3 02 2022 | Barn, Författare, Inte ekonomi |
Det är många bollar i luften just nu. Bebisen (precis över tre månader gammal) är givetvis huvudfokus, men det är en sömnig liten tjej jag har och hon ägnar fortfarande stora delar av dagen åt att sova. Jag går långpromenader med henne, ligger på golvet i babygymmet med henne, och pratar med henne så att hon pratar tillbaka (det är roligt).
Samtidigt pluggar jag. Jag är anmäld till 15 hp medicinsk juridik, 7,5 hp digital bildbehandling, och 7,5 hp pandemier genom tiderna som jag skrev i förra inlägget.
Sen ska jag skriva en sista vetenskaplig artikel för avhandlingen också. Och kanske pilla på kappan, där jag skrivit en hel del av bakgrunden än så länge.
Och det där med att publicera en bok, ja. Förste mars. Det är skrämmande men roligt. Det varierar mellan yay! och ingen kommer någonsin läsa den och om de gör det så kommer de tycka att den suger.
Om det är någon som läser både ekonomibloggar och fantasy, så tänkte jag dela med mig av en liten giveaway som jag deltar i. Den kommer gå hela februari, där jag och några författar-kompisar delar med oss av böcker, short stories, eller kapitel, av våra fantasyböcker. Jag har med min short story Before Moira, och det är ytterligare 29 andra författare som deltar. Om du gillar fantasy på engelska, kolla om det är något för dig! 🙂
Här finns böckerna!
Vad gäller det här med författarskapet så håller jag för närvarande på att sammanställa Årsutmaningen till en behändig bok också. En del kapitel får lite påfyllning i samband med det. Och jag har redigerat och skrivit om och skrivit till i den första boken jag gav ut (Förbättra din studieteknik), så att den blir mer allmänt hållen och inte bara för läkarstudenter. Den kommer heta Plugga bättre.
31 12 2021 | Allmänt |
Gott nytt år!
Det här året har varit ytterligare ett som svärtats ner av Covid-19, men framför allt har det varit ett år av förändring för vår del. Nytt hus, ny skola och förskola för barnen, och ett nytt barn i familjen. Det har helt klart inte varit ett stressfritt år, men när jag nu sitter i soffan i vårt nya vardagsrum känns det ju som att det varit värt allt slitet.
Ekonomiskt har ju investeringarna mestadels gått som på räls. En helt galen uppgång över året.
För 2022 hoppas jag att Covid-19-pandemin till slut kan lugna sig så att världens alla regeringar kan lugna ner sig. Så kanske vi kan återgå till någon sorts normal.
För bloggen har jag nu avslutat Årsutmaningen. Vi får se framöver hur mycket jag hinner skriva, men framemot slutet av januari borde jag få lite mer tid åtminstone.
Men i vilket fall som helst, gott nytt år och god fortsättning!
11 11 2021 | Allmänt, Inte ekonomi |
Det är inte lätt, det där med balans.
När man är ung längtar man efter att få bli vuxen. Vår sexåring pratar ofta om att hon vill vara äldre, och vi försöker få henne att njuta av det nu hon lever i. Av att vara sex år och inte behöva bry sig så mycket om något — inte om pengar, inte om tider (för att jag lämnar och hämtar på skolan), inte om så värst mycket annat än att hon ska hålla skaplig ordning på sitt rum och vara snäll mot sina lillasystrar. I övrigt består livet av att leka, lära sig nya saker, träffa kompisar, gå på aktiviteter…
Kanske längtar vi alla framåt.
Ibland längtar jag efter en tid då barnen är större, när de klarar sig själva, när jag och maken får mer tid till varandra.
Samtidigt vet jag hur kort den här tiden är. Hur fort det går. För sex år sedan var vår äldsta dotter en rätt hjälplös liten krabat, såsom alla bebisar är. Nu är hon en kapabel människa. Hon skulle inte klara sig själv, men hon kan så otroligt mycket. Kompisarna blir allt viktigare och även om vi som familj/föräldrar fortfarande är viktiga så är vi inte lika essentiella som tidigare. Även treåringen ”kan själv” med allt mer, även om hon är långt ifrån lika självständig som storasyster än så länge. Och så har vi spädisen, den yngsta, bara två veckor gammal, med ett enormt närhetsbehov och som inte kan nästan något själv.
Det går fort.
I våras höll det på att gå illa för min del. En arbetsbörda som på alla sätt var fullständigt orimlig, och som ingen märkte av. Som ST-läkare i början av ST (specialisttjänstgöringen, den femåriga tjänstgöring vi gör för att bli specialister inom ett område) på vårdcentral ska man ha en ganska liten ”lista”, det vill säga, listan över patienter som har just mig som namngiven doktor. Någonstans runt 500-700 patienter verkar många ST-kollegor ha när de jobbar heltid, med något hundratal fler senare i ST. En heltidsarbetande specialist ”ska” ha runt 1 500 patienter enligt rekommendationerna, även om det finns gott om ställen där erfarna specialister har fler. Hur som haver så hade jag, som jobbade 70% (och 20% forskning på det), varav 10% av den tiden ska vara studietid och 10% går åt till att ronda och sköta mitt äldreboende, runt 1 150 – 1 200 patienter på min lista. Således hade jag dubbelt så många som en heltidsarbetande ST, trots att min faktiska kliniska tjänst/mottagningstid var på 50%. Jag höll på att börja gråta varje morgon när jag cyklade till jobb.
Ovanpå det var jag gravid, och jag mår riktigt skit när jag är gravid. Jag mår illa från väldigt tidigt i graviditeten hela vägen till förlossningen. Jag är dödstrött och somnar klockan halv åtta på kvällen och trots hela nätters sömn vaknar jag inte utvilad. Jag sover och vilar dagtid för att det inte går att hålla ögonen öppna. Den här graviditeten har jag dessutom haft en del foglossning mot slutet.
På hemmaplan köpte och sålde vi dessutom hus. Inte helt stressfritt.
Jag hade semester i fyra veckor (varav i princip en gick åt till vab istället eftersom yngsta dottern hade hög feber i fem dagar, och sedan var jag själv förkyld ett par dagar). Dagarna innan jag skulle gå tillbaka hade jag ångest eftersom jag på förhand visste att jag inte orkade. Jag kämpade ändå på i 2,5 vecka, med full mottagning och tung belastning på grund av sommarbemanningssituationen. Jag hade huvudvärk i princip varje dag och var hemma en dag med migrän. Efter 2,5 vecka var jag på MVC-besök och min barnmorska sa till mig att gå hem från jobb och stanna hemma i åtminstone 2-3 veckor. Veckan därpå fick jag läkartid och blev heltidssjukskriven fram till förlossningen.
Så balans — trots våra möjligheter ekonomiskt — är inte enkelt. Det är lätt att bli blind i den egna situationen. Jag hade inte 1 150 patienter på min lista från början (förra hösten, när jag blev ST), men på grund av beslut på högre nivå där ingen tänkte på konsekvenserna växte listan med 5-20 patienter i veckan hela tiden (alla nylistningar på hela vårdcentralen hamnade på min lista). Själv tänkte jag att det mest var graviditeten som gjorde mig trött och därför orkade jag inte det jag tidigare orkat. Jag fick en chock när jag bad vår administratör kontrollera min lista.
Efter att jag sagt ifrån i maj halverades min lista, men skadan var redan skedd.
Det är inte lätt för maken heller. Som kirurg vill han operera, samtidigt som mängden operationstid måste vägas mot andra arbetsuppgifter. Han har också ytterligare uppdrag — det har i stort sett alla på hans klinik eftersom de är en väldigt liten klinik — som drar i honom. Vad tar man bort när man vill göra allt? Hur hinner man med ett så pass krävande arbete och är fortfarande en närvarande förälder?
Om tio år är det kanske enklare. Barnen är större vilket gör att de behöver oss mindre. Men jag vill hitta balansen nu, för annars är jag rädd att vi inte har något kvar att balansera om tio år.
14 10 2021 | Barn |
Innehåller värvningslänk för Xplora
Okej, så att köpa en relativt smart klocka till sin sexåring — med tillhörande månadsabonnemang — är kanske inte det mest ekonomiska någonsin. Men det har underlättat för vår del så pass mycket att jag ändå tänker nämna det.
Sedan vi flyttade har sexåringen fått massor av nya kompisar. Kompisarna har bott i området betydligt längre än vi och de känner varandra. Det har fått till följd att sexåringen går iväg och jag har koll på till vilket hus hon går till när det börjar, men efter ett tag kan de lugnt gå vidare till någon annan av de gemensamma kompisarna, så att det snabbt är ganska svårt att hålla reda på var ungen är. Sexåringens kusiner (sex och åtta år) har varsin Xplora-klocka och min svägerska tycker att de funkar fantastiskt bra, så till förra årets Black Friday köpte jag en klocka till min dotter eftersom jag visste att hon förr eller senare skulle börja dra iväg på egen hand till kompisar. Vi har dock inte aktiverat den förrän för ett par veckor sedan, när vi märkte att behovet fanns.
Xplora har en telefon och sms-funktion, GPS, och kamera. Bara nummer jag som förälder lagt till i den medföljande appen kan ringa/sms:a till den specifika telefonen, och hon kan bara ringa de nummer som är inlagda (vilket för vår del är mitt nummer, och hennes pappas nummer). Det gör att den inte kan användas för att hon ska ha kontakt med sina kompisar, eller någon annan.
GPS-funktionen innebär att vi ser var klockan befinner sig (på ett när om runt 20-25 meter). Man kan sätta upp ”säkra zoner” som barnet får röra sig inom utan att klockans larmfunktion aktiveras, vilket jag gjort för hemområdet och skolområdet (man sätter upp det på en diameter om X antal hundra meter). Går barnet utanför de säkra zonerna får jag ett larm till min telefon.
Klockan har också en skolfunktion som stänger ner det mesta av dess funktioner under tiden barnet är i skolan. T ex så vibrerar den enbart istället för att både vibrera och låta om man ringer/sms:ar till den. I skolläget kan barnet bara se klockan i telefonen och inte distraheras av den i övrigt.
Klockan kostar en del. Vi har Xplora 4 som nu säljs ut, och som du därför kan få lite billigare än tidigare (1 295 kr). X5 play som är den senaste kostar 1 990 kr, och abonnemanget via Xplora kostar 99 kr/månad (och uppåt, 99 kr/mån är om man förskottsbetalar ett år). Det behövs ett abonnemang för att klockan ska vara meningsfull, och med abonnemanget kan barnet ringa och sms:a obegränsat. Men som sagt, vi tycker att det är värt det. När jag ska hämta från fritids är barnen ibland på ställen där de är svåra att hitta (och vi föräldrar får med Covid-restriktioner fortfarande inte gå in i byggnaderna), så jag kan ringa och fråga henne var hon är. Mest är det dock bra när hon drar iväg till sina kompisar och sedan rör sig runt i kvarteret mellan de olika vännerna, då vet jag att jag alltid kan få tag på henne.
Med min länk får du 300 kr rabatt på Xplora 5-klockan och du stöttar bloggen med samma summa.
9 09 2021 | Allmänt, Inte ekonomi |
Det var någon krönika på Aftonblaskan som jag inte läste hela vägen, men jag förstod snabbt innebörden (den kom upp på Twitter eftersom den illustrerades med en mörkhyad ung man med sitt barn, vilket är allt mer vanligt förekommande snarare än att i Sverige ha ljushyade på bilderna).
Innebörden var väl i princip att män är drägg som inte gör tillräckligt mycket hemma och därför går mammorna på knäna och blir sjukskrivna för utmattning. Det brukar ju vara sådant krönikörerna på Aftonblaskan går igång på att skriva om, eftersom de tydligen inte kan ta sådana diskussioner med sina män hemma istället.
Det handlade som vanligt om att dela ”lika” på hushållssysslorna — städa, diska, laga mat, tvätta, och så vidare. Och varför har inte karlarna bättre koll på förskoletiderna, och studiedagarna, och att ungarna har med sig frukt till skolan? Och så vidare, ad nauseum.
Det är bara det att i dessa krönikor saknas det alltid en hel massa uppgifter som i både vårt och gissningsvis många andras förhållanden faller på maken. I vårt förhållande är vi skapligt jämlika vad gäller diska och städa och tvätta, maken lagar oftast mer mat än mig eftersom han gillar det, medan jag är den som har full koll på förskolettider och studiedagar och i princip allt som har med förskola/skola att göra.
Men det betyder ju inte att maken rullar tummarna.
Istället tar han hand om: bilen (allt som har med den att göra), allt som involverar renovering (från att sätta upp tavlor till att bygga uterum), rengöring av avloppsbrunnar, han klipper gräset, trimmar gräsplantor, plockar bär som vi sedan gemensamt saftar eller syltar, och ungefär tolvtusen andra grejer.
Vi delar upp det på detta sätt eftersom det blir bättre så. Jag tar mycket av teknikinstallation och fix, eftersom jag är bättre på det, medan jag är fullständigt ointresserad av bilen annat än att den ska funka när jag behöver köra den. Det gör oss inte ojämlika om maken inte har hand om förskoletiderna, det innebär att han gör saker han är bättre på medan jag sköter administrationen.
Statistiken säger alltid att kvinnor gör majoriteten av hushållssysslorna, men tar den statistiken någonsin i beaktning de där andra grejerna som behöver fungera? Räknas gräsklippning och däckbyte som hushållssysslor? Tillåt mig att tvivla.
Jag blir så vansinnigt trött på dessa tyckare som bara tar med vissa delar av att ett hushåll ska gå runt, och om inte de är delade till millimeterrättvisa, då är det ”ojämlikt”. Precis som vi kan dela upp föräldraledigheter på olika sätt och ändå vara jämlika. Jämlikhet är inte en sak, ett enda sätt. Och nej, långt ifrån alla förhållanden är jämlika (det finns definitivt många där den ena parten står för majoriteten av att få hushållet att gå runt), men att sätta rubriken ”Hej du pappa — tar du ditt ansvar?” känns ändå förlegat och precis så sexistiskt som den typen av krönikörer tycker sig inte vara.
