Pappa betalar? är nog min mest frekvente kommentator på bloggen (tack!) och han undrade på senaste månadsavstämningen om vår boendekostnad som bara utgör drygt 10% av våra totala utgifter (där sparandet är en ”utgift”). Tänkte skriva lite om det. Sett över året utgör boendekostnaden ungefär 14% av vad våra pengar går till, vilket är lägre än snittet som lägger 28% (2015, enligt SCB).
I min boendekategori ingår följande: lån, larm, el, försäkring, städning och vissa specialgrejer som är sällan-händelser såsom sotning. Om vi tar dem en och en:
1) Lån. Vi har under 50% belåning på vår bostad och bundna räntor. Det har inte varit någon fördel de senaste åren med bundna, men vi sover bättre med att veta hur stora våra räntekostnader är varje månad. Jämfört med rörlig ränta har vi inte världens bästa ränta, men tillräckligt lite lån för att det inte ska spela så stor roll och bli någon enorm utgift.
2) Tekniska verken. Här ingår sophämtning, vatten, elnät/energiskatt och fjärrvärme. Vi har jobbat väldigt aktivt med denna faktura. Sophämtningen har vi minskat genom att börja med Bokashi-kompost vilket gör att vi tar hand om vårt eget matavfall (vi gick från upp till 30 kg sopor till 7 kg sopor), och vi källsorterar det allra mesta övrigt. Vatten har väl inte sjunkit så mycket, men under sommaren sparade vi vatten genom att ha hink i diskhon som vi hällde ut på grödorna i trädgården. Vi försöker generellt tänka på vattenanvändningen. Elen har gått ner genom att installera solceller, men elnät och energiskatt kommer man ju ändå inte undan. Fjärrvärmen försöker vi minska genom att vi i somras också installerade en luftvärmepump. Under sommarmånaderna har vi detta år kommit ner till att i princip bara betala årsavgifterna som vi ändå inte kan komma undan, och de är ungefär 1 000 kr/mån.
3) El. Tack vare solcellerna betalar vi numera väldigt lite för el. Senaste gången vi betalade för el var i april, eftersom solcellerna kopplades in först sent i april. Nu har det alltså gått sju månader utan att vi betalt för el.
4) Försäkring. Rabatt genom att vi har flera försäkringar samlade hos samma bolag, samt lönekonton och bolån. Efter en höjning senast funderar jag på att byta till något annat försäkringsbolag, men jag vet inte om det är lite som med sjukförsäkringar, att det är bättre om det varit samma bolag över längre tid.
5) Larm. Månadskostnad för huslarm på 259 kr. Kostnaden inkluderar fria utryckningar (alternativet är att enbart betala för utryckningar (dyrt!) och går larmet kommer vi i så fall sitta och fundera på om vi ska be dem skicka någon eller inte, vilket verkar fånigt och göra larmet rätt meningslöst). Detta är dock en kostnad jag funderar på ändå, om det är lönt. Kommer de tillräckligt fort vid larm (tror det tar max 10 min för inbrottstjuvar att dra igenom huset och på den tiden kommer inte en väktare).
6) Städning. Mitt i allt badassity-sparande så behåller vi ändå denna post med två timmars städning varannan vecka. Det är så SKÖNT. Och det blir så rent, på ett sätt vi inte gör själva. Så den får vara kvar ändå, efter moget övervägande. Ja, det hade blivit mer än 15 000 kr sparade om vi inte hade betalt för städ, men numera är det så mycket annat vi sparar in på att vi tänker fortsätta unna oss denna lyx.
De stora grejerna för att få ner boendekostnaden är väl framför allt nr 1 och nr 2. Därför är det viktigt att få en vettig ränta på lånen, och man bör fundera en extra runda på el/vatten/uppvärmning/sophämtning.
Alltså det finns sjukt många bra böcker. Det har jag ju alltid vetat men under många långa år på universitetet där det plöjdes böcker i parti och minut orkade jag inte sedan fortsätta läsa som hobby på fritiden. Läsande är inte avkopplande när man läser hela dagen, helt enkelt.
Men livet förändras och nu är jag föräldraledig och dagarna består av att ha hand om barn och då dör hjärncellerna snabbt av brist på stimulans vilket är supermysigt men inte så akademiskt. Så nu läser jag.
Macchiarini: Sanningar och lögner på Karolinska av Bosse Lindquist
Senast i raden var Macchiariniaffären – Sanningar och lögner på Karolinska av Bosse Lindquist. Detta är journalisten som låg bakom den tre avsnitt långa serien om Paolo Macchiarini, stjärnkirurgen som rekryterades till Karolinska för att bedriva spjutspetsforskning inom stamceller och plaststrupar, men som i slutändan hade ihjäl ett antal patienter med sina livsfarliga och helt ovetenskapliga metoder. Boken beskriver Lindquists väg från det första tipset och förbi den färdiga dokumentären, till den avsaknad av konsekvenser skandalen fick för i princip alla de som man med all önskvärd tydlighet kan utläsa som skyldiga i boken. Macchiarini var frontfigur – men ett gäng professorer på Karolinska var precis lika involverade, efter att ha läst boken råder det inga tvivel om detta.
Boken är, trots min starka slutsats ovan, extremt välbalanserad. Man följer verkligen Lindquists önskan om att få båda sidorna av historien. Han följde Macchiarini under ett helt år och lärde känna honom så väl som man nu verkar kunna känna denna människa, och han letade in i det sista efter förmildrande omständigheter. Det gör att boken får en väldigt stabil grund att stå på – och jag fann flera gånger att om något så är det den här typen av grävande journalistik jag är beredd att låta mina skattepengar gå till när nu public service ska skattefinansieras. Melodifestivalen, Sveriges fetaste hundar och Babel kan någon annan få bekosta. Till exempel står det på sidan 331 (av 440):
Hur vidrigt detta än kan tyckas vara behöver det, som sagt, i sig inte betyda att Macchiarinis vetenskap var fel. Den kunde fortfarande stämma. Så mycket visste jag också sedan årtionden av samtal med geniala forskare, inte bara på KI utan i resten av världen, att många inom naturvetenskapen menade att beteende och vetenskap inte har något som helst samband. [….] Att bete sig oetiskt eller illegalt betyder inte att ens vetenskap är osann.
Porträttet som målas av Macchiarini är svårt att riktigt få grepp om, vilket är precis vad berättaren (Lindquist skriver i jag-form) känner. Får jag diagnosticera så förefaller han vara tydligt megaloman, med en grandios självbild om att han ska rädda världen, ihop med mytoman i sådan utsträckning att han tror på allt det han säger. Trots att Lindquist aldrig säger det rakt ut så flyter ordet ”psykopat” helt klart runt i min hjärna när han beskriver denne enligt författaren charmige man med grandios självuppfattning, som ljuger utan att tveka en millisekund, som hela tiden söker nya utmaningar (”Jag sover aldrig mer än en natt åt gången i en stad” är en återkommande fras), och som helt verkar sakna skuldkänslor och ånger för det helvete han utsatt sina patienter för.
Patienterna får liv i boken, kanske framför allt den i Ryssland opererade Julia Tuulik men även de övriga offren.
I en av de mer galna delarna av boken beskriver en professor i nanoteknoliogi och regenerativ medicin vid University College of London, Alexander Seifalian, sin kontakt med Macchiarini. Seifalian hade bland annat utvecklat en syntetisk blodåder av plast som inte provocerade kroppens immunförsvar. Paolo bad honom producera en syntetisk luftstrupe av samma material – på en vecka.
– Det stämmer att jag bara skrattade åt Macchiarinis förslag, berättade Alexander. En vecka! Och ett organ som jag inte ens hade en aning om hur det fungerade. Omöjligt!
Men sedan hade tankarna snurrat vidare. Seifalian var ju materialfysiker och inte läkare. Han hade verkligen inte vetat något om ett organ som en luftstrupe fungerade:
– Så jag googlade för att förstå anatomi och funktioner, sa han. Då såg jag ju att det bara var ett rör. För att transportera luft. Hur svårt kunde det vara att göra ett sånt? Jag hade ju redan gjort massor av andra rör – blodådror och kärl.
För dig som inte är läkare kommer du i boken ändå få en rätt bra förståelse för alla sätt som luftstrupen INTE är bara ett rör för att transportera luft. Och tillvägagångssättet är helt sinnessjukt.
För mig som är läkare och dessutom doktorand i medicin är boken skrämmande på alla möjliga plan. Från hur de bara struntade i etiska tillstånd till hur högsta ledningen (vi pratar Nobelkommitté) struntade i visselblåsarnas varningar (och hur de dessutom utsattes och fortsatte utsättas för repressalier under lång tid), från hur man inte gjorde ett enda försök på djur innan Macchiarini började operera på människor, till hur de stackars offren för dessa operationer led.
Boken är riktigt, riktigt bra, som en thriller från verkligheten i lagom tempo där man successivt tränger allt djupare in i rötan. Lindquist är en duktig författare och noggrann med att inte bara ta en sida. Han försöker verkligen få fram Macchiarinis sida och försvar. Den är mer djupgående än den dokumentär allt arbete resulterade i (jag har bara sett första delen än, men med två timmar kvar finns det ingen möjlighet att de täcker allt så djupt som de gör i boken) och man får följa med på en mycket spännande resa. Mycket läsvärd!
Jag försöker få till en regelbundenhet i att lägga ut nya inlägg – det är ju så kul att få skriva och för den delen även att få interagera med er, jag har ju börjat få kommentarer! Whoo! (Min förra blogg fick nog inte totalt sett så många kommentarer över sex år som den här fått på två månader, men så var den ju en personlig blogg om livet på läkarlinjen, så en aningen smalare publik kanske…). Men helgerna är svåra och försvinner i sociala grejer.
Den senaste bästa besparingen jag gjort tipsade jag om på Twitter, nämligen att lägga in rabatten från Villaägarna på Preem-kortet för att få dieseln 40 öre billigare per liter. Sju minuter i telefon (mest telefonkö) och några hundralappar sparande per år skulle jag tro.
Igår sålde jag vårt skötbord eftersom jag inte använder det. Byter på lillan på golvet i badrummet istället. En småstressad nybliven pappa köpte det för 800 riksdaler. Mycket nöjd försäljare. Därefter brände jag snabbt 500 på en begagnad hylla till lillans rum, men den är jättefin och jag har letat efter en sedan innan lillan föddes så det känns värt.
I övrigt har jag börjat prata ekonomi med folk. Det är spännande för att det är ett sånt tabu att prata om, men det är ingen som hittills harklat sig och bytt ämne. Vissa har sämre koll än andra var deras lön tar vägen, men det är ingen som sagt mind your own beeswax så jag kör på. Har till och med hittat en av de andra föräldralediga föräldrarna som läst hela MMMs blogg! Jag börjar misstänka att vi finns lite överallt, vi som är intresserade. Det är inte bara anonyma Twitter-konton… Och för de av mina kompisar som inte har koll har jag erbjudit mig att hjälpa till. Jag har lånat ut en bok till en, och jag hoppas få hjälpa en annan att starta ett Avanza-konto och påbörja månadsfondspar.
Hur sprider du ordet om sparande/ekonomi/FIRE omkring dig? Gör du det alls eller håller du låg profil med att din lön stannar på ditt konto istället för att direkt dra vidare till något företag?
Ibland funderar jag på om jag får lov att vara stolt. Även om vi numera har en hög sparkvot och pengarna rullar in i investeringar så är ju en av anledningarna till att vi har så låga lån på boendet (som annars givetvis skulle kostat mycket mer och tagit en del av sparkvoten) och att vi inte har CSN-lån någon av oss att vi haft hjälp av våra föräldrar.
Både jag och maken har haft liknande förutsättningar, med föräldrar som sparat till oss för att vi skulle kunna köpa våra första lägenheter och som tyckt att det var onödigt att vi skuldsatte oss med CSN när de haft möjlighet att stötta oss istället. Och mina föräldrars generositet är helt klart anledningen till att jag kunde gå läkarutbildningen efter att jag redan läst både juridik och ett år psykologi – eftersom jag tagit ut studiebidraget kunde jag inte tagit lån ens om jag ville.
Samtidigt har vi båda alltid jobbat hårt. Under juristutbildningen jobbade jag under somrarna och drev eget företag, som mest med drygt 100 000 i omsättning. Numera driver vi aktiebolag tillsammans där jag fortsätter jobba med grafisk formgivning och att bygga hemsidor åt småföretagare medan maken tar extraknäck som läkare vid rally- och motorcrosstävlingar. Maken har också alltid jobbat, jag började jobba på riktigt när jag var sexton men hade då innan dess jobbat fyra veckor med kommunfixade småjobb under två somrar.
Jag har aldrig tagit lån annat än när vi köpte huset och aldrig öst ut pengar bara för att de funnits. Jag veckohandlade på Willys tills jag flyttade till Linköping och det låg så avigt till (men nu gör jag det igen) och har alltid haft matlåda istället för att äta lunch ute. I min mors anda har jag alltid letat rabattkuponger (hon är spektakulärt bra på rabattkuponger, hon är den enda jag vet som hittat en rabattkupong när oljepannan i huset skulle bytas, det är någon sorts rekord).
Nu tar vi på alla sätt vår egen ekonomi på allvar. Men får jag vara stolt när jag inte ”börjat från noll” som så många andra verkar ha gjort?
Handeln väntas slå rekord i jul, såg jag det stod i en artikel i Linköpingsposten (tror jag den heter). Ja, tänkte jag lite förstrött, det ökar väl varje år? Folk är ju lite jultokiga.
Alltså, 7 817 kr PER SVENSK. Are you insane? Vi kan väl dessutom räkna med att det finns ett helt gäng gamlingar som definitivt inte spenderar 7 800 spänn där de sitter på hemmet och glömmer vad de heter, så rimligen är det mer än så för resten. Det skulle innebära att jag och maken skulle spendera över 15 000 surt förvärvade kronor i december. Visst, det är inte bara klappar som ska in under granen utan även t ex mat, men ändå. Förra året var det 3 108 kr per person till bara julklappar enligt den pålitliga källan Aftonbladet.
”Den som inte tycker om att trängas i butiker och gallerier bör kanske undvika de båda dagarna innan,” säger snubben på Handelns utredningsinstitut och menar dagarna innan julafton. Ärligt talat får den där typen av konsumtionshysteri mig att inte vilja lämna hemmet över huvud taget. Förra året jobbade jag på akuten dagarna runt jul inklusive julaftonskvällen (riktigt mysigt faktiskt, framför allt eftersom jag började klockan 18 och jobbade till 02, och därmed hade fått större delen av julaftonen med familjen ändå, och de patienter som tar sig till akuten på julafton är generellt rätt rejält sjuka) – det är ju en lösning för att undvika massorna av konsumtionszombies… Men nu är jag föräldraledig, så det går inte.
Nej, några 15 000 spänn kommer inte gå ut i december för att det råkar vara december. Julklapparna till äldsta dottern kommer vara köpta på loppis (böcker, eventuellt en cykel) eller införskaffade tidigare när det varit någon superrea på något jag tycker är bra (en kassaapparat). Lillan kommer nog typ få papper inslaget i papper för hon kommer tycka att det är jätteroligt vid fem månaders ålder. Jag kommer önska mig en sak (en ny Wacom ritplatta eftersom den gamla är tio år gammal och det finns inga drivrutiner för att den ska funka med nya datorn), och maken har ännu inte sagt vad han vill ha. Julbord blir det med jobb, och julmat runt jul. Det extra som går ut i december är för att maken råkar disputera då, men det har ju ingenting med att det är just december att göra.
Så här i november-grådaskigheten är det väl dags att prata sol. Närmare bestämt solceller och el.
I våras kom jag med förslaget om att sätta upp solceller på taket och till min förvåning gick maken med relativt lite argumentation med på det. Det visade sig att han funderat fram och tillbaka på det också. Han funderade på att vänta ett par år till för att de skulle bli ännu billigare (de har ju trots allt minskat kraftigt i pris de senaste åren), men vi kom fram till att när de blir billigare kommer solcellsbidraget att tas bort och därmed blir kostnaden förmodligen ungefär densamma. Dessutom la vi om taket 2016 så nu är taket i prima skick och kommer inte behöva bytas på länge. Solcellerna har ju en livstid på trettio plus år, så det vore ju synd att behöva plocka ner dem för att byta taket under och sedan sätta upp dem, bara för att taket när man satte upp solcellerna var gammalt.
Solceller får producera lika mycket el som man gör av med på ett år. För vår del är det knappt 5 000 kWh. Producerar man mer förlorar man något bidrag för solcellerna, minns inte hur det var, men man får i alla fall inte producera mer än man använder (vilket är stenkorkat om man vill att vi ska bli mer miljövänliga).
För vår del gick solcellerna före solcellsbidrag på runt 90 000 kr. 30 000 av dessa får vi tillbaka i bidrag, så slutkostnaden den kommer vara runt 60 000 kr.
Vi hade en väldigt solig sommar, men faktiskt lite för varm för att vara optimal. Bäst för solcellerna är en temperatur runt 20 grader, så 30+ som det var i somras sänkte effekten. I juni snittade vi 26,2 kWh/dag, ungefär samma i juli, och därefter 16 kWh/dag i snitt i augusti (solens banan är annorlunda och vi får riktigt lika mycket belysning av solcellerna, och dessutom var det nog molnigt ett par dagar). Vi har inte betalt för någon elräkning sedan april – solcellerna kom igång i slutet av april. I september hade vi ett snitt på 12 kWh/dag, och fick fortfarande 49 kr tillbaka på elen. Vi har inte fått någon faktura för oktober heller, så det ser ut som att vi bara kommer betala el ungefär november till februari/mars om vi har tur. Solcellerna producerar el till och med när det ligger snö på dem, dock givetvis väldigt lite.
Enligt beräkningarna från PPAM som installerade solcellerna (och som jag gärna gör reklam för utan att ha minsta samarbete, de var riktigt bra!) tar det 10-12 år innan solceller betalt sig. Vi tror att det med dagens elpriser tar lite längre tid än så – men samtidigt misstänker vi att elen kommer bli dyrare och då går det snabbare.
Det allra bästa att göra med egen el är inte att sälja den, utan att använda den. Av den anledningen har vi börjat tvätta, köra diskmaskinen, mm i större utsträckning på dagen när det produceras solel, istället för kvälls- och nattetid.
Totalt sett valde vi solceller av flera anledningar:
– Miljöaspekten: Det är bra för miljön att tillverka solel
– Kostnadsaspekten: Det kommer betala sig med tiden, och flyttar vi tidigare än så så höjer solcellerna ändå värdet på huset, pga lägre månadskostnader
– Klara-sig-själv-aspekten: Det är betryggande att ha en viss egen elproduktion året om, även om det naturligtvis inte är tillräckligt på vintern
Vi har dessutom under sommaren kombinerat solcellerna med en luftvärmepump (annars har vi fjärrvärme för att värma upp, vilket blir bisarrt dyrt på vintern). Den svalkade riktigt skönt i somras, och kommer förhoppningsvis ge härlig värme i vinter. På det sättet hoppas vi på lägre fjärrvärmekostnader vintertid, vilket skulle öka takten på att vi sparar in kostnaden för solcellerna.
Det här inlägget kommer handla om annat än ekonomi, för livet handlar om mer än ekonomi.
Igår dog Stan Lee, mannen bakom serier som Spindelmannen och Iron man och anledningen till att vi det senaste decenniet översköljts av Marvel-filmer.
Men inlägget handlar inte om Stan Lee egentligen, utan om de kondoleanser som trillar in så snart någon dör. Just nu är sociala medier fyllt till brädden med människor som uttrycker hur älskad, beundrad, fantastisk, otrolig han var. Ett inlägg av Robert Downey Jr (som spelar Tony Stark/Iron man, för den som levt under en sten) på Instagram med en bild av honom och Stan Lee har i nuläget 5,1 miljoner likes.
Nu har kanske just en kändis som Stan Lee fått beundrarbrev och kärlek i mängder även när han levde, men jag tänker alltid att hade det inte varit bättre att visa all den där kärleken när personen i fråga var i livet? Jag tror att vi glömmer det i mångt och mycket. Vi glömmer säga till de omkring oss att vi uppskattar dem. Det borde ju vara så mycket mer värt då, än när våra hjärtan slutat slå.
I boken ”The fault in our stars” (”Förr eller senare exploderar jag”) är huvudpersonerna sjuka i cancer (ja, det är en fantastisk bok, faktiskt) och de har en för-begravning för den som är döende. De läser upp de tal de skulle hålla för personen, så att den som är döende får höra det fina medan de är i livet istället för efteråt. Jag tycker att det är en sån fin tanke. Och att man kanske inte bara behöver göra det när någon är döende, utan långt innan dess.
[ Jag har inget samarbete med Trine, men det finns en affiliate-länk längst ner i inlägget som ger både dig och mig lite extra. ]
Trine (engelska och uttalas således ”trajn”, även om min hjärna fortfarande vill säga den svenska versionen) är ett företag som lånar ut pengar till mindre företag i Afrika, som säljer små solcellsanläggningar till privatpersoner. Solcellerna ersätter fotogendrivna lampor, som är både miljö- och hälsofarliga och dessutom svindyra. Solcellerna är billigare över tid, efter den initiala investeringen.
Du investerar i en ”solkampanj” (miniminvesteringen är 25 euro). Varje projekt har en plan med hur många människor det är tänkt att hjälpa och hur mycket CO2-reducering man kommer uppnå i och med det. När kampanjen är fullinvesterad – de har alltid en summa de ska komma upp i – drar projektet igång. Solcellerna säljs och distribueras av en solpartner, och slutkunderna betalar solpartnern i kontinuerliga mikro-återbetalningar tills det är fullt betalt. Solpartnern återbetalar till Trine, och du får tillbaka din investering samt utlovad ränta. Du kan välja att ta ut återbetalningen, eller återinvestera i ett nytt projekt.
När du har börjat investera får du en sån här "impact summary", det här är vår just nu.
Investerar man i nya projekt blir det ju hela tiden mer pengar för både dig och Trine. Istället för att ge pengar vid ett tillfälle till välgörenhet får du här tillbaka pengarna med ränta och kan investera på nytt. Det blir heller inte välgörenhet för slutkunden, vilket jag ser som positivt eftersom bidrag inte motiverar på samma sätt som att känna att man valt och arbetat för något själv.
Trine tjänar sina pengar på 1) att de tar 5% vid varje fullinvesterad kampanj, 2) hälften av räntan – om jag får 5% så får de 5% i ränta, och 3) årliga avgifter från partners (allt enligt deras FAQ).
Vi började investera i Trine förra året har hittills fått ett par återbetalningar. Avkastningen har jag beräknat till ca 6% årligen före skatt. För något som är så otroligt positivt för miljön och människorna känns det fantastiskt. Visst finns det risk – alla solpartners graderas enligt en skala så att man får se risken innan man investerar – men det finns det i alla investeringar. Numera har dessutom Sida gått in som partner till Trine, så risken för investeringarna känns ganska liten. De betalar inte allt men skyddar typ 60% av investeringen om jag minns rätt.
Fram tills nyligen rullade alla återbetalningar in enligt plan, men för några veckor sedan fick vi mail att ett av projekten kommer avslutas i förtid p g a förändringar i landet där man verkar (jag tror det var någon skatteändring). Planen är dock ändå att alla investerare ska få tillbaka sina pengar, det är ju inte så att företaget i fråga gått i konkurs.
Totalt har vi investerat i sju olika projekt i dagsläget, i Kenya, Rwanda och Zambia.
Det finns också vissa lån som har högre ränta om man investerar 1 000 euro eller mer i projektet, så det kan vara värt att kolla på om man tänker investera de summorna. Tänk också på att du inte kan få loss pengarna tidigare om du behöver dem, de är bundna så länge projektet pågår.
Med min länk får du 10 euro att investera för, och jag får detsamma när du har gjort din första investering.
Marcus Hernhag har ju skrivit ett par böcker i serien ”Den enkla vägen” och den här gången har han hittat en partner i Arne Talving, AKA ”Kavastu” på Twitter. På bokens baksida kallas de båda ”börsgiganter”, vilket de säkert är i Sveriges lilla ankdamm till finansvärld.
Grundbudskapet i boken är: Det är enkelt att bli miljonär, om du själv vill. Det kräver dock dedikation och uthållighet, och huruvida du har det är upp till dig.
Boken är uppdelad i fem delar: första delen om hur man lever ett liv som ger överskott, del två om att ta hand om sitt kapital (båda dessa författade av Marcus Hernhag), del tre framför allt om Kavastus uppväxt och inställning till sparande och livet. Del fyra är kort av Hernhag om att skaffa sig drivkraft och utvecklas, och del fem kallar de ”Aktiematchen” och är en diskussion mellan de båda författarna om olika saker, såsom passiv eller aktiv förvaltning av aktier och fonder, om man ska försöka tajma marknaden, om man ska ha bara svenska aktier eller även utländska, och så vidare. Eftersom författarna skrivit separat i olika delar blir det lite splittrat då de inte har samma investeringsstrategier, men det är också intressant att läsa olika.
Jag gillar Hernhags delar. Den lugna utstrålning han har i såväl intervjuer som sina tidigare böcker fortsätter även i denna bok. En del av de första två kapitlen blir dock rätt långdragna, och det känns som att samma sak sägs flera gånger men på lite olika sätt. Det finns dock en del kul statistik, såsom att Svenska spel sålde trisslotter för 3,2 miljarder (!) kr under 2016 trots att chansen att vinna en miljon eller mer var en på miljonen – risken att träffas av blixten i Sverige är därmed större…
Hernhag lägger fram tips för den strategi han uppenbarligen förespråkar – han har ju trots allt skrivit en hel bok om utdelningsaktier. Det är förhållandevis konkret, med en del räkneexempel som gör saker ännu mera konkret.
Kavastus delar är jag mer kluven till. Å ena sidan är de verkligen inspirerande, hur han kommit från noll och ingenting till att bygga upp den förmögenhet han har idag (vilken förmögenhet det nu är, därom tvistar Twitter… och vilket får en att fundera på det där med barnspar, är det verkligen bra?). Å andra sidan har hans delar en förmåga att låta ganska… nedlåtande. Han verkar lyckas med allt han förtar sig, och om man inte fattar alla börsens svängningar fram och tillbaka borde man inte vara där alls, då ska man köra indexfonder, typ. Dessutom känner jag att boken saknar de mer djupgående tipsen som Hernhag har i sin del, för hur man lyckas på börsen. Kanske vill Kavastu behålla de så att han kan ta ett par tusen per deltagare i sin populära kurs Kavastus trender? Förmodligen. Däremot presenterar han 62 smarta spartips, där de flesta är enkla att följa – men många är tips som finns varsom på nätet (matlåda, behöver du ett gymkort eller kan du ut och springa istället, förhandla räntor, cykla istället för att köra bil, osv).
Kavastu går inte helt utan att ge tips om börsen. Han går in på nyckeltalen, och på två sidor får vi hans placeringsfilosofi. Resonemanget om att en aktie kan vara dyr på 100 kr och en annan billig på 300 kr, att det inte funkar som ett par byxor på rea i en affär, är bra. Jag gillade också hans kapitel om misstagen på börsen starkt, det borde vara obligatorisk läsning innan man börjar investera i aktier.
Sammantaget tycker jag att det är en inspirerande och härlig bok som framför allt unga människor borde läsa för att få sunda vanor från början, och förstå att det ligger på en själv att lyckas i livet. Jag har redan gjort mycket av det som tas upp i boken, men framför allt om man är precis i början av att börja fundera över sparande, investeringar är det här en bra bok. Eftersom jag är väldigt mycket av inställningen att man är sin egen lyckas smed gillar jag verkligen bokens budskap att man kan lyckas med det man tar sig för om man bara lägger manken till. Jag funderar på att ge bort boken till en yngre kompis i julklapp, eftersom jag tycker den är så taggande.
Idag var det strålande sol och en fantastiskt vacker höstdag. Eftersom gårdagen tillbringades inomhus hela dagen för maken och äldsta dottern pga magsjuka (ugh) så kändes det helt nödvändigt att idag lämna huset. Vi bestämde oss för att gå in till stan, och maken undrade försynt om det fanns rum i budgeten för en fika. Varför inte, det var väldigt längesedan sist.
Så vi gick till ett ställe som har brunch, men där var så mycket folk att det gick bort. Sen gick vi till vårt favvo-café, men de har tydligen stängt på söndagar. Sedan gick vi till vår gamla favorit, men där var det knökfullt. Och det sista två caféerna vi funderade på var båda stängda. Alltså, Linköping en söndag är en mycket, mycket sömnig stad…
Till slut gick vi in om Hemköp och köpte en extra mjölk, och därefter gick vi till 7-Eleven och hämtade ut tre av de kanelbullar vi hittat via GeoHunt. Sedan gick vi hem och värmde bullarna i ugnen och gjorde varm choklad, och avnjöt det i lugn och ro hemma efter en skön, lång promenad (nu står FitBit på 14 155 steg, så det blev ett par stycken). Total kostnad? Mjölken kostade typ 13 kr för 1,5 liter och vi använde definitivt inte så mycket. Så högt räknat tror jag hela fikan gick på 10 kr. Nu pratar vi #sparadkrona. Och som maken konstaterade, nu har vi ju kvar budgetutrymmet om vi vill gå och fika nästa vecka…
(Som avslutning kan det ju konstateras att 7-Elevens bullar är galet dyra. 18 spänn styck skulle de ha om vi betalt för dem. Vem betalar det för massproducerade kanelbullar?)
Jag är lite av en blandad kompott av intressen – jag jobbar som läkare, jag forskar inom hjärt-kärlsjukdom, och jag drivs av viljan att hjälpa folk till bättre mående och bättre privatekonomi. Dessutom skriver jag böcker, bakar tårtor, är mamma till tre underbara barn och gift med världens bäste man. Den här bloggen fokuserar framför allt på privatekonomi och allra mest på hur man hittar en balans i livet.
Köp min bok!
”I could not put your story down except when I had to. You have written a compelling, readable, entertaining book.”
~ A-M Mawhiney, author
Plugga bättre
Förbättra din studieteknik i 10 steg
Cosmonomics @ Instagram
This error message is only visible to WordPress admins
Error: No feed with the ID 1 found.
Please go to the Instagram Feed settings page to create a feed.
Affiliates
För aktier och fonder
Avanza
På Avanza har vi alla våra aktieinnehav, och har haft i flera år. Den användarvänligaste appen med alla funktioner vi behöver.
SAVR
Uppstickaren SAVR med lägre priser på fonder. Jag har flyttat vårt fondsparande till SAVR eftersom även små skillnader procentuellt blir stora pengar när man sparar i många år.
Webbhotell
One.com
Jag använder One.com för Cosmonomics såväl som för alla siter jag sköter via LCV Konsult AB. De har bra priser och fantastisk service och jag har varit nöjd med dem i över tio år.
Fotoböcker mm
Jag älskar fotoprodukter och gör två fotoböcker för varje år, plus när vi åker på semester, och dessutom är det julkort och väggkalendrar. Smartphoto har bra kvalitet och bra priser, och därför använder jag dem frekvent.
Telefoni
Vimla
Billigare telefoni med Vimla – ingen uppsägningstid, ingen bindningstid, och inga dolda avgifter.
