigt trevligt att det inte är bara de vanliga standardtipsen. Själv känner jag att vi kommit så långt på vår FI-resa att det inte är så mycket jag tar med mig – vi lever på en viss nivå idag som vi är nöjda med, där vi fortfarande har ett stort sparutrymme, men där vi har tagit tillbaka en del av det vi förr skar bort för att ha en högre sparkvot. Och det inkluderar en hel del av det som fru EB anser att man ”ska” ta bort.
Förhoppningsvis är en del av felen i boken rättade när slutversionen nu är här – det var en del missade ord, och sådant som att alla sidnummer var på höger sida. Men det är petitesser.
Köper man boken och gör bara några få av förändringarna boken föreslår, så kommer man att ha ”tjänat in” kostnaden för boken. Man kan också låna den på bibliotek, eller följa hennes blogg, det är gratis. Om man nu ska följa hennes tips och spara pengar.
Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn.
Ytterligare en bok som gör mig fullständigt galen att läsa, inte olikt boken om vad alla våra skattepengar går till. Inte på något sätt så att jag inte håller med författarna och deras slutsatser, utan att det kan få lov att gå till på det här sättet i universitetsvärlden (som är huvudfokus för boken).
Detta är den autoetnografiska metoden, som utgår från ståndpunktsteori, där sanningen är så relativiserad att det är lika bra att utgå från sig själv. Bara sig själv. Någon objektivitet finns inte, menar forskaren i sin egen sammanfattning av avhandlingen.
(Skrivet av en doktorand som ur ett ”queerfeministiskt perspektiv” för en dagbok om hur det är att promenera runt i staden, där hon i ett och samma stycke framför önskan om att vara både ifred och slippa vara osynlig, när en man skriker ”Hej tjejen” efter henne. What?)
Fredrik Bondestam, som är en av huvudfigurerna i boken genom att han är ansvarig för införandet av genusdoktrinen på universiteten (chef på det Nationella sekretariatet för genusforskning under Göteborgs universitet), skriver så här om sig själv i sin avhandling, då han råkar vara både man och vit och allt det är som är så överjävligt (och därefter följer, i andra stycket, bokförfattarnas mycket relevanta kommentar):
”Varför just jag då? Jag har svarat än det ena, än det andra. Jag har svarat undvikande, slingrat mig, ljugit, fasat inför vad jag kan komma att säga. Ett kanske alltför rakt svar är: ’För att jag har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp.’ Ett inte lika direkt svar, men mer giltigt ändå, tror jag efter föregående resonemang kan vara: ’För att jag är kvinna i någon mån.’”
Vad betyder detta? Att han förstår vad det innebär att vara i underläge? Eller att Bondestam genom att utsättas för ett övegrepp blir kvinna? Hur då? Vad är det i ett sexuellt övergrepp som kan förvandla en man till en kvinna? Det låter misstänkt likt en förminskande definition av ”kvinna”, att det handlar om att vara våldtagbar.
Jag tycker att den andra paragrafen, den där Arpi och Wyndhamn kommenterar citatet, är otroligt bra. För hur blir en man en kvinna? Hur får en man ”rätten” att driva feminism och genusfrågor (för det har inte män, enligt Bondestam själv i samma avhandling). Jo, tydligen är en del av det att om man blir våldtagen, då är man (åtminstone delvis) kvinna. Bara kvinnor kan bli våldtagna, alltså måste man vara kvinna om man blir våldtagen – vilket i sin tur måste innebära att att vara kvinna är att vara utsatt, ett offer, för en man kan inte vara ett offer.
Jag blir så fruktansvärt trött på flera av resonemangen som framförs av olika personer i ledande positioner i boken att jag vill slita mitt hår.
Genomgången av genus och trans var, förutom att jag många gånger ville slita mitt hår, väldigt välgjord. Framför allt kapitlet om transvågen och allt med alla olika könsidentiteter som finns idag var mycket lärorik.
Även detta tycker jag var klargörande:
Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande? Charlotta Stern menar att man inom genusforskningen fullständigt blandar ihop skillnad och ojämlikhet.
– Så fort man ser en skillnad anser man att det är ojämlikhet. En ojämlikhet implicerar diskriminering och att någonting är fel, man antar att det finns en orättfärdighet i hur skillnader har uppstått. Då är det ett socialt problem och vi bör försöka göra något åt det.
Och om gener och biologi påverkar människor sätter det gränser för vad man med politik. Kan hoppas uppnå.
En intressant aspekt av ovanstående är att detta resonemang kan appliceras även på andra delar av politiken. Om nu till exempel gängvåldet och klanerna inte beror på socioekonomiska faktorer (som kan påverkas med politik i någon mån), utan på att det är kultur och struktur som vi tagit in i landet genom en oreglerad invandring, då är det inte något politiken kommer att rå på genom att ”minska klyftorna” och bygga fritidsgårdar. Att hantera andra kulturer är något politiken är väldigt oförberedd för. Att t ex statsministern gärna vill att det ska handla om socioekonomiska faktorer och ojämlikhet blir tydligt i uttalanden där han säger att det inte hade spelat någon roll om det var invandrare i de utsatta områdena, eller om etniska svenskar bott där under samma förutsättningar – vi hade agerat likadant. Själv tror jag att det är få etniska svenskar som hade slutit sig samman i stora släktbaserade kriminella nätverk, men så är jag inte heller politiker.
Det finns så många delar av boken som är värda att citera, så mycket trams som införts på universiteten och i vår vardag som är så illa underbyggt att det inte håller för minsta kritiska fråga.
(Ett exempel de har i boken, fritt ihågkommet utan boken framför mig, är när en akutmottagning skulle bli ”genuscertifierad”. Genusforskarna fick då frågor om huruvida sådan certifiering hade mätbar effekt – varpå genusforskarna blev så sura (för det enda de frågat transpersonerna om var om de skulle föredra att gå till en genuscertifierad akutmottagning över en icke-certifierad) att akutmottagningens personal fick munkavle. De fick inte längre ställa några frågor, för att skydda genusforskarna. Vad är det för inställning till forskning och vetenskap?)
Min enda kritik mot boken är att den är lite för lång, för någonstans mitten-slutet börjar den bli ganska repetitiv. Men man kan skumma när det känns som att det är saker som redan sagts.
Läs boken. Är du redan såld på genusdoktrinen kommer du avsky den.
Vill du få en hjärnblödning? Den här boken är sprängstoff för vilken hjärna som helst – utom möjligen för alla de politiker som möjliggjort idiotierna.
Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för, av Johan Gustafsson, aka Slöseriombudsmannen (tills någon gång i närtid då det byts till en ny). Boken som får dig att vilja knarka lugnande mediciner för att ta dig igenom nästa sida.
Det finns allt från fågelburar för kommunpolitiker kommuninvånare (men det är högste kommunpolitiker som har nyckeln dit, och som har sina fåglar där) och ett mini-zoo som går före skolbarnen:
När Tibro fick ont om pengar och tvingades spara föreslog kommunens tjänstemän att stadens mini-zoo skulle läggas ner, eftersom det inte skulle påverka kärnverksamheten med exempelvis skolor. men politikerna valde att prioritera djurparken istället. De beslutade om stora nedskärningar i skolan för att rädda fåren och grisarna på zoo.
– En kommun kan inte bara ha skola, vård och omsorg. Det måste finnas något annat, sa kommunalrådet Rolf Eriksson (S) till GT.
Det finns givetvis lite större slöserier också:
Två regeringar satsade 140 miljoner på att ge svenskarna enklare tillgång till sina hälsouppgifter i ett eget hälsokonto på nätet. Nu skrotas hälsokontot och skattebetalarna fick ingenting för pengarna. Efter över sex år, förseningar och överklagade upphandlingar står det klart att känsliga personuppgifter skulle riskera att hamna i fel händer och att hälsokontot därför inte var förenligt med svensk dataskyddslagstiftning.
Eller varför inte vårt älskade Migrationsverk?
Migrationsverket betalade 60 miljoner per år i kallhyra för ett asylboende på Pite Havsbad. På det betalade man 40 miljoner i löpande kostnader, utan att kontrollera att man fick vad man betalade för. Enligt avtalet betalade myndigheten ut ett schablonbelopp som skulle justeras mot de faktiska kostnaderna var tredje månad. Men migrationsverket följde aldrig upp kostnaderna.
– Det stora problemet är att man inte följt upp som man borde göra, vilket innebär att man med stor sannolikhet har betalat alldeles för mycket. I vart fall finns den risken. Det är klantigt, dumt och slöseri med skattemedel, sa Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt till SVT.
Ja, det är ju svårt att inte hålla med.
Eller en feministisk crash-course i kärnvapendebatten? Visst är det värt 481 000 kr? Det tyckte Jämställdshetsmyndigheten, som gav Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet så mycket pengar för ändamålet. Eller att arbetsförmedlingen i snitt förmedlar ETT jobb per anställd PER ÅR? Eller att Vattenfalls tyska kolkraft såldes ut för 100 miljoner för att strax därpå uppvärderas av de tjeckiska köparna till 6 miljarder (vinsten under de första 14 månaderna för de nya ägarna blev 2 miljarder) – och detta efter att Fridolin (MP) viftade med en kolbit i valrörelsen och sa att det skulle stanna i marken.
Läs den. Eller inte, om du vill behålla tron på typ hur Sveriges politiker håller i våra surt förvärvade pengar. Med tanke på all skit mina pengar hälls på så tycker jag det vore mycket rimligare att vi fick behålla en större del av kakan själv. Så kanske vi skulle köpa en egen fågelbur, eller något annat vi gillar mer, om vi vill det – för egna pengar.
Jag började titta på serien Tidying up with Marie Kondo på Netflix för ett tag sedan och har sedan dess städat (eller snarare rensat ut) enorma mängder hemma. Jag bestämde mig för att även låna boken, för att se om det fanns mer att ta till sig i den. Boken heter ”Konsten att städa” på svenska och är en lättläst liten bok med trevlig ton och det finns mycket jag gillar med den – och en del jag inte tycker lika mycket om.
Det jag gillar
Jag gillar många av tankarna i boken. Tankarna om att behålla det som ger oss glädje och att göra oss av med annat. Jag tycker inte att det är ett helt praktiskt synsätt (hammaren kommer aldrig ge mig glädje, men den är praktisk att ha hemma), men det är en bra grund att utgå från. Jag gillar tanken på att fokusera på det man vill behålla, snarare än att fokus är på att kasta grejer.
Jag tycker också om hennes förhållningssätt till t ex gamla vykort och brev och allt sådant som många av oss tenderar att spara: det gav oss glädje när vi fick kortet, vilket gör att det fyllt sin funktion, och nu kan det kastas utan att vi får dåligt samvete – för att det har uppfyllt sitt syfte. Över lag är tanken att fråga sig själv ”Vad var syftet med den här grejen?” ett intressant tankesätt. Om syftet var att man köpte tröjan när man var på dåligt humör, och genom köpet fick en kick och blev på bättre humör, då tycker Kondo att man – om den inte längre ”sparks joy” – kan göra sig av med tröjan utan dåligt samvetet. Det blir ju lättare att göra sig av med grejer då.
Ytterligare en sak jag gillar är hennes inställning till hur man ska sortera grejerna: ha saker som hör ihop på samma ställe, inte utspritt på flera. Detta har jag nu börjat med, inte minst i köket som jag i princip rensat klart. Där finns nu grejerna jag använder till bakning på ett ställe, all pasta på ett ställe, alla nötter och frön på ett ställe, och så vidare. Det är ju mycket bättre, och det gamla sättet jag hade grejerna på var väl i stort sett en kvarleva från när vi flyttade in (och sen dess har jag bara gått igenom ett skåp i taget och då blir det att allt sätts tillbaka efteråt igen, eventuellt i bättre ordning, vilket är en annan grej Kondo vänder sig mot).
Det jag inte gillar så mycket
Bland det negativa med boken finns – åtminstone i den version av den svenska utgåvan jag lånade på biblioteket – att den är dåligt korrekturläst så den innehåller ett helt gäng fel. Felstavade ord, ord som saknas, och så vidare. Det stör läsningen väldigt mycket för mig. Något annat är begreppet ”ordning på torpet” som återkommer hundra gånger om. I början var det väl sött, men efter fjärde, femte gången blir det bara irriterande. Jag har ingen aning om vad det ursprungliga japanska begreppet är, men ”ordning på torpet” går mig på nerverna långt innan boken är slut. Den är dessutom i stort ganska tjatig, vilket är så det blir när ens budskap egentligen kan kokas ner till ett par punkter men ska fylla en hel bok.
En del saker är bara saker jag inte håller med om. Kondo tycker inte att man får ha lager av något, och ondgör sig över folk med lager hemma. Själv har jag lager av vissa saker – främst sådant som mjöl och andra matvaror som håller länge och används mycket hemma hos oss – och tycker att det visst fyller en funktion för att inte behöva panikhandla. Däremot kan man väl hålla med om att personen som hade 20 000 tops hemma, det var kanske lite överdrivet…
Kondo tycker också att alla saker ska ha ett hem, sin egen plats. Det kan jag hålla med om (för att det blir mycket lättare att lägga tillbaka dem på rätt plats då), men när hon går så långt som att tycka att man ska plocka ur sin väska varje dag och lägga grejerna på sina platser, för att sedan plocka i allt igen nästa morgon, då blir jag lite trött. Ärligt talat är jag fullt villig att låta väskan vara ”rätt plats” för grejerna som ligger i väskan, och göra en utrensning lite då och då istället. Annars är nog risken att jag glömmer både e-tjänstekort och matlåda när jag ska till jobbet på morgonen.
Och sen det där med att prata med sina grejer. Tacka dem hela tiden. ”Väcka dem” om de sover. Tja… lite för flummigt för min del. Hon har en liten story om sin mobiltelefon och… meh. Inte min grej. På samma sätt förhåller jag mig skeptisk till hennes uttalande om att folk gått ner i vikt av att rensa ut (annat än att det är en fysisk övning som bränner kalorier) och andra väldigt långtgående konsekvenser av hennes metod.
Slutligen pratar Kondo mest om att ”slänga” allt. Jag hoppas innerligt att hon egentligen menar återvinna så mycket som möjligt – lämna till Myrorna, sälja på andrahandsmarknaden, återvinna elektronik där det hör hemma, osv. Tyvärr kändes flera av deltagarna i hennes TV-serie som att de mer bara slängde allt, istället för att återvinna. Dussintalet svarta sopsäckar säger inte direkt ”återvinning” för mig.
Sammantaget
Jag gillar ändå boken, även om det är en hel del flum och upprepningar. Grundtesen känns sund och jag tycker om den. Läsvärd bok och jag tror många skulle må bra av att rensa mycket hemma.
I somras fick jag en fantastisk bok i present av min bästa kompis: Baka bröd – enkla recept för stora och små av Martin Johansson.
Den är så bra.
Innan dess googlade jag brödrecept när jag skulle försöka baka, och vartannat bröd blev kasst och vartannat blev acceptabelt. Sedan jag började följa bokens recept istället blir det fantastiskt bröd efter fantastiskt bröd. Jag ger bort bröd i present regelbundet och möts av glädjerop.
Jag gör formfranska som vi har som hamburgerbröd (eller bara rostat bröd om vi vill det, så klart), ljus limpa där jag blandar i russin, aprikos, solroskärnor och annat gott, och det underbara grytbrödet som får en härlig skorpa och en galet mjuk och härlig insida.
Jag rekommenderar den här boken varmt. Det finns dessutom ett par sidor om jäsning, olika sorters mjöl, med mera så att man kan få en större förståelse för det man håller på med. Recepten är enkla med små tips och tricks att ta med på vägen.
Just den här finns inte på bokrean, men det finns däremot Johanssons större (fler sidor och recept) och samtidigt mindre (till formatet) bok ”Bröd bröd bröd”. Den har jag beställt och ser fram emot att den ska komma för att testa ytterligare härliga bröd.
Av förklarliga skäl köper vi extremt sällan bröd längre.
Prisjämförelse: Grytbröd: 600 gram vetemjöl (köper 2 kg för 9 kr), 18 g jäst (50 g kostar 2,50 kr), 22 g honung (vad kostar en hel flaska, 30 kr kanske?), 18 g salt, 75 g rågmjöl (kostar lite mer i kilopris än vetemjöl, men ändå inte mycket och 75 g är ca 1,5 dl), samt vatten (i princip gratis). Jag skulle tro att det totalt går på runt 8-10 kr för ett bröd som inte finns i matbutik, och från sånt där fancy bageri på stan skulle kosta 50-70 kr… Dessutom får man den ljuvliga doften av nybakt bröd hemma, vilket är helt underbart.
Jag köpte mina reaböcker (däribland Bröd bröd bröd och Portionen under tian) från Bokus (affiliatelänk). Passa på du med, det är riktigt bra priser.
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.