27 04 2023 | Hem & trädgård, Hushållsekonomi, Inte ekonomi |
Jag ska disputera den 2 juni.
Boken är hos tryckeriet nu och jag hoppas att jag inte får den i handen och upptäcker ett stavfel på framsidan. Att jag kommer hitta fel inne i boken är det ju ingen tvekan om, men helst inte på framsidan (som en bekant som råkade skriva fel nummer på vilket nummer avhandling det var).
Samtidigt jobbar jag. Två månader randning på akuten, dessutom på heltid, har gjort att jag i princip jobba 150%. Inte riktigt det läge jag vill vara i. I maj kommer jag dock vara mestadels ledig i form av forskningstid, som förberedelse för disputationen. Det blir bra med ett fokus istället för flera.
Jag tillbringar mycket tid i trädgården. Fingrarna i jorden är min paus, min ångestlindring. På Instagram har det blivit mycket mer trädgård än spartips på sistone (inte minst för att det är mycket roligare att fotografera). Nu spirar trädgården, färgerna återvänder, och jag njuter. Förhoppningen är att denna sommar skörda mer grönsaker än vi någonsin gjort tidigare. Alla sorters kål, tomater, rotselleri, morötter, lök, vitlök (den ser redan mycket lovande ut), och mycket mer.
Dessutom fokuserar jag mer än jag gjort innan på blommor, för att skapa en vacker oas för såväl mig och min familj, som för insekterna. Rosenskära, ringblomma, blåklint, och så många fler ska jag försöka mig på. Till hösten ska jag sätta ännu fler höstlökar, för det var underbart när de första krokusarna tittade upp. De ger liv åt min själ, och mat åt de tidiga insekterna.
Vi har bytt tak och fått upp solceller. Gör mindre grejer hemma efter hand som det behövs. Försöker njuta. Maken har varit föräldraledig, och efter disputationen är det jag som är hemma över sommaren. Vi fortsätter spara, vara medvetna med våra pengar. Vi planerar att betala av våra huslån.
Hur har ni det där ute? Om någon fortfarande läser efter månader av uppehåll…
3 10 2022 | Bokrecension, Inte ekonomi |
Lyssnar mycket på ljudböcker nu för tiden. De flesta promenader med minstingen i vagnen, oavsett om hon ska sova eller vi är på väg för att handla, görs med hörlurar i öronen.
Ingen av böckerna nedan har direkt med privatekonomi att göra, men jag har tröttnat lite på FIRE-böcker efter att ha läst det mesta känns det som (det blir ganska repetitivt) och jag vill nu lära mig mer om annat, så jag fortsätter expandera mina horisonter. Och det har varit några riktigt bra böcker på sistone:
The End of the World is Just the Beginning av Peter Zeihan
En riktigt bra bok för att både lära sig mer om varför vår värld har utvecklats som den gjort, och var den är på väg någonstans. Givetvis har inte ens en geopolitisk analytiker en fungerande spåkula, det är klart att hans förutsägelser inte nödvändigtvis kommer att bli sanna, men de manar definitivt till eftertanke. Många spännande teorier. Mörkt blir det, men Zeihan har en lagom skojig, ibland sarkastisk, ton genom boken vilken gör den lätt att lyssna på ändå. Väl värd sina timmar.
The War on the West av Douglas Murray
Som någon som är komplett oimponerad av intersektionalitet, genusteori, och för den delen att det skriks rasism till höger och vänster (mest från vänster till höger), så var det här en alldeles utmärkt bok. Den går igenom mycket av vansinnet vi drabbats av de senaste åren, där intersektionalitet och dylika pseudovetenskaper fått allt mer plats på våra universitet, på våra arbeten, och i staten själv.
Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad
En lugn och vacker betraktelse och tillbakablick över ett annorlunda liv. Mycket eftertänksamhet, många lärdomar. Inget mästrande och inget tvång, utan bara en person som delger oss en del av sina tankar och lärdomar. Riktigt fin bok.
Empire of Pan av Patrick Radden Keefe
Om familjen Sackler, en familj i USA som blivit stenrika på att de hittade på morfintabletten Oxycodon, som missbrukas över hela världen. Boken tar oss igenom tre generationer av en väldigt driftig familj, som inte verkar bry sig det minsta om hur många lik de måste skapa och sedan vandra över för att tjäna sina pengar. Som läkare är den väldigt intressant, men det är den även för gemene man.
Vilken som av ovanstående böcker rekommenderas.
9 06 2022 | Barn, Inte ekonomi |
Idag fyller äldsta dottern sju år, hurra för henne, min första älskade unge!
Nu har vi varit en trebarnsfamilj i drygt sju månader. Tiden har gått otroligt fort, och som vanligt är det bisarrt hur mycket snabbare tiden går när barnet väl är fött än innan barnet föds. Jag har genomgått tre fullgångna graviditeter och det har varit horribelt varje gång…
Med tredje barnet har man en viss vana. Det är inte jättemycket man blir orolig över, känner jag. Det vi var mest oroliga över var RS-viruset, eftersom mini föddes mitt i en mycket intensiv RS-period. Vi höll mellandottern hemma från förskolan i nästan tre månader, och även om det också var en utmaning så slapp vi åtminstone RS. Det är ett virus jag har väldigt mycket respekt för, och barnklinikerna var överbelamrade med barn som behövde syrgas och mådde allmänt kasst.
Men lärdomar då?
1. Barn är verkligen olika. Det spelar ingen roll att det är samma föräldrar till alla tre, våra barn har varit otroligt olika på alla möjliga sätt. Vår äldsta sov genom natten i egen säng när hon var sex veckor, och innan dess sov hon gott i en balja bredvid vår säng (vi har alltid använt en IKEA-badbalja den första tiden, det är ombonat och bra för nyfödda).
Vår mellandotter har alltid sovit ganska kasst, men alltid kunnat sova i sin egen säng, men med många uppvaknande.
Mini vägrade sova i egen säng de första fem-sex veckorna, utan skulle sova dikt an mot mig. Det gick inte att lägga ner henne, hon började vråla redan när man lyfte henne. Hon har överlag varit den som velat vara i famnen allra mest, och vägrade vagn under i princip sina första tre månader. Sjal har varit en life-saver. De två andra har tyckt vagn var helt ok från början. (Numera har trean fått lära sig, bebisar går att vänja vid saker…).
Mellandottern har varit napp-beroende, medan mini och äldsta aldrig tyckt att gummi i munnen var något som helst intressant. Båda såg ut som att jag försökte plåga dem när jag gav dem napp.
Mini har inte varit särskilt intresserad av mat (men det blir allt bättre), medan de två äldsta tyckte att det var superkul att börja äta riktig mat. Mini vill helst bara ha bröstet.
2. Barn är ändå ganska lika. Det är fascinerande att se barnen lära sig saker i ungefär samma tempo och på ungefär samma sätt trots allt. Treåringen har nyss lärt sig cykla på trampcykel (balanscykel innan är guld, då lär de sig tramporna på nolltid när man väl byter över), och det har hon gjort på samma sätt som storasyster. Mini lär sig rulla runt, är lika frustrerad som äldsta var när hon var liten och ville kunna saker men inte klarade det än. Det är coolt att ha ungarna med ganska exakt tre års mellanrum, för då ser man verkligen stegen de tar.
3. Begagnat är så klart awesome. Förutom blöjor och någon napp (vilket jag ju ändå testade) har jag inte köpt något nytt till mini. Vi hade sålt vagnen och donerat det mesta av babykläderna, så jag fick ju köpa det, men det köptes på loppis eller via Marketplace. 4 000 för en (helt ny, oanvänd) vagn istället för 10 000 känns bra (och jag borde kunna sälja den för åtminstone 2 000 också). Begagnade bebiskläder finns i enorma mängder, så det är bara att välja och vraka. Även sjal köpte jag begagnad.
4. Skötbord på golvet FTW. Jag slutade med skötbord redan när första var liten, sålde det och har sedan dess bytt blöja på en skötbädd på badrumsgolvet. Tillgång till vatten och ungen kan inte rulla över någon kant och trilla i golvet. Med tanke på mängden ungar jag träffat på akuten som trillat ner från någon möbel är detta bra riskminimering.
5. Trean hänger verkligen mest med. Hon har två storasystrar jag måste ta hänsyn till, ta hand om, och underhålla. Mini får sitta i selen när jag lagar mat, får hänga med till lekland och lekplatser, får titta på när vi gör vad vi behöver göra.
Trean är på en massa sätt enklast hittills, för de stora tjejerna leker med varandra, sexåringen hjälper treåringen med diverse saker, och båda två älskar mini. Mini tycker att storasystrarna är jätteroliga, och barnen har ett sätt med bebisen som får henne att skratta hejdlöst. I jämförelse var det tufft att få nummer två, för då behövde ettan hjälp med diverse och jag hade ingen annan som kunde hjälpa så satt jag och ammade och äldsta behövde hjälp var det bara att lösa det.
6. Man är en lugn förälder. Nu har jag aldrig varit den hispiga typen av förälder, utan för det mesta ganska lugn med att låta barnen utforska världen, men med trean är det ett ännu större lugn. Som sagt ovan är det inte mycket som oroar. Om kiddo sköter magen var femte dag eller varje dag, så länge hon verkar må bra är det okej. Om hon inte är förtjust i mat (och det var hon verkligen inte i början, bättre nu) så kommer det lösa sig med tiden. Om hon inte gillade vagn i början så kommer lär hon sig efter ett tag (det gjorde hon). Och så vidare.
Det finns säkert många fler lärdomar, men de är några som kommer till mig just nu. Nu ska jag gå och se äldsta ha skolavslutning från förskoleklass, och sedan är det födelsedagsfirande och sommarlov!
3 02 2022 | Barn, Författare, Inte ekonomi |
Det är många bollar i luften just nu. Bebisen (precis över tre månader gammal) är givetvis huvudfokus, men det är en sömnig liten tjej jag har och hon ägnar fortfarande stora delar av dagen åt att sova. Jag går långpromenader med henne, ligger på golvet i babygymmet med henne, och pratar med henne så att hon pratar tillbaka (det är roligt).
Samtidigt pluggar jag. Jag är anmäld till 15 hp medicinsk juridik, 7,5 hp digital bildbehandling, och 7,5 hp pandemier genom tiderna som jag skrev i förra inlägget.
Sen ska jag skriva en sista vetenskaplig artikel för avhandlingen också. Och kanske pilla på kappan, där jag skrivit en hel del av bakgrunden än så länge.
Och det där med att publicera en bok, ja. Förste mars. Det är skrämmande men roligt. Det varierar mellan yay! och ingen kommer någonsin läsa den och om de gör det så kommer de tycka att den suger.
Om det är någon som läser både ekonomibloggar och fantasy, så tänkte jag dela med mig av en liten giveaway som jag deltar i. Den kommer gå hela februari, där jag och några författar-kompisar delar med oss av böcker, short stories, eller kapitel, av våra fantasyböcker. Jag har med min short story Before Moira, och det är ytterligare 29 andra författare som deltar. Om du gillar fantasy på engelska, kolla om det är något för dig! 🙂
Här finns böckerna!
Vad gäller det här med författarskapet så håller jag för närvarande på att sammanställa Årsutmaningen till en behändig bok också. En del kapitel får lite påfyllning i samband med det. Och jag har redigerat och skrivit om och skrivit till i den första boken jag gav ut (Förbättra din studieteknik), så att den blir mer allmänt hållen och inte bara för läkarstudenter. Den kommer heta Plugga bättre.
31 01 2022 | Inte ekonomi, Juridik, Lär mig mer |
Jag har återgått till skolbänken. Bänken är i detta fall mitt skrivbord med en dator på eftersom samtliga kurser jag läser är på distans, men ändå.
Vet inte riktigt vilka högskolepoäng i ordningen det är. Ligger någonstans över 800, det vet jag, men jag minns inte riktigt exakt. Man fick högskolepoäng för basåret, och lite högskolepoäng är det på forskningen, så det blir lite svårräknat.
Den här gången blev det kurser jag kände kunde vara kul.
Medicinsk juridik, för att det är användbart i mitt yrke, och för att det sätter ihop mina två utbildningar. Min förhoppning är att 15 hp kan göra att jag slipper ST-kursen i juridik som är tvång för ST-läkare. Men vi får se.
Digital bildbehandling, för att jag redan kan det rätt bra efter många års användning av Photoshop, men man kan alltid lära sig nytt.
Pandemier genom tiderna, för att det känns relevant för mitt yrke, och spännande med tanke på de senaste två åren (även om jag är så sjukt trött på pandemin och idiotin med vaccinationspass och testning och så vidare).
Någon kul ekonomikurs på distans hittade jag inte. Betyder ju inte att det inte finns, jag kan ha missat det. Det var väl runt 800 kurser som erbjöds helt på distans.
Så det blir en lärorik vår, på alla sätt. Och kanske kan man få en studentrabatt eller två också, haha. Ekonomiskt är det ju inte det bästa beslutet eftersom jag bara tar ut 25% föräldraledighet och är tjänstledig resten av tiden, vilket innebär att bara 25% är semestergrundande, och bara 25% inbetalningar för pension, och så vidare – meeeen jag kommer inte behöva semesterdagar det här året i nån större utsträckning och jag har sparade sedan tidigare, och pension sparar vi till så det räcker ändå.
Jag får väl ut 8 000 eller så tror jag. Kan vara före skatt också, jag har inte kollat så noga. Som tur är har vi makens inkomster också.
Jag lägger föräldraledigheten på fredagar för att på så sätt kunna ta ut dagar även lördag-söndag, och det gör att barnen går i princip hela dagar på förskola/skola/fritids mån-tors, och sedan är yngsta ledig från fsk på fredagar, medan sexåringen bara går i skolan och ingen fritids. De är överlyckliga över att vara tillbaka på fsk/fritids, eftersom treåringen inte varit på fsk sedan i början av oktober, och storasyster inte fått gå på fritids på lika länge. Hade det inte varit för att det är deras explicita önskemål att gå på fsk/skola så hade jag kanske inte gjort det här, men nu blir det en utmärkt lösning för alla.
Sexåringen grät under andra halvan av hösten, när hon inte längre fick vara på fritids, eftersom precis alla hennes kompisar är på fritids. Det finns således ingen att leka med om eftermiddagarna när hon varit hemma. Treåringen var nöjd hemma rätt länge, men någonstans i december började hon knorra om att hon minsann ville tillbaka till förskolan (där hon inte hade varit sedan början av oktober, eftersom vi tog ut henne helt p g a risken för RS-virus för bebisen). Hon ville träffa sina kompisar och inte bara vara hemma och träffa mamma hela dagarna.
Jag har full förståelse för att man som föräldraledig ska umgås med sina barn. Samtidigt tycker jag att det är kategoriskt att säga att alla barn mår bättre av att vara hemma, och att man som förälder inte vill vara med sina barn för att det är på förskola/fritids. Det hade varit skillnad om treåringen istället hade varit 1,5, för då har de inget större behov av kompisar och det sociala med andra än föräldrarna. Men vid 3,5? Jodå, hon har behov av annat. Och sexåringen, som är en supersocial varelse precis som sin far, ska vi inte prata om…
Jag har helt och hållet för avsikt att klara av kurserna, så att jag avslutar våren med mer kunskap (och fler poäng…).
11 11 2021 | Allmänt, Inte ekonomi |
Det är inte lätt, det där med balans.
När man är ung längtar man efter att få bli vuxen. Vår sexåring pratar ofta om att hon vill vara äldre, och vi försöker få henne att njuta av det nu hon lever i. Av att vara sex år och inte behöva bry sig så mycket om något — inte om pengar, inte om tider (för att jag lämnar och hämtar på skolan), inte om så värst mycket annat än att hon ska hålla skaplig ordning på sitt rum och vara snäll mot sina lillasystrar. I övrigt består livet av att leka, lära sig nya saker, träffa kompisar, gå på aktiviteter…
Kanske längtar vi alla framåt.
Ibland längtar jag efter en tid då barnen är större, när de klarar sig själva, när jag och maken får mer tid till varandra.
Samtidigt vet jag hur kort den här tiden är. Hur fort det går. För sex år sedan var vår äldsta dotter en rätt hjälplös liten krabat, såsom alla bebisar är. Nu är hon en kapabel människa. Hon skulle inte klara sig själv, men hon kan så otroligt mycket. Kompisarna blir allt viktigare och även om vi som familj/föräldrar fortfarande är viktiga så är vi inte lika essentiella som tidigare. Även treåringen ”kan själv” med allt mer, även om hon är långt ifrån lika självständig som storasyster än så länge. Och så har vi spädisen, den yngsta, bara två veckor gammal, med ett enormt närhetsbehov och som inte kan nästan något själv.
Det går fort.
I våras höll det på att gå illa för min del. En arbetsbörda som på alla sätt var fullständigt orimlig, och som ingen märkte av. Som ST-läkare i början av ST (specialisttjänstgöringen, den femåriga tjänstgöring vi gör för att bli specialister inom ett område) på vårdcentral ska man ha en ganska liten ”lista”, det vill säga, listan över patienter som har just mig som namngiven doktor. Någonstans runt 500-700 patienter verkar många ST-kollegor ha när de jobbar heltid, med något hundratal fler senare i ST. En heltidsarbetande specialist ”ska” ha runt 1 500 patienter enligt rekommendationerna, även om det finns gott om ställen där erfarna specialister har fler. Hur som haver så hade jag, som jobbade 70% (och 20% forskning på det), varav 10% av den tiden ska vara studietid och 10% går åt till att ronda och sköta mitt äldreboende, runt 1 150 – 1 200 patienter på min lista. Således hade jag dubbelt så många som en heltidsarbetande ST, trots att min faktiska kliniska tjänst/mottagningstid var på 50%. Jag höll på att börja gråta varje morgon när jag cyklade till jobb.
Ovanpå det var jag gravid, och jag mår riktigt skit när jag är gravid. Jag mår illa från väldigt tidigt i graviditeten hela vägen till förlossningen. Jag är dödstrött och somnar klockan halv åtta på kvällen och trots hela nätters sömn vaknar jag inte utvilad. Jag sover och vilar dagtid för att det inte går att hålla ögonen öppna. Den här graviditeten har jag dessutom haft en del foglossning mot slutet.
På hemmaplan köpte och sålde vi dessutom hus. Inte helt stressfritt.
Jag hade semester i fyra veckor (varav i princip en gick åt till vab istället eftersom yngsta dottern hade hög feber i fem dagar, och sedan var jag själv förkyld ett par dagar). Dagarna innan jag skulle gå tillbaka hade jag ångest eftersom jag på förhand visste att jag inte orkade. Jag kämpade ändå på i 2,5 vecka, med full mottagning och tung belastning på grund av sommarbemanningssituationen. Jag hade huvudvärk i princip varje dag och var hemma en dag med migrän. Efter 2,5 vecka var jag på MVC-besök och min barnmorska sa till mig att gå hem från jobb och stanna hemma i åtminstone 2-3 veckor. Veckan därpå fick jag läkartid och blev heltidssjukskriven fram till förlossningen.
Så balans — trots våra möjligheter ekonomiskt — är inte enkelt. Det är lätt att bli blind i den egna situationen. Jag hade inte 1 150 patienter på min lista från början (förra hösten, när jag blev ST), men på grund av beslut på högre nivå där ingen tänkte på konsekvenserna växte listan med 5-20 patienter i veckan hela tiden (alla nylistningar på hela vårdcentralen hamnade på min lista). Själv tänkte jag att det mest var graviditeten som gjorde mig trött och därför orkade jag inte det jag tidigare orkat. Jag fick en chock när jag bad vår administratör kontrollera min lista.
Efter att jag sagt ifrån i maj halverades min lista, men skadan var redan skedd.
Det är inte lätt för maken heller. Som kirurg vill han operera, samtidigt som mängden operationstid måste vägas mot andra arbetsuppgifter. Han har också ytterligare uppdrag — det har i stort sett alla på hans klinik eftersom de är en väldigt liten klinik — som drar i honom. Vad tar man bort när man vill göra allt? Hur hinner man med ett så pass krävande arbete och är fortfarande en närvarande förälder?
Om tio år är det kanske enklare. Barnen är större vilket gör att de behöver oss mindre. Men jag vill hitta balansen nu, för annars är jag rädd att vi inte har något kvar att balansera om tio år.
