Det här är en liten söt bok (omslagsmässigt: ledsen familj sitter och tittar ut från ett fönster i en grå stadsbyggnad, glad familj går mot solnedgången utanför ett hus på landet) med tveksamt mycket innehåll. Jag vet inte riktigt var jag fick idén om att läsa den – jag har bara varit på Frugalwoods hemsida en gång, men jag stötte väl på den på någons blogg. Och hon har varit med (x2) i ChooseFI-podden.
Anyway.
Meet the Frugalwoods av Elisabeth Willard Thames
Medan böcker som Jag lämnar ekorrhjulet på ett klart och tydligt sätt redovisar precis hur man kan göra för att minska sina utgifter är denna bok snarare en memoar än något annat. Den går igenom typ tio år av familjen Frugalwoods liv, från det att författaren lämnar college (utan skulder!) tills de köper sitt ”homestead” på landet i Vermont. Däremellan har paret varsin karriär och går från att bo kasst till att bo bättre till att köpa hus. Ungefär. Tyvärr är det sådär intressant – hon är lite neurotisk, han är bara en skiss genom hela boken. Hon verkar gilla allt som han gillar.
Redan baserat på att de lyckas spara ihop till att först kontantköpa ett hus i Cambridge (dyrt!) och senare kontantköpa ett hus med en massa mark, även om det är på landet i Vermont, på bara ett par år, kan man ju misstänka att de kanske inte har riktigt så ”vanlig” lön som de vill framställa sig som. De sparar 40-50% av sin inkomst när de spenderar mängder med pengar på utemiddagar och salongsklippningar. Från det att de bestämmer sig för att bli ekonomiskt fria till att de köper huset i Vermont tar det 1,5 år (med en sparkvot på över 80%) – och då behåller de huset i Cambridge för att hyra ut.
Det pratas inte heller om exakta siffror annat än precis i början av boken, då författaren får 10 000 dollar + matkuponger för ett helt års arbete i en non-profit-organisation (det är imponerande att hon ändå sparade 2 000 dollar det året). I mitt sökande efter fler böcker i genren hamnade jag på bokens Amazon-sida (för att de alltid har tips på andra böcker baserat på det man tittar på) och ett antal recensenter skriver att bara herrn i paret tjänade över 200 000 dollar per år i ett par år (fortfarande? det verkar som att han fortfarande arbetar), och på den typen av lön är det ju inte riktigt lika svårt att spara massor som om man tjänar betydligt mindre. Det är ju också därför min och makens sparkvot är bra; han tjänar förhållandevis bra (dock långt, långt ifrån två millar om året) och jag har en acceptabel lön (som dock är under medellönen för kvinnor med mer än treårig eftergymnasial utbildning).
Tonen i boken är tyvärr lite översittar-mässig tycker jag. Hon påpekar om och om igen hur privilegierad hon är, vilket blir tjatigt. Att de ger till välgörenhet. Och att de absolut inte är som de superrika som hon tigger pengar från som jobb (donationer till non-profit-organisationen). Det blir lite mycket.
Jag har som sagt varit inne på bloggen en gång. Det finns mer tips där än det fanns i boken. Ett avsnitt jag gillade var om att hålla nere kostnaderna när man ska få barn. Det kan jag titta på mitt eget liv och tycka att vi gjorde ”fel” med vårt första barn, då vi köpte mer än nödvändigt nytt, istället för begagnat (en del var absolut begagnat, men långt ifrån allt som hade kunnat vara det; en bebis behöver verkligen inte vara dyr). Samtidigt kan jag känna att när hon verkar tycka att det är givet att man kan gå igenom en graviditet utan att lägga pengar på gravidkläder (hon verkar ha massor av kompisar som ger henne allt möjligt, trots att hon samtidigt hävdar att hon inte hade särskilt mycket vänner när hon bodde i stan), vilket jag inte upplevde för ett år sedan när jag var gravid. Jag letade ändå rätt mycket efter begagnat…
Det är inte en bok som jag känner ger så mycket. Att man ska sluta köpa dyr ost och nya stövlar för att istället spara, och äta hemma istället för på restaurang… tja, det är ju inte jättedjupa FIRE-tankar. Det finns en del trevliga sektioner ändå, som resonemanget om smink (även om jag inte förstår konceptet av att inte kunna lämna huset utan smink och nagellack) och att maken klipper hennes hår.
Det citat jag gillade bäst i boken var följande:
These revelations also led me to realize that paying money is the laziest, least creative way to solve a problem or reach a desired end. There’s no innovation in slapping down a credit card. […] A frugal life is a creative life and one that’s devoid of clutter, both physical and mental, and absent any boredom.
För det kan jag också känna. Det är mer kreativt att komma på lösningar som kostar mindre. Det är roligare att leta efter det man behöver/vill ha på begagnatmarknaden snarare än att gå in i en affär och bara beställa. Det är resan, inte bara målet.
Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken!
Numera läser jag sällan skönlitterära böcker. Det fanns en tid i ungdomen då jag slukade allehanda böcker och det fortsatte även under tiden på juristlinjen, men väl på läkarprogrammet blev det så otroligt många timmars läsning att all nöjesläsning försvann – det var helt enkelt inte tillräckligt avslappnande att efter att ha läst hela dagen sätta sig och läsa ännu mer, oavsett att det då inte var medicin.
Det senaste året har jag börjat läsa mycket igen, men det blir mest fackböcker på olika områden. Jag vill lära mig mer.
Men det finns ett undantag: Fredrik Backman.
Jag läste En man som heter Ove för vid det här laget ganska många år sedan, och blev lika tagen av den som alla andra verkar ha blivit. Inte många böcker blir ju både enmansteater och film och går på export till en massa andra länder, allra minst böcker om gamla griniga gubbar. Men Backmans fantastiska språk ger liv åt Ove och alla känner någon, eller ser sig själv i honom. Och jag vet inte om Backman har en medveten tanke om det, men han skriver på samma sätt som Pixar resonerar i sina filmer: för varje skratt, en tår. Oves tur till sjukhuset när han träffar clownen fick mig att gapskratta – och de stora förluster han genomlidit (om nu någon inte läst dem ska jag inte spoila) fick mina ögon att tåras.
Sedan dess har jag läst alla böcker han skrivit, mig veterligen. Den långa Mormor hälsar och säger förlåt, som är annorlunda, sorglig i delar och nära nog obegriplig i andra ända tills allt knyts ihop. Britt-Marie var här, en uppföljare som inte har mycket med första boken att göra och vars huvudperson är en femtio plus kvinna som får ett litet äventyr. Varje dag blir vägen hem längre och längre, om en farfar vars minne sviktar i någon demenssjukdom. Ditt livs affär, som griper i mig när jag tänker på den lilla flickan och där Döden faktiskt inte är sitt jobb.
Och så har vi Björnstad och Vi mot er.
Långt mer komplexa än de andra böckerna är Björnstad och dess uppföljare en rad människoöden som blir så verkliga i Backmans händer att det känns mer som att han intervjuat ett gäng människor och sedan skrivit en bok om dem. För inte kan väl en enda människa i sitt huvud skapa så många karaktärer, var och en av dem både goda och onda, rädda och modiga, starka och svaga, men på tusen olika sätt precis som vi är i verkligheten? Människor som hatar och älskar och allt däremellan, och vars handlingar får konsekvenser i stort och smått. Inte kan väl en vuxen man förstå hur två tonåriga tjejer – bästa kompisar men ändå helt olika – tänker, bara för att nämna något?
Allt kretsar kring hockeyn, men det spelar ingen som helst roll att man som jag är totalt ointresserad av hockey, för egentligen handlar det inte alls om det.
Jag är ändlöst fascinerad av hans förmåga att hålla mig gissande gällande vad som ska hända. Vem kommer leva, vem kommer dö, vem kommer överleva de hundra olika vändningarna? Ibland vill jag gå in och bara skrika åt karaktärerna, få dem att förstå sin egen inskränkthet och vad deras hat orsakar. Det lämnar ingen berörd. Det tog mig lång tid att ta mig igenom Vi mot er, bara för att den i delar är så mörk – men den är värd att läsa till slut. Och jag älskar hans språk, hans liknelser, hans förmåga att sätta ord på det omöjliga.
Nu kommer snart den bisarra (enligt författaren själv) Folk med ångest som Backman skrev bara för att han behövde skriva något roligt. Jag är inte den ende som kommer läsa den – långt innan utgivning har den redan 22 reservationer på vårt bibliotek… Det ska komma en tredje bok i Björnstad-serien, men böckerna är inte bara tunga att läsa utan även tunga att skriva, verkar det som, för Backman behövde en paus. Det unnar jag verkligen honom.
Och oavsett vad han skriver framöver kommer jag att läsa det.
Efter att ha läst Det stora könsexperimentet av David Eberhard beställde jag den här på biblioteket, en av många böcker Eberhard refererar till. Precis som Eberhards bok har denna ingenting med ekonomi att göra, men den är grymt intressant ändå. Hon han och hjärnan är skriven av professor Markus Heilig (som sedan 2015 arbetar på samma arbetsplats som jag – Linköpings universitetssjukhus). Han är psykiater och leder Centrum för social och affektiv neurovetenskap.
Hon han och hjärnan av Markus Heilig.
Boken handlar, som titeln antyder, om hjärnan och hur den skiljer sig åt mellan könen. Heilig tar sig an ämnet med en sann forskares inställning: öppensinnat och utan svar på frågorna han ställer. Han går igenom forskningsfältet hela vägen från bananflugor till MR-sekventieringar av mänskliga hjärnor, och det finns ju inget annat sätt att läsa det än att konstatera att evolutionen har gjort könen specialiserade på olika saker. På ett föredömligt sätt går han igenom hur en normalfördelningskurva ska tolkas, och han gör den extremt komplicerade perioden från då spermien möter ägget och de kommande veckorna förhållandevis begriplig (i den mån den processen någonsin kan bli begriplig).
Det är intressant att lära sig om hur feminin organisation faktiskt är grundplanen när hjärnan utvecklas – för att få maskulin utveckling krävs att genen SRY (den enda gen jag någonsin lärt mig namnet på, eftersom jag läser ut den som ”sorry”, som om den ursäktar sig för att den gör pojke av fostret) går in och styr. Han tar upp ett musexperiment som visar att om det genetiska könet är manligt och man ger COX-2-blockad, då sker normal defeminisering och ingen maskulinisering, vilket ger ett asexuellt beteende. Om man däremot ger en mus med feminint genetiskt kön PGE-2 så får de dels den enligt grundplanen satta feminiseringen – och maskulinisering samtidigt, vilket ger både feminint och maskulint sexualbeteende beroende på omständigheterna.
MR-bilderna som visar på de stora skillnader i hur mäns respektive kvinnors hjärnor är kopplade är fascinerande att läsa om.
På det hela taget tar han upp så många och så övertygande studier om att det finns en genetisk skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnor att det inte kan råda något tvivel om saken, oavsett vad högljudda feminister gapar om.
Han problematiserar kring könens olikheter framför allt mot slutet av boken:
Om det faktiskt finns systematiska könsskillnader i hjärnans organisation och funktion kan det hända att förväntningar om lika utfall inte är realistiska eller skulle kräva att vi systematiskt diskriminerade mot en av grupperna för att uppnå lika utfall. Om människor fortsätter att bete sig annorlunda än man önskat och hoppats är det också lätt hänt att det utvecklas alltmer konspiratoriska förklaringar om dolda maktstrukturer och att grupperna skuldbelägger varandra. Det verkar, enligt min uppfattning, inte heller vara ett framgångsrecept för en jämställd, harmonisk och produktiv samlevnad.
På det hela taget är detta ytterligare en väldigt läsvärd bok, som är mindre konfrontativ än Det stora könsexperimentet. Heiligs inställning är hela tiden att han vill se vad forskningen visar. Jag hittar inte citatet igen nu, men han skriver om att vi som forskar endast har att reda ut det Moder Natur från början skapat. Det är inte nödvändigtvis så att det vi har med oss efter miljontals år av utveckling är det som passar in i dagens bild av hur det ska vara, men det ändrar inte på förutsättningarna. Förutsättningarna är där, att göra det bästa vi kan med.
Efter hand som jag trillar över böcker jag blir nyfiken på lånar jag hem dem. En av dem blev ”Krisboken” av Vanja Persson. Jag är verkligen på inget sätt målgruppen för boken, men varför inte läsa om ett annat perspektiv än att lägga undan 50% av sin lön? Som det står på baksidan:
Ekonomiböcker handlar ofta om hur du blir miljonär, sparar i aktier eller andra saker som förutsätter att du har några pengar att spara. Det gör inte den här boken. Tanken med Krisboken är att den ska vara en hjälp när det verkligen är kris – oavsett om svackan är tillfällig eller livslång.
Författaren är själv ”specialist på att leva på existensminimum”, efter att ha varit sjukskriven, ensamstående mamma med eget företag i många år.
Krisboken av Vanja Persson
Boken är indelad i tre delar: del ett om att skaffa kontroll, del två om att spara, och del tre om att öka inkomsten. Den första delen är mycket om inställning, prioriteringar, och den sektion som författaren kallar akutlista – om du har ångest eller är deprimerad kan det vara svårt att ta tag i saker, då föreslår författaren sådant som att ta en promenad, att ta en lång dusch, vårda kroppen, måla, eller liknande för att bryta negativt tänkande. Dessa är förslag som jag brukar ge mina patienter för att hantera ångest och dåligt mående, så det skriver jag verkligen under på!
Andra delen är mängder av konkreta tips på hur man kan dra ner på utgifterna. Vilka saker som kan strypas akut (t ex att man tillfälligt ber om amorteringsfritt på bolånet) och saker som kan göras på lång sikt (högt och lågt: hyra ut ett rum i bostaden, se över sina avtal, stänga av apparater istället för att sätta dem i stand-by, äta lagom stora portioner, sluta ”unna dig” godis, tänk på att utnyttja eventuellt friskvårdsbidrag, och så vidare). Det är många bra tips och här blir det ju högst relevant även för de som har en vettig inkomst som vill ha ”snålmånader” för att maxa sitt sparande, och för den delen livsstilsförändringar som är bra på många olika sätt (såsom att tänka över sitt boende, att laga vegetarisk mat på billiga produkter som bönor, lök, kål och linser, köpa begagnat). Sidorna 46 till 101 är helt enkelt sida upp och sida ner med förslag på hur du minskar dina utgifter.
Detta följs sedan av hur du kan öka inkomsten. Hur du söker jobb, om man kan starta eget, om man kan göra något kreativt som man kan få betalt för (t ex skriva en bok, vara statist i en film, skapa en studiecirkel för något man kan mycket om, tillverka saker, vara ”semesterboende” för djur). Det är en uppsjö av idéer som går utanför boxen av ett 9-till-5-jobb.
Det är en snabbläst liten bok som dock länder till eftertanke. För min del mycket om hur lyckligt lottad jag är med våra höga inkomster och möjligheter att spara, men också funderingar kring hur man kan dra åt svångremmen antingen vid behov eller för att vi vill öka sparandet. Genomgår du själv en kris på grund av sjukskrivning, arbetslöshet, eller något annat som kapat inkomsterna så rekommenderar jag att du lånar den här boken snarare än någon av alla de andra böckerna i ekonomi och sparande, för den är verkligen riktad till dig.
Ytterligare en minimalismbok, av en japan som bor på 20 kvadratmeter och tycker att det börjar bli ”lite för stort”. Blir ju så när man äger en trälåda, en madrass, en uppsättning bestick, en tallrik, en handduk och sju klädesplagg. Det säger väl lite om extremen i den här boken, Hejdå saker av Fumio Sasaki.
Hejdå saker av Fumio Sasaki
Boken är indelad i fem delar: (1) Varför minimalism, (2) Varför samlar vi på oss så mycket saker, (3) Femtiofem tips som hjälper dig att ta farväl av dina saker (och femton extra tips för att nå nästa nivå av minimalism), (4) Tolv sätt som mitt liv förändrades på när jag gjorde mig av med mina saker, samt (5) Var lycklig i dag – istället för att bli det sedan.
De två första kapitlen innehåller väl inte överdrivet mycket nytt om man läst någon annan minimalism-bok. Det finns helt enkelt begränsat med saker att säga om det. Tipsen är av varierande typ, från hur man kan tänka kring att kasta (och med ”kasta” i boken får man tolka in ”sälja/skänka/på annat sätt göra sig av med”, för det är det han menar) presenter man fått, till exempel så här:
Det är väldigt svårt att kasta presenter. Vi får skuldkänslor av att kasta något vi fått i gåva, det känns grymt. Men tänk på sådant ni själva gett i present, visst är det svårare att minnas vad ni gett än vad ni fått?
En annan del jag tar med mig är följande:
De flesta av oss är rädda för att vi aldrig mer ska få se det vi kastar. Men tänker vi så klarar vi kanske aldrig av att göra oss av med saker. I dag finns nästan allting på nätet. En bok som är slutsåld och svår att hitta på antikvariat kan köpas på Amazon och det finns auktionssajter där man kan leta efter de mest sällsynta prylar.
Chansen är att ni aldrig kommer att sakna något så mycket att ni blir deprimerade eller ångrar er. Skulle det hända kan ni alltid skaffa er den där prylen igen.
Den slog an hos mig med tanke på alla bebisgrejer vi har liggande hemma. Jag har försökt sälja av en del redan efter första barnet, men nu efter nummer två ska jag verkligen se till att sälja saker. Skulle något behövas framöver (eller för all del någon i vår omgivning behöva) så finns det att köpa – förmodligen för en billig peng. Ligger de hemma hos oss förlorar de bara i värde, till exempel babyskyddet som bara har en hållbarhet på 5 år. Behåller vi det så blir det värt noll och kommer inte användas mer alls. Bättre att sälja vidare så att det används. Och skulle någon behöva ett babyskydd när de är på besök eller liknande, då får vi väl hyra.
Tips 32 hade jag nog svårast att ta till mig: Staden är vårt vardagsrum. I detta tips anser han att han inte behöver ha en stor mysig soffa i sitt eget vardagsrum, för hans ”vardagsrum” är en kvarterskrog eller ett kafé i närheten. Han förespråkar istället att gå ut och äta. Detta rimmar illa med den livsstil vi lagt om till, där vi just inte vill äta ute hela tiden utan istället laga mat hemma. Å andra sidan sparar nog snubben så mycket pengar på sitt sparsamma, minimalistiska leverne att det inte spelar så stor roll om han äter ute dagligen.
På det hela taget märks det att det är en singelkille som skriver. När han skriver att man inte ska ha flera uppsättningar av saker och ting blir det ju uppenbart att han inte har barn – det hade blivit tufft med bara tre uppsättningar kläder till henne, eller att vi som familj bara skulle ha fyra tallrikar. Men man kan ta med sig mycket av tänket ändå, och som alltid när jag läser minimalism-böcker blir jag inspirerad att fortsätta rensa och dra ner på mängden grejer här hemma.
Fjärde delen blir efter ett tag lite tjatig, då den handlar om alla sätt hans liv förbättrades när han blev minimalist. Mera av allt bra, mindre av allt dåligt, är sammanfattningen. Det verkar som att minimalism är lösningen på det mesta. (Han säger, för att vara ärlig, inte att minimalismen är lösningen, utan att det är ett sätt att nå alla de grejer som följer, men ändå).
De sista bladen i boken är bilder av hans hem, och en minimalist-familjs, och en minimalist-resenärs. De är inspirerande och coola, men jag kan lugnt säga att jag aldrig kommer dit. Men man kan ju sträva åt det hållet.
David Eberhard gillar att röra runt i Sverige-grytan, tidigare med böcker som ”Ingen tar skit i de lättkränktas land” och ”Hur barnen tog makten”. Nu kommer han med en rak höger mot genusvetenskapen, som han tycker har ett bättre namn på engelska (gender studies) eftersom man kan undra hur mycket vetenskap det egentligen är. Och efter den här boken, då undrar man verkligen. Eberhards främsta motståndare i boken är extremfeminismen och dess politiska förespråkare, ett krig i bokform mot allt genustänk som genomsyrar kort sagt varenda del av våra liv numera.
Det stora könsexperimentet av David Eberhard
Boken består av tjugotvå kapitel och tio ”kurer mot könsexperimenterande”. På ett metodiskt sätt tar Eberhard upp allt som berör genusvetenskapen. Han börjar med postmodernismen som är så inne nu:
Den postmodernistiska genusteorin bygger på två grundantaganden. Det ena är att kön är en social konstruktion och alls inte har med biologi att göra (vilket implicit innebär att kön egentligen inte finns) och det andra är att det ena könet (som då alltså egentligen inte finns) alltid strukturellt är överordnat det andra.
I kapitel fyra påbörjar Eberhard en genomgripande och fullständig sågning av boken Testosteron Rex, skriven av Cordelia Fine och belönad med priset för bästa vetenskapsbok av världens äldsta akademiska samfund, ”The Royal Society” i Storbrittannien. Boken hävdar att testosteron inte har något med manlighet att göra, och att kvinnor och män inte alls är olika i grunden. Då kommer Eberhard med fniss-vänliga spydigheter (om man är lagd åt det håll att man håller med honom om att biologiska skillnader mellan könen finns) som:
För oss som råkar leva i den verkliga verkligheten och till exempel har sett vad som hände när de fuskande östtyska friidrottarna blev statligt injicerade med testosteronliknande anabola steroider, känns hennes slutsats minst sagt… märklig.
Fine förordar tydligen också att man för att få män att ta hand om sina barn mer än vanligt, kan låsa in dem med sina ungar…
Vidare förklarar Eberhard fenomenet med normalfördelning och överlappning av normalfördelningskurvan, och hur skillnaderna i svansarna av dessa kurvor kan bli stora. Som läkare ägnar han ett kapitel åt att ta upp alla de sjukdomar som skiljer sig åt mellan könen, och han frågar sig retoriskt om alla dessa sjukdomar (många endokrina sjukdomar för kvinnor, hjärt-kärlsjukdomar för männen) är resultatet av könsmaktsordningen.
Ibland funderar jag på om Eberhards motståndare är påhittad, mest för att en del av det han bemöter verkar så urbota dumt. Hittar han bara på? Men han har hela tiden hänvisningar till källor där tokigheterna sagts, så jag får ju anta att det är korrekt återgivet. Dessutom går han då och då ner på att möta en mindre extrem nivå av feminism och genustänkande, vilket gör boken betydligt mer balanserad. Han tar upp nyspråk till följd av genusvetenskapen (inte bara hen-debatten), #metoo, förskolegenustänk, och jämställdhet på arbetsmarknaden. Han erkänner att genusteorin påbörjades…
[…] som ett ”litet och tämligen obskyrt men intressant projekt, vilket gick ut på att försöka vända på världen och se det ur ett annat perspektiv. En viktig tankeövning […].
Men att idag har denna teori förvandlats till ett monster.
Jag tycker att det är en viktig bok. Jag funderar på att försöka ta mig igenom Testosteron Rex för att läsa den andra sidan, men vi får se om jag mäktar med det.
Om inget annat ger Eberhards bok förhoppningsvis en tankeställare.
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
