27 06 2019 | Case-study |
Fortsätter på temat Economista-inlägg. Det här var ett betydligt kortare inlägg. En mamma skrev i gruppen om att hon ville hjälpa yngsta dottern hemifrån, men dottern har ”noll koll” och mamma gör en budget och kostnadsberäkningar men blir ”osäker”:
Klarar man att ”leva” om man har uppåt 7 500 kr/mån i boendekostnad (inkl amortering, ränta, avgift till föreningen, hushållsel samt hemförsäkring) och tjänar 22 000 kr/mån (ca 17 000 kr netto)?
Alltså förlåt men va?
Så tjejen, som av allt att döma kommer bo själv, skulle ha 9 500 kr kvar efter allt som har med boendet att göra och mamman undrar om man kan leva på det? Hur är det ens en fråga? Hon borde klara sig på 1 500 på mat, hon behöver kanske ett kort till kollektivtrafiken (om hon inte cyklar), och sen är det lite hygien och sånt. Hon borde kunna lägga undan flera tusenlappar till ett sparande på den typen av inkomst och utgifter.
Men det är klart, är man van att fixa naglarna och ögonfransarna på salong, klippa håret hos frisör varannan månad, har ett gymkort, bil, flera uteluncher och fikor varje vecka, och så vidare, då är det väl en annan femma. Då kan jag ju å andra sidan känna mig så hård att jag tycker det är en del av att flytta hemifrån och bli vuxen, att inse att pengarna inte räcker till allt. Jag har ingen aning om tjejen är lagd åt det hållet, men undrar man om man som ensamstående klarar sig på 10 000 spänn i månaden utöver boendet så…
Med den här inställningen skulle ju ingen kunna plugga med bara studielån, det skulle ju inte ”gå”. Även om man då kan ha en studentlägenhet som kostar mindre så är ju nettoutbetalningarna för lån och bidrag trots allt radikalt mycket lägre än 17 000 kr.
Kan inte hjälpa annat än att tänka att dottern är rejält curlad. Jag säger inte att man inte ska hjälpa sina barn att flytta hemifrån och det är fritt fram att hjälpa till att finansiera en lägenhet – men tjejen får väl ändå vara involverad i budgeten och försöka förstå vad det innebär att flytta? Eller är hon så bekväm med Mamma AB som städar, tvättar, lagar mat och liknande att hon inte vill flytta? Man börjar ju undra…
25 06 2019 | Case-study |
I ett anonymt inlägg i Facebooks Economista-grupp var det en tjej som frågade om råd. Hennes problem är att utgifterna är större än inkomsterna, vilket ju är stressande. Hittills har hon löst det med försäljningar på Blocket och sånt, men det håller ju inte i evighet.
Ekonomin i korthet
Fast månadslön: 24 100 kr, vilket tydligen ger 16 500 kr ut i snitt varje månad (efter ”diverse avdrag”)
Boende: Bostadsrätt som ägs ihop med sambo
– Lån 4 685 kr
– Avgift 2 877 kr
– Internet och el 1 690 kr
Totalt ca 9 300 kr ut på boende/månad
Varje månad överför de 10 000 kr vardera till en gemensam pott för boende, mat, försäkringar, hundar, etc.
Bil: Passat från -16
Användning: kör till och från jobbet varje dag med två stora hundar, kör till familjen/släkten ett par timmar bort
– Lån 115 000 kr
– Avbetalning 1 652 kr/mån
– Diesel 2 000 kr/mån
– Trafikförsäkring 377 kr/mån
– Trängselskatt 1 000 kr/mån
– Skatt 3 900 kr/år –> 325 kr/mån
Totalt 5 354 kr/mån
Övrigt
– CSN 799 kr
– Hundförsäkring 531 kr
– A-kassa 115 kr
– Glasögon avbetalning 277 kr
– Telefon 814 kr (telefon + abonnemang)
Skulder
– Kreditkort 49 000 kr (kreditkort avstängt sedan länge)
Månadskostnad 1 565 kr (nedförhandlat)
– PT-utbildning 16 468 kr
Månadskostnad 1 500 kr (nedförhandlat)
Totala utgifter får jag då till 20 955 kr, vilket jag förstår gör det grymt stressande om man bara får ut 16 500 kr. Det är -4 500 kr/månad, eller -53 000 kr/år. Det blir enormt mycket pengar att försöka täcka från månad till månad med försäljningar av grejer.
Mina tankar
Till att börja med undrar jag hur det står till i parets förhållande. Sambon har enligt inlägget högre lön, inga lån/skulder annat än bolånen, och kan lägga undan en större summa pengar varje månad medan hon
gråter mig till sömns var och varannan natt. Vi har inte haft det topp under våra år och har en del kvar att arbeta på, ekonomin är en stor del av det. Vi pratar inte alls om läget utan kör på som det alltid har varit.
Att inte diskutera ekonomi i ett förhållande är inte ett hållbart sätt. Förr eller senare kommer det slå tillbaka på dem och det verkar som att det redan gör det för dem. Jag undrar ju hur man som sambo kan stå bredvid och titta på när den andre mår så här dåligt. Är det verkligen något att bygga en framtid på? En rimlig tanke skulle ju vara att han, med en högre lön, under en period kunde ta en större del av boendekostnaderna bara för att hjälpa till. Det är klart att det inte är något måste och att man måste vara ense, men man måste PRATA om det i alla fall.
Men bortser vi från den lösningen och antar att hon får klara sig själv får man ju se över två delar: inkomsterna och kostnaderna. Gällande inkomsterna skriver hon
[lönen] är i dagsläget inte justerbar förrän nästa år (om jag inte byter arbete men det är inte planerat som det ser ut nu, mest pga förmåner som är extremt svåra att hitta på andra arbetsplatser)
Jag förstår inte vad det är för ”avdrag” som görs på lönen, men det verkar vara en hel del som äts upp. Det borde ju vara någonstans mellan 18 000 och 19 500 kr tycker jag ut, beroende på var hon bor. Är det verkligen så förmånligt med det jobb hon har? Hon har CSN-lån (från månadskostnaden kan man gissa på flera års utbildning), vad har hon utbildat sig till?
Går det inte att höja lönen på det ställe man redan jobbar, ta extrapass, eller byta jobb, så är ju den fjärde lösningen att söka extrajobb. Allt från att tjäna pengar på någon hobby till att dela ut tidningar, ”side hustles” finns det ju rätt gott om, om man är öppensinnad och verkligen motiverad. Skulle hon hitta ett sidojobb med 5 000 kr i månaden in extra skulle det täcka hennes nuvarande pengabrist. Även om det ”bara” skulle ge någon tusenlapp skulle det ju ändå lätta på trycket.
Och sedan utgifterna.
Boendekostnaderna uppgår till 9 300 kr som delas jämt, alltså 4 650 kr för henne att betala. Här är det mest internetkostnaden som låter extremt hög och som borde kunna göras betydligt mindre. Av de 10 000 kr återstår, när de nuvarande boendekostnaderna är betalda, 5 350 kr som ska gå till hälften av all mat, försäkringar, hundar, mm. Det borde man kunna trycka ner en del, med billigare mat till hundarna, billigare mat för egen del (portionenundertian är ju en rekommendation), och att se över vilka försäkringar som faktiskt behövs.
Angående bilen känns den rimliga lösningen som att sälja den, oavsett om hon ”är i behov av en snarlik bil”. Äldre än 2016 som därmed blir billigare borde kunna hittas, tänker jag utan att vara insatt det minsta i bilar. Det låter bara som att över 5 000 kr i månaden på bil är en orimligt hög kostnad. Dessutom verkar personen i fråga bo i Stockholm eller Göteborg med tanke på trängselskatten, vilket borde medge möjligheter att åka kollektivt istället för att åka bil. Samåkning är en annan möjlighet. Att åka till hemstaden går förmodligen också det kollektivt, även om det ju är svårare med två stora hundar. Blir hon av med bilen skulle hon ju dock lösa hela sin ekonomiska situation, eftersom det är vad hon går minus varje månad, även om hon behöver ett kort för kollektivtrafiken.
Och sen undrar jag varför hon måste ha med sig hundarna till jobb? Krävs de i jobbet (i så fall kan man ju tycka att arbetsgivaren borde stå för en del kostnader) eller är det för att hon vill/måste ha med dem för att de blir lämnade ensamma annars för länge? Borde inte sambon ta lika stort ansvar för hundarna i så fall, eller ekonomiskt kompensera henne när hon behöver en större bil? Och om de måste följa med för att de inte kan lämnas ensamma så länge, är det ett alternativ att sälja eller lämna bort hundarna till någon annan? Jag vet att det är tufft och att de är familjemedlemmar, men att ha hund kostar och i det nuvarande läget håller inte ekonomin för det. Hundarna är uppenbarligen en kostnad, lite oklart hur stor men hon står för en av försäkringarna som går på 6 300 kr/året. Till det kommer mat, samt försäkringen för andra vovven. Om en av dem dessutom blir sjuk blir det snabbt dyrt trots försäkringar.
I övrigt-kategorin finns CSN. Med 800 kr i månaden betalar hon nästan 10 000 kr om året, och det kanske går att diskutera med dem (jag är inte insatt i CSN) för att tillfälligt sänka. Tycker det vore värt ett samtal med dem åtminstone. Hundförsäkringen går det förmodligen inte att göra så mycket åt (man kan fundera på en högre självrisk, men då gäller det ju att kunna betala den). Glasögon på avbetalning var tydligen nödvändigt, även om jag tror att det hade gått att få dem betydligt billigare än att betala 277 kr/månaden i x antal månader, om hon valt billigare bågar (men det vet jag inte, det kanske är billigast möjligt).
För telefonen skriver hon
Har sänkt mitt abonnemang till det lägsta möjliga, betalar 814 kr för abonnemang + telefon.
Om den där telefonen snart är avbetald skulle det gå att få ett mycket billigare abonnemang än galna 814 kr/mån. Vimla med 2 GB surfmängd kostar just nu 50 kr/månaden i 3 mån, sedan 100 kr/mån. Till exempel. En annan variant är väl att se om hon kan sälja mobilen och bli av med kostnaden, för att istället köpa en billig variant. Oavsett vad är det där galet mycket.
Gällande skulderna verkar hon ha gjort vad hon kan, eftersom hon förhandlat ner avbetalningarna, så det är förmodligen inte mycket att göra där. Att inte ta nya lån verkar hon ha lärt sig – eller ja, någorlunda åtminstone. Hon har ju uppenbarligen köpt glasögon, mobil, bil och PT-utbildning med hjälp av lån, men oklart hur längesedan det var hon tog dessa beslut. Såväl glasögon som mobil låter ju som dyra historier, inte i närheten av billigast möjliga.
Vill man ta den lite mer extrema vägen så är det att be sambon köpa ut henne ur lägenheten så att han tar boendekostnaden och hon betalar hyra till honom. Sälj hundarna, sälj bilen, åk kollektivt, ät vegetariskt så skulle det hela lösa sig snabbt. Då skulle hon kunna ha en buffert och klara av sin ekonomi. Men det är tveksamt om hon är villig att göra så pass stora förändringar. Bil, hundar, dyr mobil är hur som haver lyx hon inte har råd med just nu.
