8 03 2019 | Allmänt, Inte ekonomi |
Digital detox. Ska det vara nödvändigt?
Låt oss titta på statistiken:
Vi borde nog ha en global digital detox…
Det är intressant att lyssna på/läsa böcker som Digital Minimalism och Skärmhjärnan (recensioner kommer). Digital Minimalism lägger fram hur Facebook (och andra sociala medier, men framför allt Facebook eftersom de har legat i framkant) har utvecklats från att vara en förhållandevis passiv tjänst där man skrev lite om sig själv och kunde se när kompisarna postade sitt, till att, via tummen-upp/like-knappen, delningar, med mera, bli något mycket mer interaktivt och beroendeframkallande:
- Sorteringen av inlägg som ska vara så intressanta som möjligt för mig
- Att det finns nya likes och annat i lysande rött ungefär varannan gång man går in i appen/på hemsidan, för att på ett optimalt sätt aktivera vårt belöningssystem (dopaminkicken blir som störst om vi ”vinner” ungefär varannan gång – vinner vi varje gång blir den inte alls lika hög, och i sociala medier är en like en vinst)
- Sponsrade inlägg som ska få mig att shoppa, framtaget för precis just mig baserat på mina likes och googlingar (och dessutom vara svåra att skilja från kompisars inlägg och delningar)
Plötsligt spenderar vi massor av tid på Facebook. Och Twitter, Instagram, och andra sociala medier.
Och jag inser att jag är en av dem som behöver en paus. Och som författaren Cal Newport föreslår i Digital Minimalism tänker jag nu genomföra en 30 dagar lång digital detox. Jag började rensa igår. Tog bort apparna för Facebook, Twitter och Instagram som är de sociala medier jag ägnar tid åt. Stängde av aviseringarna för mail, sms och diverse appar så att jag nu aktivt måste gå in och till exempel kolla mailen – och det blir en-två gånger per dag istället. Är det livsnödvändigt kan folk ringa istället, mail skriver man inte om man måste ha svar extremt snabbt. (Och vi pratar bara privat mail, inte jobbmail, som jag aldrig haft till telefonen alls.)
Trettio dagar utan. Sedan får vi se. Jag tycker att jag blivit alltför beroende av mobilen och jag vill inte vara det. Jag vill leva istället.
Newport trycker på att ha något annat att göra istället, så att man inte bryter detoxen så snart man blir uttråkad. Jag tänker vara med mina barn. Rita, något jag inte gjort på mycket länge. Läsa böcker. Skriva. Jag kommer fortsätta blogga så klart, för det är kul (och inläggen kommer fortsätta att automatiskt delas på Twitter).
Det kommer nog ett och annat inlägg om effekterna av det här…
25 02 2019 | Allmänt, Barn, FIRE |
Idag börjar jag arbeta. Jag har inte jobbat sedan i början av juni, då jag först hade fyra veckors semester och därefter gick direkt in i föräldraledighet med Lillan.
Det är tudelat, känslan av att gå tillbaka. Lämna henne.
Jag börjar inte med jobb-jobb. Jag har forskningstid i sex veckor och börjar med tre veckors forskningskurs innan jag ska göra min halvtidskontroll. Så det kommer inte att bli sex veckor åtta-till-fem. (Det blir det därefter.) Första veckans forskningskursschema är rätt mastigt, men det är ändå betydligt lugnare än vanligt heltidsjobb.
Men det är tillräckligt för att ifrågasätta. Med tanke på det community jag numera tillhör, detta underbara FIRE-community, blir det väl så. Jag har varit ledig i närmare nio månader och har kommit in i många saker som optimerat vårt hushåll. Jag handlar på ett sätt så att vi minimerat vår matbudget, och vi har dessutom sluppit gå och handla på helgen, jag har fixat det i veckorna. Jag har oftast maten väntande när maken kommer hem från jobb, vilket minimerar tiden med en hungrig och trött familj. Jag har sålt begagnat, tagit hand om tvätten, städat, bakat bröd, minimerat utgifter, fixat administrationen.
Jobbigast är nog tanken att under överskådlig framtid, när jobbet börjar på riktigt om sex veckor, så blir det på heltid. Maken går på föräldraledighet (vi har en period just nu när morfar går in och tar Lillan medan Storan är på dagis i större utsträckning) och jag ser till att göra färdigt AT. Jag vill bli klar. ”Få” min legitimation (”få” är ett intressant ord, med tanke på att den förutom 5,5 års utbildning även kräver AT med godkända placeringar, medsittningar på varje placering, och ett godkänt AT-prov). Jag vill kunna säga till anestesin, dit jag kommer söka mig, när jag har möjlighet att börja där. (Och får jag det vikariatet kommer jag fortsätta jobba heltid.)
Men jag tittar på Lillans runda kinder, det där gapande leendet med två små riskorn till tänder, ögonen som lyser med ren och skär glädje över livet, och jag undrar hur mycket jag kommer missa. Jag är splittrad. Någon gång måste jag ju gå tillbaka, för jag vill inte vara hemma resten av livet. När är lagom? Nu är ganska lagom ändå. Jag har varit hemma mycket, mycket längre än de flesta kvinnor i världen får vara hemma med sina barn, betalt. Det är väl bara i Sverige det är nära nog ”kort” att som mamma bara vara hemma tills barnet är sju månader.
En del av splittringen ligger ju i att jag hade kunnat fortsätta vara hemma så länge jag ville, betald av Försäkringskassan eller ej. Vi går runt på runt 40% av vår inkomst, så inte ens maken hade behövt arbeta heltid.
Jag vill vara läkare. Jag vill vara mamma. Jag vill göra det bästa för mina barn. Men det är svårt att veta vad det är.
(Storan är jag inte lika fundersam över. Hon är jublande glad över att nu få vara längre på dagis och slippa gå hem redan klockan tolv… Hon är så trött på sin mamma!)
30 01 2019 | Allmänt |
Vi har varit på Kanarieöarna.
Jag vet, jag vet, klimathot, flygningar, allt det där. Ekonomi, spara, sparkvot. Vi ignorerade allt det och åkte ändå. För att sol och värme behövdes i januarimörkret. För att maken har skrivit en avhandling och tog lite slut. För att barnen, framför allt det stora barnet, har saknat sin pappa och hemma är det alltid tusen andra saker som behöver göras. Fixas. Lagas.
Så vi åkte till solen, till Sunwing Arguineguin, ett hotell för barn. Där dottern fick en drömsemester med Lollo och Bernie och bad och sol och ansiktsmålningar och flätor i håret, och där jag och maken fick en respit, tid att andas tillsammans. Vi behövde inte laga mat, inte städa, inte skriva avhandling, inte vara jour, inte göra något annat än att vid ett par tillfällen per dag se till så att vår dotter var på rätt ställe för att få vara med på olika aktiviteter.
Pooldisco.
Bernies födelsedagskalas.
Skattjakt.
Simskola.
Minidisco.
Dagar som gick i ett på ett bra sätt. God frukostbuffé med färskpressad juice och, till dotterns förtjusning, färska, varma pannkakor. Lunch på balkongen med söta tomater, mjuka avokados och saftig mozzarella. Middag utanför hotellet, vi gick efter TripAdvisors topplista.
Bebisen fick hänga med, bokstavligen hänga över en arm. Sova i vagnen i bara en body, utan tjock overall och tre filtar. Hon älskar att bada visar det sig, precis som hennes storasyster. Och storasyster kan flyta på rygg i trettiofem sekunder, vilket gör hennes mamma obotligt stolt.
Det är det här vi sparar till. Att kunna åka iväg och ge oss själva och barnen en ordentlig paus.
Nu återvänder vi till kylan och mörkret, men jag hoppas att vi kan bära med oss känslan av solens värme mot huden. Att batterierna som tidigare blinkade danger-danger för att de var så nära tomma nu är lite påfyllda.
Så orkar vi förhoppningsvis med resten av vintern och våren och vardagens alla bestyr.
22 01 2019 | Allmänt, Inte ekonomi |
Ibland är vi så väldigt inne i våra egna liv med allt vad det innebär. Vardagen ska gå ihop, barn ska skötas och älskas, jobbet ska rulla på, fritidsaktiviteterna ska få plats. (Anledningen till att jag alls håller på med sparkvoter, FI, investeringar och så vidare: det gör att det där kommer bli mindre pussligt i framtiden.) Man snöar in lite i sin egen värld och glömmer att det finns en massa andra utanför.
Sedan blir man abrupt påmind om att det finns andra utanför.
När man råkar ringa på dörren för ett litet ärende och möts av tårar.
När någon man tycker om får en svår diagnos.
När ett barn råkar ut för något fasansfullt.
Ibland tänker jag att jag och maken är de enda som bråkar. Det är ju en jättefånig tanke, för det vet jag ju att det inte är så, men alla andra verkar så glada och nöjda och kära alltid. Det blir inte bättre av gulle-gull-inlägg på Facebook. Fast jag och maken har konstaterat att ju mer gulle-gull det är på Facebook, desto mer fundersamma blir vi på förhållandets status numera.
Ibland går jag bara och väntar på att något ska hända. Det måste ju komma. För all del, det har ju redan kommit, det har ju redan hänt. Blivit en del av våra liv. Så ibland bara väntar jag på nästa grej. I mitt yrke ser man så mycket skit. Människor som får cancer. Barn med svåra sjukdomar. Pigga, friska, snälla människor som bara försöker göra sitt bästa här i världen, som råkar ut för fanskaper. Mitt jobb är att om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta.
Jag är inte lika mycket på Facebook längre. Det ger inte så mycket. Jag försöker ha live-kontakt med de jag verkligen vill umgås med istället. För att tårar torkas när man är med någon, inte när man trycker på den ledsna smileyn på ett inlägg.
20 01 2019 | Allmänt, FIRE |
Vad krävs för att bli FIRE? Inte eld dårå, utan Financial Independence Retire Early. För min del mest FI, jag är ärligt talat inte så intresserad av att helt retirera från arbetsmarknaden. Jag har siktet inställt på anestesiläkare och det vill jag jobba med – meeeen kanske inte på heltid fram tills jag är 65-70 år.
Nu tänker jag inte prata om 4%-regeln eller något annat byråkratiskt, utan mer ens egen inställning och personlighet.
Är det en speciell personlighetstyp som attraheras av det här? Som orkar hålla i år ut och år in? Det vet jag visserligen inte om mig själv än – vi har bara drivit det mer seriöst i typ 1,5 år. Innan dess var det det som råkade bli över varje månad som åkte in i sparandet, utan närmare tanke på hur mycket det var. Pengarna räckte, lite blev över, vi kunde alltid betala räkningarna och det var tillräckligt.
Men sen är jag lite allt-eller-inget. Kanske är det lite så man behöver vara? Att göra det här med en sparkvot på 10% tar ju väldigt många år och det verkar som att de allra flesta som är på finanstwitter har en betydligt högre sparkvot än så.
Sen behövs det rimligen en del uthållighet (eller envishet, hur man nu ser på saken). Uthållighet har jag visat innan – efter 4,5 år på juridiken (plus ett år psykologi) drog jag igång projekt Läkarlinjen, med ett år naturvetenskapligt basår och därefter 5,5 års medicinstudier. Så envisheten finns där för att hantera en idé som att spara lön under lång tid och vänta på ränta-på-ränta-effekten.
Vad tror ni, är det särskilda egenskaper som behövs? Har ni själva något drag som ni tycker är extra bra i arbetet mot att bli ekonomiskt fri (om ni strävar dit)?
