21 11 2018 | Allmänt, FIRE, Spara pengar |
Jag försöker få till en regelbundenhet i att lägga ut nya inlägg – det är ju så kul att få skriva och för den delen även att få interagera med er, jag har ju börjat få kommentarer! Whoo! (Min förra blogg fick nog inte totalt sett så många kommentarer över sex år som den här fått på två månader, men så var den ju en personlig blogg om livet på läkarlinjen, så en aningen smalare publik kanske…). Men helgerna är svåra och försvinner i sociala grejer.
Den senaste bästa besparingen jag gjort tipsade jag om på Twitter, nämligen att lägga in rabatten från Villaägarna på Preem-kortet för att få dieseln 40 öre billigare per liter. Sju minuter i telefon (mest telefonkö) och några hundralappar sparande per år skulle jag tro.
Igår sålde jag vårt skötbord eftersom jag inte använder det. Byter på lillan på golvet i badrummet istället. En småstressad nybliven pappa köpte det för 800 riksdaler. Mycket nöjd försäljare. Därefter brände jag snabbt 500 på en begagnad hylla till lillans rum, men den är jättefin och jag har letat efter en sedan innan lillan föddes så det känns värt.
I övrigt har jag börjat prata ekonomi med folk. Det är spännande för att det är ett sånt tabu att prata om, men det är ingen som hittills harklat sig och bytt ämne. Vissa har sämre koll än andra var deras lön tar vägen, men det är ingen som sagt mind your own beeswax så jag kör på. Har till och med hittat en av de andra föräldralediga föräldrarna som läst hela MMMs blogg! Jag börjar misstänka att vi finns lite överallt, vi som är intresserade. Det är inte bara anonyma Twitter-konton… Och för de av mina kompisar som inte har koll har jag erbjudit mig att hjälpa till. Jag har lånat ut en bok till en, och jag hoppas få hjälpa en annan att starta ett Avanza-konto och påbörja månadsfondspar.
Hur sprider du ordet om sparande/ekonomi/FIRE omkring dig? Gör du det alls eller håller du låg profil med att din lön stannar på ditt konto istället för att direkt dra vidare till något företag?
15 11 2018 | Allmänt, Spara pengar |
Handeln väntas slå rekord i jul, såg jag det stod i en artikel i Linköpingsposten (tror jag den heter). Ja, tänkte jag lite förstrött, det ökar väl varje år? Folk är ju lite jultokiga.
Men sen läste jag resten.
Alltså, 7 817 kr PER SVENSK. Are you insane? Vi kan väl dessutom räkna med att det finns ett helt gäng gamlingar som definitivt inte spenderar 7 800 spänn där de sitter på hemmet och glömmer vad de heter, så rimligen är det mer än så för resten. Det skulle innebära att jag och maken skulle spendera över 15 000 surt förvärvade kronor i december. Visst, det är inte bara klappar som ska in under granen utan även t ex mat, men ändå. Förra året var det 3 108 kr per person till bara julklappar enligt den pålitliga källan Aftonbladet.
”Den som inte tycker om att trängas i butiker och gallerier bör kanske undvika de båda dagarna innan,” säger snubben på Handelns utredningsinstitut och menar dagarna innan julafton. Ärligt talat får den där typen av konsumtionshysteri mig att inte vilja lämna hemmet över huvud taget. Förra året jobbade jag på akuten dagarna runt jul inklusive julaftonskvällen (riktigt mysigt faktiskt, framför allt eftersom jag började klockan 18 och jobbade till 02, och därmed hade fått större delen av julaftonen med familjen ändå, och de patienter som tar sig till akuten på julafton är generellt rätt rejält sjuka) – det är ju en lösning för att undvika massorna av konsumtionszombies… Men nu är jag föräldraledig, så det går inte.
Nej, några 15 000 spänn kommer inte gå ut i december för att det råkar vara december. Julklapparna till äldsta dottern kommer vara köpta på loppis (böcker, eventuellt en cykel) eller införskaffade tidigare när det varit någon superrea på något jag tycker är bra (en kassaapparat). Lillan kommer nog typ få papper inslaget i papper för hon kommer tycka att det är jätteroligt vid fem månaders ålder. Jag kommer önska mig en sak (en ny Wacom ritplatta eftersom den gamla är tio år gammal och det finns inga drivrutiner för att den ska funka med nya datorn), och maken har ännu inte sagt vad han vill ha. Julbord blir det med jobb, och julmat runt jul. Det extra som går ut i december är för att maken råkar disputera då, men det har ju ingenting med att det är just december att göra.
Hur mycket lägger ni på julen?
13 11 2018 | Allmänt, Inte ekonomi |
Det här inlägget kommer handla om annat än ekonomi, för livet handlar om mer än ekonomi.
Igår dog Stan Lee, mannen bakom serier som Spindelmannen och Iron man och anledningen till att vi det senaste decenniet översköljts av Marvel-filmer.
Men inlägget handlar inte om Stan Lee egentligen, utan om de kondoleanser som trillar in så snart någon dör. Just nu är sociala medier fyllt till brädden med människor som uttrycker hur älskad, beundrad, fantastisk, otrolig han var. Ett inlägg av Robert Downey Jr (som spelar Tony Stark/Iron man, för den som levt under en sten) på Instagram med en bild av honom och Stan Lee har i nuläget 5,1 miljoner likes.
Nu har kanske just en kändis som Stan Lee fått beundrarbrev och kärlek i mängder även när han levde, men jag tänker alltid att hade det inte varit bättre att visa all den där kärleken när personen i fråga var i livet? Jag tror att vi glömmer det i mångt och mycket. Vi glömmer säga till de omkring oss att vi uppskattar dem. Det borde ju vara så mycket mer värt då, än när våra hjärtan slutat slå.
I boken ”The fault in our stars” (”Förr eller senare exploderar jag”) är huvudpersonerna sjuka i cancer (ja, det är en fantastisk bok, faktiskt) och de har en för-begravning för den som är döende. De läser upp de tal de skulle hålla för personen, så att den som är döende får höra det fina medan de är i livet istället för efteråt. Jag tycker att det är en sån fin tanke. Och att man kanske inte bara behöver göra det när någon är döende, utan långt innan dess.
Ta hand om er.
