Det har stulits handsprit från vår vårdcentral. Vi är långt ifrån de enda drabbade – flera avdelningar på sjukhuset har råkat ut för samma sak, och när jag skrev om det på Twitter fick jag höra att även förskolor råkat ut för samma sak.
Jag fick då kommentaren att stunder som dessa då människors sämsta sidor visas. Och det är klart att det är svårt att säga emot när folk köper så mycket medicin och toapapper att det inte finns för andra. Eller, mycket värre, när skurkar ringer äldre och säger att de kan hjälpa dem att handla, bara de loggar in med bank-id (jag hoppas verkligen att ingen gått på något sådant!).
Men samtidigt måste jag ju säga att jag tycker att stunder som dessa också drar fram det bästa i människor.
Läkarstudenter på de sista terminerna har skrivit upp sig i tusental för att hjälpa till vid behov i vården, med vilka uppgifter som än behövs. Facebookgruppen har skapats för att hjälpa äldre att handla (utan att de behöver logga in med bank-id…). Folk stödköper mat från sina favoritrestauranger för att hålla dem under armarna. Och så vidare. För att inte tala om den rena mängden människor som följer myndigheternas råd om att stanna hemma även vid lindriga symtom, för att vi försöker skydda de riskgrupperna för sjukdomen.
Jag köper mat från mina favoritställen i stan, tar med fika hem från favvo-cafét. Vi hjälper svärföräldrarna med inköpen och har erbjudit samma hjälp till våra grannar som är på ålderns höst. Vi gör det vi kan i det lilla. Vi har inga problem ekonomiskt av krisen, och då kan vi lägga en lite större andel av våra utgifter på utemat, om det gör att restaurangerna överlever till krisens slut.
Kriser tar fram både det bästa och det värsta i människor. Så här långt tycker jag ändå att det bästa överväger.
Rubiks kub, en sån där kub med ett antal färgade fält på varje sida där man ska försöka få varje sida att bli bara en enda färg genom att vända och vrida.
Så känns livet just nu. Eller åtminstone den så kallade karriären.
Jag är inte bra på Rubiks kub. Jag vänder och vrider och försöker desperat få alla färger att hamna på sina respektive sidor, men vad jag än gör så är det alltid någon färgad ruta som är en annan färg än resten – för att inte tala om alla de andra sidorna på kuberna som är en salig blandning av psykadeliska färger.
På nätet finns lösningar för Rubiks kub, strategier som tar en från regnbågsblandningar till fint ordnade sidor.
Jag önskar att det fanns en instruktion på nätet för vad jag ska göra i livet. Hur ska jag vända och vrida för att allt ska hamna i prydliga färgfält? Hur ska jag välja för att hitta balansen, trivas med mitt jobb och allt annat som ska få plats?
Nu har det dessutom blivit som att jag, som var väldigt nära att efter flera månaders kämpande, lösa den j—a kuben har lämnat den över natten, och då har någon klåfingrig typ tagit den och fipplat med den så att allt är kaos igen.
Bland valen jag nu måste göra är det osannolikt att jag får kompletta fält. Minst en av rutorna kommer alltid att vara en annan färg än resten, kanske flera.
Vilket fält kommer vara en annan färg? Vad väljer man, bland vänskap, arbetsplats, närhet, veta-vad-man-har-men-inte-vad-man-får? Vad väljer man, när flera av valen kanske inte ens är tillgängliga? Och redan från början måste jag välja vilken sida som ska vara vilken färg. Hur ställer jag mig till prioriteringen mellan familj och spänning, mellan verklighet och dröm?
Till nyår satte jag nyårslöften för första gången på många år. Ett av dem var ett löfte till mig själv om att skriva mer. Hur har det gått med det?
Det har gått över förväntan, faktiskt.
Målet jag satte var 500 ord om dagen för att se till att komma igång med skrivandet igen. Resultatet efter två månader (jag skriver det här den förste mars) är ett snitt på 1 359 ord om dagen. Jag har på två månader skrivit 81 940 ord på min roman. Det första utkastet är faktiskt klart sedan siste februari, eftersom jag sedan tidigare hade skrivit 25-30 000 ord som jag kunde ”återanvända” i den nya versionen av berättelsen (jag hade ursprungligen en annan storyline, men ändrade den till en jag tyckte funkade bättre). Totalt ligger hela romanen nu på dryg 100 000 ord efter en del redigering.
Så här långt ser jag det alltså som ett nyårslöfte som verkligen funkar för mig, men mest av allt har det varit så himla roligt att skriva. Romanen är en uppföljare till den roman jag skrev för ett par år sedan och som jag också har för avsikt att publicera under året, och eftersom det flutit på så bra har jag nu börjat de första, stapplande stegen på tredje romanen i serien också.
Att skriva föder skrivande. Att karva ut tid varje dag för att skriva göder kreativiteten. Kan jag skriva? Kan jag underhålla andra med mina texter? Jag vet inte (eller ja, jag vet att mina tidigare fanfics har underhållit tusentals läsare, men det är inte riktigt samma sak). Just nu njuter jag bara av att det är roligt.
Att hitta tiden har varit en utmaning vissa dagar, men framför allt till kvällen efter att barnen somnat och maken är iväg, då är jag mitt mest kreativa jag. Som mest har jag skrivit 6 000 ord på en enda kväll.
(Utöver romanen har jag dessutom skrivit här på bloggen och diverse annat, så ännu fler ord har faktiskt författats än de 80 000.)
Konsten att skära i kroppar av Lindsey Fitzharris är en bok om ”den moderna kirurgins födelse” enligt framsidan, och det är den definitivt.
Konsten att skära i kroppar av Lindsey Fitzharris
Med vidriga beskrivningar av hur kirurgin och vardagen på sjukhuset såg ut innan kan man ju som läkare idag inte annat än skicka oändlig tacksamhet till Joseph Lister. Boken målar väldigt tydliga bilder av livet då, och det är inte någon Stolthet och fördoms-miljö:
År 1825 upptäckte besökare på St George’s Hospital svamp och maskar som växte i de fuktiga, smutsiga lakanen i sängen hos en man som återhämtade sig från en komplicerad fraktur. Denne man, som trodde att detta var som det skulle, hade inte klagat hos personalen, och ingen av de andra på avdelningen tyckte att det där var något utöver det vanliga.
Värst var dock det faktum att sjukhusen stank av piss, skit och spyor. En sjuklig odör låg över alla avdelningar. Lukten var så frånstötande att läkarna ibland gick runt med näsdukar pressade mot näsan.
Lister kom från en enkel bakgrund, men med hjälp av mikroskop och idogt forskande kom han fram till att om man höll saker och ting sterilt i operationssalen och på avdelningarna så dog inte patienterna längre som flugor.
Det är väldigt, väldigt intressant – inte minst i en tid av Macchiarini och andra forskningsskandaler – att läsa om hur Listers forskning emottogs på 1800-talet. I korthet: med skepsis. Stor sådan. Han motarbetades aktivt av andra kirurger och därför tog det längre tid än nödvändigt – och fler dog – innan det blev vardag. Jag försöker hålla i åtanke under tiden jag läser att man då inte visste något om bakterier, (”Till och med redaktören för The Lancet vägrade att använda ordet ”smittoämnen”, istället kallade han dem ”septiska element i luften”). Men man kan ju på ett sätt, även om det är svårt med dagens kunskap, förstå de som vägrade tro att deras smutsiga knivar var orsaken till att deras patienter dog. Om de började tro på det så skulle ju en del av framför allt de äldre behöva acceptera att det var de som haft ihjäl mängder av sina patienter. Lättare då att avfärda nymodigheten med sterilitet.
Det var svårt för många av kirurgerna som stod på toppen av sina karriärer att inse faktum, att de under de senaste femton eller tjugo åren helt omedvetet förmodligen hade dödat patienter genom att tillåta att öppna sår infekterades av dessa små, osynliga varelser.
Jag tror inte att det här är en bok enbart för oss som verkar inom medicinen; jag tror att det är en spännande bok om hur en människa faktiskt kan förändra världen. (Dessutom kan man nämna att den har en liten koppling till investeringar om man vill se den som sådant:)
Bland de mer överraskande resultaten av Listers gärning är kanske grundandet av ett av världens mest välkända företag. Precis som uppfinnaren av Listerine var Robert Wood Johnson på medicinkongressen i Philadelphia och fick där för första gången höra talas om antiseptiska behandlingsmetoder. Han blev inspirerad av det han hade hört och gick ihop med sina två bröder James och Edward och grundade ett företag som tillverkade de första sterila kompresserna och suturerna, massproducerade enligt Listers metoder. De kallade det Johnson & Johnson.
Så läs den och lär dig om hur det såg ut på mitten till slutet av 1800-talet, den ger ett lite annat perspektiv än Hollywood-filmerna.
Köp boken hos:Bokus eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket! Glöm inte att använda en cashbacksida om du köper boken.
Jag har tidigare läst och älskat Factfulness av Hans Rosling. Den ger en hoppfull bild och redskap för att tolka vår omgivning, med många insikter på vägen.
Hur jag lärde mig förstå världen är Roslings förklaring till hur han kom fram till det han skriver om i Factfulness. Hans memoarer, en historia som går tillbaka till två (eller om det var tre) generationer före honom och når hela vägen till en bit efter hans död, då medförfattaren Fanny Härgestam skriver efterordet.
Hur jag lärde mig förstå världen av Hans Rosling.
Ska man välja att läsa bara en av Roslings två böcker bör Factfulness definitivt vara den som väljs. Den är konkret och handlar om världen med massor av siffror och statistik. Hans memoarer skriver tydligt ut tidigt i boken att den inte kommer innehålla en massa siffror. Däremot är flera av de anekdoter som nämns i Factfulness med i denna bok, och mer utbroderade och satt i sin kontext. Boken har ett rikt språk, men blir aldrig högtravande utan är hela tiden enkel att läsa. Jag svepte boken på två eller tre dagar.
Boken är indelad i olika kapitel, och går i ordning igenom Roslings liv, främst det professionella men ibland även personliga skeenden, såsom den dotter han och hans fru fick som dog bara timmar efter födseln. Mest fokus är det dock på hans arbete och hur han successivt gick från att vara läkare, till forskare, till lärare och föreläsare.
Det är en spännande och på många sätt härlig bok, även om en del beskrivningar av de saker han var tvungen att göra i Mocambiq när han jobbade där nära nog fick mig att gråta.
Köp boken hos:Bokus eller bättre för din ekonomi, låna den på biblioteket!
Glöm inte att använda en cashback-site om du köper boken!
Det här inlägget har ingenting att göra med ekonomi, men jag tänkte skriva det ändå, för det är ett tips vi testat många gånger vid det här laget och har jättebra erfarenhet av:
Smör på bulor.
Vi har en ettåring som testar alla gränser hon kan hitta och därmed trillar ner och slår sig regelbundet. Hon går in i saker, trillar över sina egna fötter, och klättrar och faller. Hon kör stilen ”head first” in i alla situationer, så av naturliga skäl blir pannan en enda stor krockzon.
Så fort hon slagit sig tar vi smör på bulan, kladdar ut det och låter det sitta på (och oftast får hon en liten bit smör att äta också, för det gillar hon). Och det bara funkar.
Lite olika ljus, men till vänster precis efter olyckan, med smör på så klart. Till höger ca 18 h senare.
Jag och maken antog att smör är antiinflammatoriskt, men en kompis Googlade saken och det verkar vara som vi trodde: När man får en smäll skickas massor av histaminer ut från den skadade vävnaden och dessa bryter ner cellväggarna till blodkärlen, vilket ger blödningen som ger bulan (utöver att ett gäng kärl går sönder av smällen). Kärlväggen är gjord av fosfolipider och dessa bryts ner av histaminerna. Smör? Massor av fosfolipider, så de hjälper tydligen till att upprätthålla cellväggarna och minskar/hindrar blödningen.
Testa det om ni har barn, eller när ni själva bänkar skallen i något (det händer ju, i en skåpsdörr, eller som min mamma som vandrade rakt in i en vägskylt på en parkering en gång i tiden…). Berätta gärna om det funkar för er.
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
